- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
375-376

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk konst - Finsk kvinnoförening

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

form behandla fosterländska ämnen, scener ur det
finska folklifvet, händelser från ”Kalevala” samt
Runebergs och Topelius’ dikter, framställningar ur den
finska kyrkans historia (freskomålningar i Åbo
domkyrkas kor), hvarjämte han flitigt målade altartaflor
för de finska kyrkorna. Ekmans patriotism uppbars
dock ej af en mäktigare konstnärlig skaparkraft,
och hans teknik gick med åren mycket nedåt. V.
Holmberg
(1830–60), elev af H. Gude i Düsseldorf,
intog i sina landskapsmålningar från Tyskland,
Norge och Finland, utmärkta af en manligt kraftig
teknik, tidigt en bemärkt ställning bland den
düsseldorfska skolans mästare. E. J. Löfgren (1825–84)
representerar i sina känslosamma bilder det af
nämnda skola odlade romantiska historiemåleriet,
medan K. E. Jansson (1846–74) i taflor ur det
åländska folklifvet med talang arbetade i den
novellistiska genren. Den düsseldorfska skolan tillhöra
vidare Alexandra Frosterus-Såltin (f.
1837), A. Liljelund (f. 1844) samt äfven i sina
tidigare arbeten Fr. Ahlstedt (1839–1901).
Th. Waenerberg (f. 1846) och O. Kleineh
(f. 1846). Mindre utpräglad är S. Falkmans
(1831–89) och A. von Beckers (f. 1831) ställning
till de rådande konstskolorna. Den senare återger
i sina genrebilder mest idylliska interiörer ur
finskt eller franskt folklif. Äfven Hj. Munsterhjelm
(1840–1905), Fanny Churberg (1845–92),
B. Lindholm (f. 1841) och V. Westerholm
(f. 1860) erhöllo sin första utbildning i Düsseldorf,
men frigjorde sig mer eller mindre fullständigt
från det düsseldorfska inflytandet. Munsterhjelm
framställer helst månskensstämningar och insjöidyller,
Lindholm skogsinteriörer och hafsvyer, utförda med
minutiöst observerade detaljer. Fröken Churberg och
Westerholm öfvergingo till den impressionistiska
friluftsbilden. Den mest utpräglade impressionisten
bland de finske målarna är A. Munsterhjelm
(f. 1873). Den moderna franska skolans främste
representant i Finland blef A. Edelfelt (1854–1905).
Han gick först i skola hos historiemålarna,
öfvergick därpå till det realistiska folklifsmåleriet
och friluftsframställningarna. hvilka i hans konstnärsvänner
Bastien-Lepage och Dagnan-Bouveret hade
sina mästare, och målade därunder bilder ur det
nyländska skärgårdslifvet (bl. a. ”Gudstjänst i nyländska
skärgården”). Under ett allt enklare ämnesval och en
alltmer fördjupad karakteristik vann han efter hand
ett mästerskap, som han utvecklade än på porträttets,
än på illustrationens (Snoilskys ”Svenska bilder”,
Runebergs ”Kung Fjalar” och ”Fänrik Stål”), än
åter på det religiösa måleriets område för att i sitt
sista stora verk (väggmålningarna i universitetets i
Helsingfors solennitetssal) ännu en gång upptaga det
fosterländska historiemåleriet. Honom närmast till
skaplynne, om också icke till begåfning, står G.
Berndtson
(1854–95). I utsökt fina
kostymstycken, porträtt och genrebilder utvecklar han en
om miniatyrmålningen påminnande teknik. Till denna
konstnärsgrupp hör A. Uotila (1858–86), som
målat färgrika bilder från södern och vackra
stämningslandskap. Också A. Gallén (f. 1865) började
hos de franske naturalisterna. Hans första bilder ur
det finska allmogelifvet utmärkas af en karakteristik
af enastående ursprunglighet och kraft. Småningom
lämnande de naturalistiska uttrycksmedlen, upptar
han i starkt arkaiserande framställning ämnen ur
den finska myten och inslår i fria fantasiskapelser
(väggmålningar i Juseliusska grafkapellet i Björneborg)
en starkt förenklad teknik, företrädesvis egnad
för en symboliskt suggestiv verkan, hvarjämte det
mystiska och aningsfulla får ett allt större spelrum i
hans framställningar. Snart sagdt en kontrast till
honom är E. Järnefelt (f. 1863), i sina
landskap lyriskt drömmande, i sina små djur- och
blomsterstudier en känslig och fin naturiakttagare och
särskildt i porträtt af sina familjemedlemmar en
karaktärstecknare af hög rang. Någon gång väller
en satirisk åder fram i hans konst. En humoristisk
och fantastisk åder kväller rik hos H. Simberg
(f. 1873), som jämte M. Enckell (f. 1870) och
V. Blomstedt (f. 1871) i midten af 1890-talet
representerade det gängse idémåleriet. Enckell
arbetar sig snart från de dunkla ungdomsdrömmerierna
till en solig och färgglad verklighetsskildring, och
hans senare målningar kännetecknas af själfullhet och
koloristisk finhet. Blomstedt har i utkast till ”Kalevala”
och dekorativa landskap, P. Halonen (f.
1865) i figurmålningar och landskap och G.
Engberg
(f. 1872) i stämningsstycken tillämpat ett
syntetiskt förenkladt förfaringssätt. L. Sparre (f.
1863) och S. Wlasoff, ehuru ursprungligen
främlingar, tillkommer, den förre för sina målningar,
illustrationer och sitt arbete för utvecklingen af den
ungfinska konstindustrien, den senare för sina
stämningsbilder från Sveaborg en aktad plats inom den
finska konsten. T. Wasastjerna (f. 1863) är
företrädesvis stämnings- och idémålare, medan A.
Gebhard
(f. 1869) både såsom landskaps- och
figurmålare samt tecknare röjer ett realistiskt skaplynne.
Såsom landskapsmålarinna intar jämväl Helmi
Ahlman-Biese
(f. 1867) inom den yngre
konstnärsgenerationen ett framstående rum. De flesta af
de finska kvinnliga artisterna äro friluftsmålare och
realister i fransk anda, så Maria Wiik (f. 1853),
Hanna Rönnberg (f. 1860), Helena
Schjerfbeck
(f. 1862), Elin Danielson-Gambogi
(f. 1861) och Venny Soldan-Brofeldt
(f. 1863).

