Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finska viken - Finska värnpliktiga militären - Finsk badstu. Se badstuga - Finsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Finska viken (fi. Suomen lahti), den östligaste
viken af Östersjön, begränsad i n. af Finland, i
s. af guvern. Estland och Petersburg. Längden
är 427 km., bredden från 75 km. vid mynningen
till 52 km. mellan Porkkala udde och Rogoniemi i
närheten af Reval, ökas därefter och uppnår mellan
Fredrikshamn och Narvabukten en bredd af omkr.
120 km. för att sedan åter aftaga, så att dess
stränder på ett afstånd af endast 10–30 km.
omsluta det innersta hörnet eller Kronstadt-viken.
Djupet utgör på många ställen 90–110 m. Till
följd af sin ringa salthalt tillfryser ofta vikens
vatten från Petersburg ända till Hogland, men isen
är farbar blott under mycket stränga vintrar. Den
norra sidan, längs finska kusten, har en
oafbruten skärgård, och den östligaste delen, i synnerhet
mellan Petersburg och Kronstadt (Kronstadtviken),
har många sandbankar och grund. Midt
i viken ligga öarna Hogland l. Suursaari, Tyttärensaari,
Säyvi, Lavansaari, Peninsaari och Seskär l.
Seitskaarto, hvilka alla tillhöra Finland. Sjöfarten
på Finska viken är därför besvärlig, till och med
farlig, särskildt om våren, då Neva och andra floder
tillföra densamma väldiga ismassor. Det oaktadt är
viken en af de mest befarna delarna af Östersjön. Den
betydande handel, som Petersburg drifver, ditför
årligen tusentals fartyg från alla världens delar. Vid
dess stränder finnas äfven många andra blomstrande
sjö- och handelsstäder, t. ex. Hapsal, Baltischport,
Reval i Estland, Narva i Ingermanland, Viborg,
Fredrikshamn, Kotka, Lovisa, Borgå, Helsingfors
och Ekenäs i Finland. Nästan alla dessa städer ha
förträffliga hamnar. Reval, Kronstadt och Sveaborg
utgöra därjämte stationer för den ryska Östersjöflottan.
I Finska viken finnas omkr. 40 fasta fyrar
och fyrskepp.
Finska värnpliktiga militären uppsattes 1851 på
grund af den af regent och ständer på landtdagen
1877–78 antagna lagen af 27 dec. 1878 om
införandet af allmän värnplikt i Finland. Till en
början uppsattes 8 skarpskyttebataljoner på 4
kompanier hvar och förlagda i länsresidensstäderna.
1883 tillkommo 32 reservkompanier, vid hvilka under
sammanlagdt 90 dagar (fördelade på 3 somrar)
öfvades det vapenföra manskap, som icke insatts
på de aktiva bataljonerna. 1890 uppsattes i
Villmanstrand ett finskt dragonregemente på 6
skvadroner. Fredsnumerären var för bataljonerna
fastställd till 22 officerare samt 505 man underbefäl
och manskap, för dragonregementet däremot till 39
officerare samt 619 man underbefäl och manskap.
I spetsen för denna militärformation stod en finsk
generalsperson med sin stab; högsta befälet öfver
densamma fördes af landets generalguvernör. Befäl
och underbefäl voro infödda finnar. Så liten denna
finska militär än var till sin numerär, ansågs den
dock af det slavofila partiet i Ryssland utgöra en
fara för rikets säkerhet. Trots finska landtdagens
opposition lyckades gen.-guvernör Bobrikov
genomdrifva slopandet af 1878 års värnpliktslag och
utfärdandet (12 juli 1901) af en ny förordning
om organiserandet af landets försvarsväsen, högst
väsentligt afvikande från den förra. I denna nya,
utan ständernas medverkan tillkomna och således
olagliga förordning påbjöds indragning af de 1881
uppsatta 8 bataljonerna samt deras reservkompanier,
och i nov. 1901 upplöstes jämväl Finska
dragonregementet. Härmed hade landets eget försvarsväsen
med ett slag tillintetgjorts; blott Finska
gardesbataljonen kvarstod till aug. 1905 under
vapen. Den olagliga värnpliktsförordningen af
1901 upphäfdes dock genom manifestet af 4 nov.
