Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afsked och emottogo bevis på allmänhetens
sympatier. Den sinnesstämning, som till följd af
allt detta rådde i landet, gaf sig uttryck vid de
valmöten, som föregingo 1891 års landtdag och i de
yttranden, med hvilka landtmarskalken V. von Haartman
och talmännen vid öppnandet af landtdagen besvarade
det kejserliga hälsningstalet. Sedan bondeståndets
talman, enligt kejsarens önskan, skriftligen närmare
redogjort för orsakerna till den hos allmogen rådande
betryckta sinnesstämningen, meddelades ständerna ett
kejserligt reskript af 28 febr. 1891, hvari kejsaren
försäkrade, att han oförändradt skulle bevara de
"rättigheter och privilegier", som blifvit det finska
folket förlänade af Rysslands monarker, och att det ej
inginge i hans afsikter att "ändra principerna för den
i landet gällande ordningen för den inre styrelsen". I
särskilda petitioner framhöllos ytterligare finska
folkets önskningar i de sväfvande frågorna. Vid 1894
års landtdag affattade ständerna en till kejsaren
ställd skrifvelse, i hvilken de med anledning af
de mot F:s konstitution stridande förslag, som
framträdt i den nämnda kodifikationskommittén,
uttalade sin förtröstan, att i sådana frågor
ingen åtgärd skulle vidtagas utan landtdagens
medverkan. Ständernas beslutsamma uppträdande torde
väsentligen ha bidragit till att en fördelaktigare
vändning inträdde. Reformifvern i Petersburg svalnade,
kommissionerna upplöstes, och några vidare åtgärder
hördes icke af. Kodifikationsfrågan förblef
sväfvande. Alexander III, hvars regering sålunda varit
en tid af oro för F., dog 1 nov. 1894 i Livadia. Hans
son och efterträdare, Nikolaus II, undertecknade 6
nov. 1894 sin regentförsäkran till F:s invånare.
Frågorna rörande F:s förhållande till
kejsardömet återupptogos 1898 från ryskt håll
med syfte att förinta F:s konstitutionella
ställning och genomföra en assimilering
med kejsardömet. Ministerstatssekreteraren
W. K. von Daehn tog i juni 1898 afsked,
hvarefter hans plats icke besattes, utan ämbetet
handhades af ministerstatssekreteraradjointen
V. N. Procopé. På hösten s. å. utnämndes en af det
ryska nationalpartiets anhängare, generaladjutanten
N. Bobrikov, till gen.-guvernör, hvilkens post
sedan grefve Heidens afgång (jan. 1897) stått
obesatt. De förslag till omgestaltning af F:s
militära institutioner, hvilka sedan 1891 varit
under behandling i särskilda, hufvudsakligen af
ryska funktionärer bestående kommittéer, föranledde,
under inflytande af krigsministern Kuropatkin, ett
kejs. påbud af 19 juli 1898 om öppnande af urtima
landtdag i jan. 1899 för att "bringa värnpliktslagen
för storfurstendömet F. i öfverensstämmelse
med de i detta afseende i kejsardömet gällande
grunder". Samtidigt var en kommitté, hvari sutto
fyra ryska och två finska medlemmar, bland dem
general Dandeville såsom ordförande, sysselsatt
med utarbetande af en ny värnpliktslag jämte
förordning om de finska truppernas organisation och
förvaltning. Oafsedt de anmärkningar och invändningar,
som gjorts af de finske medlemmarna, godkändes den
Dandevilleska kommitténs betänkande af kejsar Nikolaus
II och lades till grund för två landtdagspropositioner
om värnpliktslag och om grunderna för de finska
truppernas organisation och förvaltning. De sålunda
tillkomna propositionerna, hvilkas innebörd belystes
genom af samma kommitté utarbetade "förklaringar"
och som till ständerna öfverlämnades för "utlåtande"
och "granskning", gingo ut på att upplösa den finska
armén såsom sådan. Bestämmandet af antalet manskap,
som årligen komme att uttagas, samt andra likartade
omständigheter skulle bero på ryske krigsministern
med undanskjutande af finska myndigheter. De i
Ryssland gällande bestämmelserna om krigstjänsttiden
skulle införas, hvarigenom värnpliktstungan komme
att i hög grad ökas. Tjänstgöring i Ryssland för
det manskap, som icke erfordrades till de finska
truppernas komplettering, förutsattes. Ständerna,
som sammanträdde i Helsingfors 19 jan. 1899, ordnade
med afseende å tidsförhållandena sitt arbete på
ett från föregående ständermötens arbetsordning
afvikande sätt, i det att sekretess iakttogs vid
ståndens enskilda sammanträden och utskottens möten,
hvarjämte öfverläggningarna vid privata klubbmöten
spelade en förut okänd roll. Oron bland allmänheten
var i oaflåtlig tillväxt, hvartill den godtyckliga
stränghet bidrog, hvarmed tidningspressen under
gen.-guvernörens ledning öfvervakades, medan de
mot F. fientliga ryska tidningarna, i synnerhet
"Novoje Vremja", obehindradt fingo fullfölja
sin polemik. Tillika förmärktes ett för sederna
i F. främmande öfvervakande från gendarmeriets
sida. De ledande personerna i Petersburg befarade
snart nog, att ständerna skulle afböja eller
väsentligen modifiera landtdagspropositionerna,
hvarför de beslöto att med ett slag förinta
landtdagens myndighet och i sådant syfte upptogo
ett redan inom den Bungeska kodifikationskornmittén
väckt, men sedermera på Nikolaus II:s befallning
återtaget förslag om ordningen för stiftandet
af lagar gemensamma för kejsardömet och
storfurstendömet. En hemlig konferens tillsattes
med endast t. f. ministerstatssekreteraren såsom
finsk medlem gentemot åtta ryska funktionärer, och
ur dess öfverläggningar, vid hvilka general Procopé
hade ingen annan utväg än att inlägga reservation,
framgick ett kejs. manifest af 15 (n. st.) febr. 1899,
hvilket jämte bifogade "grundstadganden" innebar
en mot F. riktad statskupp, i det att stiftandet
af lagar för F. i hufvudsak öfverflyttades till
ryska myndigheter. Manifestet, hvars tillkomst i
olaglig form – det hade hvarken förelagts ständerna
eller föredragits af ministerstatssekreteraren – var
uppenbar, infördes omedelbart i "Regeringsbudbäraren"
i Petersburg, men promulgeringen i F. berodde på
Senatens i Helsingfors åtgärd. Denna myndighet, som
stod under stark påtryckning från gen.-guvernörens
sida, beslöt enhälligt, att en underdånig hemställan
om de betänkligheter manifestet var egnadt att
framkalla skulle aflåtas till kejsaren, men i
fråga om promulgationen af manifestet, som endast
i afskrift förelåg, delade sig Senaten vid plenum
18 febr. sålunda, att 10 senatorer röstade emot
promulgationen och 10 för densamma. De sistnämnde
utgjorde majoriteten, i det att vice ordföranden i
Ekonomidepartementet, C. Tudeer, som förde ordet
i plenum och hade utslagsröst, hörde till denna
grupp. Prokuratorn V. Söderhjelm afgaf därefter
ett yttrande af innehåll, att Senaten, förrän den
skridit till promulgation, bort hos kejsaren anhålla
om återtagandet af manifestet eller utfärdandet af en
förklaring af innehåll, att dess innebörd icke vore
afsedd att minska landets ständers grundlagsenliga
rätt. Promulgationen skedde s. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
