Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska sjömansmissionssällskapet - Finska skolstatens pensionskassa - Finska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgångar 80,000 mk. Styrelsen består af 7
ledamöter, valda för två år, och har sitt säte i Helsingfors.
T. C.
Finska skolstatens pensionskassa bildades 1879
genom delning af ecklesiastik- och skolstatens
änke- och pupillkassa. Dess inkomst består i
vakansbesparing samt årliga afgifter, som utgöra 10 proc. af
pensionsbeloppen. Änkepensionerna utgöra 1,400 mk
efter öfverlärare vid normallyceerna, 1,200 mk efter
lektorer, kolleger och föreståndare för abnormskolor,
800 mk efter abnormskollärare, 500 mk efter lärare
i sång, teckning m. m. och 200 mk efter
vaktmästare. Kassans tillgångar utgjorde 1906 5,893,000
mark. Nu gällande reglemente är af 19 maj 1883.
Direktionen har sitt säte i Åbo och består af 3
ledamöter, valda på 3 år. Äfven privatskolornas
lärare ha en pensionskassa, hvars reglemente är stadfäst
21 dec. 1893.
T. C.
Finska språket (fi. suomi l. suomen kieli) hör
till den finsk-ugriska språkfamiljen (se
Finsk-ugriska språk) och talas i nästan hela
Finland, med undantag af Nylands och Österbottens
kustland samt Åland, hvarest svenska talas,
liksom svenska äfven – på grund af de historiska
förhållandena – talas eller förstås af nästan alla
bildade i Finland. I Ryssland talas finska i
Ingermanland (nuv. Petersburgska guv.) samt i
några kolonier i Sibirien (om karelskan och andra
finskan nära stående språkformer i Ryssland se
Finsk-ugriska språk). På Skandinaviska
halfön talas finska i norra Sverige (i Torne- och
Muoniodalen och i största delen af Gellivare
socken) och Norge, äfvensom i ”finnskogarna” i
Värmland och angränsande trakter i Norge, dit
finnar inflyttat omkr. 1600, men där deras språk
håller på att dö ut. Många finnar äro dessutom
bosatta i Amerika. Inalles torde de finsktalandes
antal f. n. utgöra omkr. 3 mill., af hvilka
2,5 mill. i Finland. Finskan sönderfaller i en mängd
dialekter, hvilka kunna indelas i två grupper l.
hufvuddialekter, den västra och den östra. Dessa
hufvuddialekters gräns går utefter en linje (som man
tänker sig dragen) från Fredrikshamn till Nykarleby;
någon skarp gräns kan dock naturligtvis icke dragas.
De nordligaste dialekterna borde måhända riktigare
anses bilda en grupp för sig; de östligaste dialekterna
ha sin direkta fortsättning i karelskan på ryska
sidan om gränsen. Det finska skriftspråket öfverensstämde,
då det på 1540-talet grundlades af Mikael
Agricola, i hufvudsak med dialekten i och kring
Åbo stad, hvilken dialekt då allena kallades suomen
kieli; under århundradenas lopp har dock dess språkform
till den grad förskjutits, att det f. n. mera liknar
de centralare dialekterna. Det nuv. skriftspråkets
och det därmed öfverensstämmande bildade talspråkets
ljudform är i alla fall allt fortfarande
hufvudsakligen västfinsk, men det har ända från första
början och i synnerhet efter de stora i östfinsk
dialekt affattade folkdiktspublikationernas framträdande
upptagit former och ord från östfinskan.
Ortografien är enkel och följdriktig; samma ljud
betecknas alltid med en och samma bokstaf, och samma
bokstaf användes alltid såsom tecken för ett och
samma ljud (dock saknas eget tecken för äng-ljudet,
hvilket betecknas med n eller ng: honka: hongan).
Både vokal- och konsonantlängd (gemination)
utmärkes genom dubbelskrifning.