1905.
G. A. G.
Finsk badstu. Se Badstuga.
Finsk konst. De äldsta minnesmärkena af
byggnadskonst i Finland äro de i de svenske korsfararnas
spår byggda kyrkorna och borgarna af gråsten. Det
föga bildbara materialet är orsaken till deras
enastående enkla monumentalitet, där de för tiden
förhärskande konststilarnas inflytande knappast märkes.
De första kyrkorna, grundlagda i 13:e årh., ha ännu
romansk grundplan och rundbågssystem på särskilda
byggnadsdelar, medan hvalfven i regel äro gotiska.
Karakteristiska för dem liksom för Finlands gråstenskyrkor
öfver hufvud äro den höga, branta takresningen
och de massiva, af fönster sparsamt
genombrutna murarna. Så när som på Åbo domkyrka,
hvilken har basilikaform, äro de finska kyrkorna
byggda i form af hallkyrkor. Det cyklopiska
granitmurverket räcker stundom upp till gafvelns spets,
men oftare är gafveltrekanten af tegel med i puts
utförda fördjupningar i form af kors, rundlar,
spetsbågsfönster och lister. Till långhuset ansluter sig
i s. det s. k. vapenhuset (ofta yngre än det förra),
i n. sakristian. Med undantag af en del åländska
kyrkor och domkyrkan i Åbo sakna de finska
kyrkorna torn. I stället ha de vanligen en nära
intill dem byggd klockstapel. De medeltida borgarna,
afsedda till bålverk för den unga finska kyrkan eller
till värn för den svenska eröfringen, förråda med sina
mäktiga murar uteslutande sitt krigiska ändamål.
Någon inhemsk skulptur kan man knappt tala om
i medeltidens Finland. I kyrkorna närmast Åbo och
en del österbottniska socknar träffar man dock på
helgonbilder, påfallande otympligt arbetade, som
synas tillverkade inom landet. I motsats till
skulpturen öfvades det kyrkliga måleriet flitigt under
medeltiden. Nästan hvarje mera betydande kyrka
prunkade i färgrik bildskrud, hvilken numera
flerstädes befriats från senare tiders hvita kalkfärg
och restaurerats. Inom det finska kyrkomåleriet kan
man särskilja två epoker. Den tidigare representeras
af några om de fornnordiska hällristningarna
påminnande, i svagt tegelröd färg utförda målningar i
Nousis kyrka samt en framställning af korsfästelsen i
Hattula, hvilken bild tydligen visar tillbaka på
romanska förebilder. Den senare epoken, hvilken
betecknar finska kyrkomåleriets blomstring, infaller
under de konstälskande biskoparna Olaus Magni,
Konrad Bitz och Magnus Stiernkors, d. v. s. senare
hälften af 15:e årh. (målningarna i Töfsala, Nykyrko,
Pargas, Sagu, Lojo, Hattula m. fl.). Målningarna,
som i mycket påminna om dylika i Uppland och
Roslagen, äro utförda al secco i kalkfärger och med
enkel konturteckning utan valörer. Där framställas
scener ur bibeln och helgonens lif (äfven de nordiskas)
jämte taflor af moraliskt uppbyggande art (intressanta
djäfvulsframställningar). Under nära tre sekel,
renässansens, barockens och rokokons tidrymd, står
konstverksamheten nästan stilla i Finland. Några
herrgårdsbyggnader på landet (Karuna gård, Villnäs)
vittna om stormansväldets korta era i Finland.
En mängd barockkyrkor af trä, som uppfördes på
1600-talet, visa, huru arkitekturen gått ned sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
