Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiskgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
produkter af olikartad verkan, ha observerats flera
former af fiskförgiftning (ichthyism), med väsentligt
olika symtom. Så framkallas en häftig, koleralik
åkomma (ichthyismus choleriformis) med häftiga
kräkningar och diarré bl. a. af förskämda exemplar
af vissa flundrearter, af stör, torsk, sill, af de
till hafsbraxnarna hörande släktena Pagrus och Sparus
samt af pilgäddor (släktet Sphyrœna), särskildt den
västindiska arten, Sphyrœna Picuda ("barracuda").
En annan form af åkomma, ådragen genom förtärande
af skämd fisk, är ichthyismus exanthematicus, som
kännetecknas af hudutslag, erinrande om rosfeber
(erysipelas) eller skarlakansfeber, samt af klåda,
feber och allmänt illamående. Denna form alstras
särskildt af fördärfvade tonfiskar (Thynnus-arter)
samt af Caranx fallax. Slutligen märkes ichlhyismus
paralyticus l. neuroticus, karakteriserad af svåra
nervsymtom, särskildt egendomliga förlamningar
t. ex. af ögon- och ögonlocksmuskler, svalgmuskler, af
spott- och slemkörtlarnas nerver, af stora hjärnans
bark, hvaraf förorsakas medvetslöshet. Denna
form af "fiskförgiftning" alstras i synnerhet
af vissa störarter (Acipenser Sturio, A. Huso,
A. Ruthenus). Symtomen kunna vara synnerligen
egendomliga och svåra: 1 till 5 timmar efter
förtärande af den förskämda fisken inställa sig
tryck i maggropen, svindel och nedsatt synförmåga,
förbunden med, att omgifvande föremål synas gula
eller röda (xantopsi och erytropsi); vidare infinna
sig brännande torrhet i halsen, heshet, oförmåga
att tala och svälja samt olidlig törst; försöken att
stilla denna leder - såsom vid vattuskräck (lyssa)
- till kramp och kväfningsanfall; förstoppning
eller diarré förekomma; buken blir indragen och
hård samt värker. Svårare fall leda till allmän
förlamning med vida pupiller och dubbelseende;
medvetandet plägar vara kvar ända till döden, som
inträder genom respirationsförlamning. Många fall af
detta slag ha förekommit i vissa trakter af Ryssland
(i guvern. Moskva, Kazan, Kaluga och Tula); öfver
hälften af de insjuknade har aflidit. - De giftiga
ämnen, som af bakterierna alstras i de förskämda
fiskarna, likasom ibland uti kött, korf o. d.,
äro s. k. förruttnelsebaser, likalkaloider eller
ptomainer. Några af dessa äro mycket giftiga, såsom
neurin, likatropin och likmuskarin. - Ibland ha
förgiftningar förorsakats däraf, att fiskarna redan
under lifstiden varit sjuka, hvarvid genom bakterier
eller på annat sätt skadliga ämnen bildats i deras
kroppar. Äfven torde människor i dylika fall stundom
ha direkt nedsmittats med lefvande smittämne från de
sjuka fiskarna.
