Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fisklefverolja - Fisklim. Se Husbloss - Fiskmjöl. Se Födoämnen - Fiskmåsen, zool. Se Måssläktet - Fiskmärlesläktet, Cymothoa, zool., detsamma som fiskgråsuggsläktet (se d. o.) - Fiskodling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
morue, lat. Oleum jecoris aselli), farm. med.,
den ur lefvern af flera torskarter ymnigt erhållna
tranen eller oljan. Den norska torsklefvertranen, som
mest värderas, fås öfvervägande af Gadus Morrhua L.,
vanliga torsken, som lefver i otroliga massor i norra
Atlantiska oceanen. Andra arter, såsom G. Æglefinus
L. (koljan), G. virens L. (gråsej) m. fl., lämna
blott i mycket underordnad mängd medicinskt använd
fisklefverolja. Vid beredning af den fina, medicinskt
använda fiskoljan uttagas lefrarna, befrias från
gallblåsan och möjligen sjuka delar, tvättas i
färskt vatten och föras så skyndsamt som möjligt
till fabriken eller behandlas omedelbart i kokapparat
ombord å fartyg, som befinna sig ute tillsammans med
fiskeflottan. Lefrarna upphettas i pannor med dubbla
väggar, mellan hvilka ånga inledes och en konstant,
ej särdeles hög temperatur underhålles. Fettcellerna
brista därvid sönder, och den utflutna tranen aftages,
allteftersom den träder ut, filtreras, befrias genom
afkylning till -5° C. från fast fett samt tappas
sedan på bleckkanistrar eller glasflaskor och utsändes
i handeln. 1898 funnos i Norge omkr. 80 ångkokerier
i land och 40 ombord på fartyg. Den finaste oljan
utsmältes ur lefrarna vid hindradt lufttillträde, i
det att luften utdrifves ur pannorna medelst en ström
af kolsyra. På detta sätt skall oljan bäst bibehålla
sina goda egenskaper. Så beredd tran är nästan färglös
eller endast svagt gulaktig och kallas i handeln
Ol. jecoris aselli album l. hvit fisklefverolja och är
numera den enda i Sverige officinella sorten. Denna
tran är klart genomskinlig, något tjockflytande,
med svag lukt af fisk och mild fet smak samt föga
retande i svalget. Dess eg. vikt är 0,923-0,928,
dess reaktion neutral eller mycket svagt sur. Den
löses lätt i eter, föga i kall, men något mera i
kokhet alkohol och intorkar ytterst långsamt. - En
sämre lefvertran, Ol. jecoris aselli flavum, erhålles
på det sätt, att torsklefrarna utan rengöring eller
gallblåsans aflägsnande kastas i tunnor, som, när de
blifvit fyllda, tillsprundas och först om en eller
annan månad eller efter fiskets slut hemföras och
öppnas. Då lefrarna under tiden ruttnat, har oljan
trädt ut ur dessa. Den aftappas nu och utgör den
nyssnämnda handelssorten, gul fisklefverolja. Dess
färg växlar mellan rent gul och ljusare brandgul;
den har starkare, mer obehaglig lukt och smak,
starkare sur reaktion och högre specifik vikt än den
hvita tranen. Sedan den aftappats, tömmas lefrarna
i pannor, som uppvärmas öfver öppen eld. Därvid
uppflyter en småningom allt mörkare brun tran, som
periodvis afskummas, hvarvid erhålles dels en klar
brun fisklefveroija, Oleum jecoris aselli fuscum
clarum, dels en ogenomskinlig, brunsvart sådan,
Oleum jecoris aselli fuscum empyreumaticum l. nigrum,
d. v. s. svart fiskolja. Dess lukt och smak
äro synnerligen vidriga; såväl den gula som den
bruna och svarta fiskoljan användas numera endast för
tekniska ändamål, icke som läkemedel. - Fiskoljans
beståndsdelar äro ofullständigt kända. Vanligen
uppgifves, att hufvudmassan utgöres af en blandning af
vanliga fettarter, triglycerider af olje-, stearin-
och palmitinsyra, hvartill komma kolesterin samt
mycket små mängder jod, organiska baser o. d. Enligt
den norske kemisten Heyerdahl skall hufvudmassan
utgöras af för tranen
egendomliga fettarter, glycerider af terapinsyra,
jeooleinsyra m. m. jämte små mängder vanliga
fettarter.