Ehuru hvarken Edelfelt eller Gallén bildat skola,
skönjer man allaredan inflytandet af deras hvar i
sin art epokgörande konst i två tydligt framträdande
riktningar bland de unga. Den ena, som kunde kallas
den nationellt finska, hämtar sina ämnen företrädesvis
från de af kulturen relativt oberörda finska
inlandsbygderna, den andra, mera kosmopolitisk, är nära
förbunden med modern europeisk, oftast fransk konst.
Till den förra höra J. Rissanen, W.
Sjöström, V. Hämäläinen, P. Å. Laurén

m. fl., till den senare bl. a. W. Thomé, A.
Favén, A. Haartman, B. Lagerstam
och H. Gallén.

Litt.: K. G. Estlander, ”De bildande konsternas
historia från slutet af 18:e årh. till våra dagar”
(1867), E. Aspelin, ”Suomalaisen taiteen historia
pääpiirteissään” (1891), E. Nervander, ”Den
kyrkliga konsten i Finland under medeltiden”
(1887–88), och J. J. Tikkanen, ”Finska
konstföreningen 1846–1896" (1896) och ”Die kunst in
Finnland” (i tidskriften ”Die graphischen künste”,
årg. 1906).
Hj. Ö.

Finsk kvinnoförening uppstod i jan. 1883 såsom
en diskussionsklubb, hvilken fastare organiserades
under detta namn med stadgar af 28 maj 1884.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free