Väl att skilja från föregående förgiftningsformer
äro de intressanta fall, då vissa fiskar i enstaka
organ konstant eller tidvis alstra specifika gifter,
med hvilkas tillkomst bakterier o. d. ej ha något
att skaffa. Hit räknas den s. k. barbenkoleran,
som anses uppstå genom förtärande af mjölke från den
s. k. barbfisken (Barbus vulgaris L.), särskildt
om den fångats vid lektid. I sällsynta fall lär
äfven mjölke af karp, gädda, braxen och några
andra fiskar ha framkallat liknande symtom. Den
s. k. laxerfisken (Sparus mœna) skall framkalla
ett lindrigt diarré. I samma riktning verkande, men
farligare, äro, åtminstone ibland, ett par släktingar
till skarpsillen; häftiga kräkningar och
diarré, kramp och blödningar från sår i tarmarna ha
i flera fall fört till döden. - Mycket märkligt är
vidare det s. k. fugu-giftet, som finnes
hos många östasiatiska Tetrodon-arter. Dessa ha i
Japan sedan länge tillbaka användts till mord och
själfmord. Farligast äro äggstockarna, men äfven
lefver, testiklar, mage, tarm och hud äro giftiga,
musklerna däremot ej. Det här förekommande giftiga
ämnets (eller ämnenas) kemiska natur är omtvistad; de
verka förlamande på hjärta och andning samt, likt det
amerikanska pilgiftet kurare, på rörelsenervernas
ändapparater i musklerna, hvarigenom äfven
skelettmusklerna försättas ur verksamhet. På liknande
sätt giftig är den s. k. tigerfisken (Chilomycterus
tigrinus Cuv.) i Indiska oceanen. - Vissa ålarter
(t. ex. Murœna moringa i Atlanten) hysa i blodserum
ett gift, som antages vara ett ägghviteartadt ämne,
ett s. k. toxalbumin (ichthyotoxicum). Detta gift
erinrar mycket om vissa ormgifter. Om det nedsväljes,
är det utan verkan; infördt under huden eller i
blodet, alstrar det däremot slöhet och sömnighet,
förlust af känselsinnet, först retning, därefter
förlamning af andningsapparaten, konvulsioner och
död genom kväfning. Blodet förlorar förmågan att
lefra sig, och de röda blodkropparna upplösas. Äfven
sutaren (Tinca vulgaris) uppgifves innehålla ett
liknande gift i blodet. Vissa ålar (Murœna helena och
M. moringa} ha i gommen en med giftkörtlar beklädd,
säckformig bildning. Denna tömmer sig invid vissa
gom- eller käktänder, hvarigenom deras bett blir
giftigt. - Nejonögon (Petromyzon ftuviatilis och
marinus) hysa dels ett med ålens ichthyotoxicum nära
öfverensstämmande gift i blodserum, dels ett gift
i huden, hvilket djuret afgifver jämte en stor
mängd slem, om dess kropp beströs med salt. Medan
giftet i blodserum förstöres vid kokning, är detta
icke fallet med det i huden befintliga; detta senare
framkallar ett svårt, rödsotartadt diarré. - Vissa
simparter (Cottus), såsom rötsimpan (C. scorpius), ha
på gällocken spetsiga, ihåliga taggar, genom hvilka
sekretet från särskilda giftkörtlar utgjuter sig i
de hål, som taggarna lätt förorsaka, t. ex. när man
fattar fisken i handen. Såren, om än små, ha svårt
att läkas, och den närmaste omgifningen blir lätt
brandig. Hos andra fiskar förekomma å vissa ställen på
kroppen taggar, ihåliga eller försedda med en ränna
och stående i förbindelse med en giftkörtelapparat,
så hos vissa rockor (örnrockan, Myliobatis aquila,
och spjutrockan, Trygon pastinaca), hvilkas gifttagg
sitter på den smala stjärten; en dylik apparat finnes
äfven hos pigghajen (Acanthias vulgaris). Ett
par arter af släktet Caranx (taggmakrill),
C. crumenophthalmus och C. hippos, bär en gifttagg
framför ryggfenan, så ock ett par arter af släktet
Plotosus. Af särskildt intresse är den vid Sveriges
västkust, i Nordsjön, Atlanten och Medelhafvet
förekommande fjärsingen (Trachinus draco), hvilken
jämte ett par andra arter af samma släkte (Tr. vipera
och Tr. radiata) har en tagg å gällocken äfvensom
de främsta taggarna å den främre (mindre) ryggfenan
förbundna med giftapparater. Själfva giftvätskan är
klar och svagt sur. Vid styng förorsakar den häftig
smärta och stark lokal inflammation med utgång i
brand. I riktigt svåra fall inställa sig förlamning,
kväfningskänsla och djup dvala med delirier; dödsfall
uppgifvas ha förekommit. På grund af gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