Redan i forntiden nyttjades lefverolja af fiskar
som läkemedel, och torsklefvern jämte dess flytande
fett har sedan urminnes tider varit och är ett
näringsmedel för de arktiska ländernas invånare. Inom
europeiska medicinen började fiskoljan taga fart
på 1820-talet, och den är numera ett ofta anlitadt
medel vid åtskilliga barnsjukdomar, såsom "engelska
sjukan" (rakitis) och "skrofler", samt vid lungsot
m. m. Man ser ofta gagn af att under längre tid
använda detta medel i sådana fall, i hvilka ett
lättsmält näringsfett anses vara af värde. Att
fisklefveroljan skulle öfverträffa andra feta oljor
i näringsvärde, är dock icke bevisadt. I oljan
förekommande bibeståndsdelar (jod, produkter ur
torskgalla, förruttnelsebaser), vid hvilka man förr
lade vikt och för hvilkas skull man nyttjade gul eller
t. o. m. klarbrun, på sådana ämnen rikare tran såsom
läkemedel, anses numera vara utan betydelse. Dosen af
fiskolja är en tesked till en matsked, efter åldern,
2 gånger om dagen. - Fisklefverolja har i gångna tider
kombinerats med en del andra läkemedel dels för att
underlätta intagningen af oljan - något som numera är
mindre behöfligt," då endast ren, hvit olja nyttjas -
dels för att samtidigt med och lösta i tranen gifva
andra preparat. Särskildt har kombinationen med järn
varit vanlig, t. ex. i den uti Sverige officinella
järntranen, Oleum jecoris aselli ferrayum, som
beredes på det sätt, att först af mandelolja,
kalilut, sprit, vatten och järnkloridlösning
framställes järntvål, som löses i eter och befrias
från vatten, hvarefter etern afdunstas och resten
löses i fisklefverolja. Järntranen är klar, rödbrun
och innehåller omkr. 0,5 proc. järn. Preparatet
användes väsentligen i barnpraktik, då man
önskar förbinda järnets stärkande med tranens
närande verkan. Vidare märkas sammansättningar
af fiskolja med jod (Ol. j. a. jodatum med 10- 15
cg. jod i 500 gr. tran), med fosfor (l cg. på 100
gr. tran) vid rakitis, skrofler m. m., med kreosot
(4 gr. på 80-100 gr. tran) vid lungsot o. s. v.
O.T.S. C G.S.
Fisklim. Se Husbloss.
Fiskmjöl. Se Födoämnen.
Fiskmåsen, zool. Se Måssläktet.
Fiskmärlesläktet, Cymothoa, zool., detsamma som
fiskgråsuggsläktet (se d. o.).
Fiskodling, i vidsträckt mening alla åtgärder,
som man vidtager för att direkt befordra fiskens
förökande genom inplantering från ett vattendrag
uti ett annat, uppfödande i dammar o. s. v.;
i inskränkt betydelse fiskyngels utkläckande uti
därtill inrättade kläckningsapparater, sedan, genom
människans åtgörande, rom och mjölke blifvit blandade
med hvarandra och sålunda befruktning egt rum. Till en
början var man mycket noga med, att denna blandning
af rom och mjölke skulle ske i vatten, men ryssen
Vrasski fann 1856, att man kunde vinna bättre
resultat genom att först blanda rommen och mjölken
och därefter tillsätta vatten. Denna befruktningsmetod
("den torra") har efter hand utträngt befruktningen
på våta vägen. Är moderfisken väl lekmogen, så kan,
när den (t. ex. en laxhona) hålles på lämpligt sätt
med hufvude! snedt uppåt, hela rommängden af gå utan
afbrott;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