Det finska ljudsystemet är mycket rikt på vokaler,
men fattigt på konsonanter. Utom korta och långa
vokaler, hvilka förekomma fullkomligt oberoende af
stafvelsebetoningen och mycket skarpt skiljas från
hvarandra, finnes en mängd diftonger (ai, äi, oi,
au, äy, o. s. v. samt uo, yö, ie). Med afseende
å vokalismen dela sig alla enkla ord i två grupper:
ord med bakre (låga) vokaler, i hvilka förekomma
blott bakre vokaler (a, o, u) eller dessa tillsammans
med e, i, samt ord med endast främre (höga) vokaler;
i följd af denna egenskap, den s. k. vokalharmonien,
förekomma alla ändelser med annan vokal än e eller i
i dubbelformer med bakre och främre vokaler, t. ex.
huolimattomuudellansa, ”genom sin vårdslöshet”,
väsymättömyydellänsä, ”genom sin outtröttlighet”.
Af konsonanter finnas endast p, t, k, s, h, m, n,
r, l, v, j samt i inljud ng och d (det sistnämnda
dock ersatt på olika sätt i de skilda dialekterna).
Skillnaden mellan korta (enkla) och långa
(geminerade) konsonanter är lika skarp som den motsvarande
skillnaden inom vokalismen. Ett ord kan börja
endast med en konsonant; i lånord från andra språk
med en konsonantförbindelse i uddljud bibehålles i
följd häraf endast den sista konsonanten, t. ex.
kaunis, urgerm. *skauniz, sv. skön, ruuvi, sv. skruf.
I inljud förekomma sällan förbindelser af flera än
två konsonanter (t. ex. myrsky, storm), i utljud
förekomma endast vissa enkla konsonanter (n, s, t,
den i skrift icke betecknade s. k. slutaspirationen,
samt sällan r, l), medan de flesta orden sluta på
vokal. Den första stafvclsen i ordet är alltid den
tryckstarkaste och tillika musikaliskt högsta (har
”hufvudaccenten”); i längre ord ha i regel de udda
stafvelserna svagare ”biaccent”. – Af ljudväxlingarna
märkes särskildt konsonanternas ”gradväxling”
l. ”afljud” (tidigare kallad ”konsonantförmildring”),
spår af en uråldrig kvantitativ och
kvalitativ växling, som antagligen urspr. berott på
accents- och kvantitetsförhållanden, t. ex. luku,
tal, gen. luvun, antaa, han gifver, 1 pers. sing.
annan, ukko, gubbe, gen. ukon.
Böjning och afledning försiggå genom ändelser
(suffix, icke genom förstafvelser eller prefix).
Böjningsändelserna äro i allmänhet desamma i alla
händelser, och det förekommer följaktligen blott en enda
deklination och konjugation; det finnes dock skilda
böjningstyper därigenom, att särskilda ljudförändringar
inträffat i stammen eller i ändelsen eller vid
stammens och ändelsens förbindelse med hvarandra.
Grammatiskt kön existerar icke; t. o. m. pronomen
för 3:e pers. hän betecknar både ”han” och ”hon”
(ljudlikheten med de svenska orden är blott tillfällig).
Vid nominalböjningen möta vi, utom nominativen,
som saknar ändelse, en mängd kasus (15), hvilka
uttrycka samma förhållanden, som i många språk
omskrifvas genom prepositioner, t. ex. nominativ järvi
(stam järve-), sjö; genitiv (hvarmed ackusativen
sammanfallit) järven, sjöns; partitiv järveä (en del af en)
sjö; essiv järvenä, såsom sjö, i egenskap af sjö;
translativ järreksi, (förvandlas) till sjö; inessiv järvessä, i
sjön; elativ järvestä, ur sjön; illativ järveen, in i
sjön; adessiv järvellä, på (ytan af) sjön: ablativ
järveltä, från (ytan af) sjön; allativ järrelle, till
(ytan af) sjön o. s. v. Nominativen i plur. har
ändelsen t, t. ex. järvet, sjöarna, men i öfriga
kasus äro ändelserna i allmänhet desamma som i
sing., men förbundna med pluralstammen, bildad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
