- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
469-470

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fitzroy, engelskt adligt släktnamn - Fitzroy, Henry, 1:e hertig af Grafton - Fitzroy, Augustus Henry, 3:e hertig af Grafton - Fitzroy, Sir Charles Augustus - Fitzroy, Robert (Fitz Roy)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Richmond, f. 1519, d. 1536, hvilken 1525 fick hertigtitel
och sedan öfverhopades med höga ämbeten (storamiral,
lordlöjtnant öfver Irland m. m.), så att han en tid
ansågs designerad till konung af Irland eller rent af
till tronföljare. Vid 14 års ålder förmäldes han med
en dotter till hertigen af Northumberland. Denna,
Mary Fitzroy, hertiginna af Richmond, d. 1557,
misstänktes under Henrik VIII:s sista år med
orätt för att vara invecklad i sin faders och
sin broders, earlens af Surrey, stämplingar samt
bidrog genom sitt vittnesmål mot den senare till hans
domfällande. – Karl II:s oäkta son med Lucy Walters,
hertigen af Monmouth (se d. o.), kallades en tid John
Fitzroy
. Namnet F. har sedermera blifvit släktnamn för
Karl II:s oäkta barn med hertiginnan af Cleveland samt
för deras efterkommande (af den hertigliga släkten
Grafton).

1. Henry F., 1:e hertig af Grafton, f. 1663,
d. 1690, andre son till Karl II och Barbara Villiers,
sedermera hertiginna af Cleveland, blef redan
vid 9 års ålder (1672) gift med en rik arftagerska,
Isabella Bennet, dotter till earlen af Arlington (se
d. o.), blef 1675 hertig af Grafton, utnämndes 1682
till "Englands vice-amiral" och deltog med utmärkelse
i kufvandet af Monmouths uppror 1685. Han
öfvergick 1688 till Vilhelm af Oranien, vann
mycken popularitet genom sin tapperhet i sjöslaget
vid Beachy head mot fransmännen (10 juli 1690)
och stupade sedan på Irland (i okt. s. å.). – Hans
båda bröder, Charles F., hertig af Southampton
och Cleveland, f. 1662, d. 1730, samt George F.,
hertig af Northumberland, generallöjtnant,
f. 1665, d. 1716, voro mindre betydande.

2. Augustus Henry F., 3:e hertig af
Grafton, den föregåendes sonson, statsman,
f. 1735, d. 1811, satt 1756–57 som lord Euston i
underhuset,ärfde sistnämnda år sin faders hertigtitel
och blef då i öfverhuset en af de ifrigaste
medlemmarna af oppositionen mot Butes och Grenvilles
ministärer. 1765–66 var han "statssekreterare för
norra departementet" i Rockinghams ministär och
inträdde 1766 som nominell chef (förste lord
af skattkammaren) i Pitts andra ministär. Då Pitt
genom tilltagande sjukdom urståndsattes att deltaga
i styrelsen, blef hertigen från sept. 1767 äfven
faktiskt ledande minister. I ministären påyrkade han
1769 upphäfvande af den för de amerikanska kolonierna
förhatliga tetullen, men öfverröstades af sina egna
kolleger, bland hvilka den nye skattkammarkansleren
lord North utöfvade starkt inflytande. Samtidigt
anfölls han skarpt i de s. k. "Junius-brefven"
(se d. o.) för sedeslöshet och osedlighet samt rönte
i öfverhuset motstånd af den nu åter tillfrisknade
Pitt. Han afgick då (jan. 1770), men inträdde i
juni 1771 som sigillbevarare i lord Norths ministär
(dock utan säte i kabinettet och därför ur stånd att
effektivt påverka dennes fördärfliga nordamerikanska
politik). F., som alltid påyrkat ett försonligt
uppträdande mot kolonisterna, afgick i nov. 1775, då
hans dit hänsyftande råd ej påaktades. Han var sedan
oppositionens ledare i öfverhuset till 1782, då han
som sigillbevarare inträdde i Rockinghams ministär,
kvarstod vid dennes rekonstruktion under Shelburne och
afgick med denne i apr. 1783. Sedan drog han sig
alltmer tillbaka från det offentliga lifvet och
sysslade med religiöst skriftställen i unitarisk
riktning. Hans själfbiografi utgafs 1899. F. var
i sitt offentliga lif oegennyttig och rättskaffens
samt egde en icke obetydlig statsmannaförmåga, men
saknade kraft att verksamt göra den gällande.

3. Sir Charles Augustus F., den föregåendes
sonson, koloniguvernör, f. 1796, d. 1858, blef
1837 vice-guvernör öfver Prince Edward island,
var 1841–45 guvernör öfver Leeward islands och
blef 1846 guvernör i Nya Syd-Wales, där han
genom takt och tillmötesgående i hög grad vann
kolonisternas förtroende och 1849 hjälpte dem att
motsätta sig regeringens försök att återupplifva
deportationen dit af förbrytare. 1850 erhöll
han titeln generalguvernör öfver Australien och
återvände hem 1855. Han befrämjade bl. a. de
första järnvägsanläggningarna i Australien.
V. S-g.

illustration placeholder

4. Robert F. (Fitz Roy), den föregåendes
broder, sjöofficer, koloniguvernör och
naturvetenskapsman, f. 1805, inträdde 1819 i
brittiska marinens tjänst, blef 1828 befälhafvare
på örlogsbriggen "Beagle", som användes vid
kartläggning af
Patagoniens och Eldslandets kuster, samt förde
samma fartyg på den världsomsegling (27 dec. 1831–2
okt. 1836), hvilken i naturvetenskapernas häfder
blifvit frejdad genom Charles Darwins deltagande i
expeditionen som dess naturvetenskapsman. Hemkommen
erhöll F. Geografiska sällskapets guldmedalj (1837)
och skildrade färden i Narrative of the surveying
voyages of H. M. S. Adventure and Beagle
(I–II,
1839, 2:a uppl. 1848; del III är Darwins allbekanta
resejournal). 1843 utsändes F. som guvernör till Nya
Zeeland, där just då förhållandena voro synnerligen
kritiska till följd af kolonisternas strider med
maori-infödingarna om jordeganderätten. F. erkände
infödingarnas rätt och råkade därigenom från början i
konflikt med kolonisternas ledare, hvilka han retade
genom ett måhända alltför sträft uppträdande. Deras
intriger i hemlandet vållade, att han återkallades i
nov. 1845. F. lämnade den aktiva marintjänsten 1850
och avancerade 1863 till vice-amiral. Från 1854 var
han föreståndare för handelsministeriets nygrundade
meteorologiska anstalt i London. Som sådan var han en
af de förste, som använde telegrafien i den praktiska
meteorologiens tjänst, i det att han i febr. 1861
började utsända telegram, hvarigenom 50 hamnar, som
stodo i telegrafisk förbindelse med meteorologiska
centralstationen, därifrån på förhand mottogo varning
för annalkande stormar. I aug. 1861 började F. äfven
utsända allmänna väderleksutsikter för Brittiska öarna
och utvidgade samtidigt stormvarningssystemet, så att
därefter 130 platser erhöllo varningstelegram. Vid
dessa platser hissades, då varningen anlände,
stormsignaler bestående af en cylinder och en
kon. Vände konen spetsen uppåt, så väntades stormen
från nordkanten, vände den spetsen nedåt, så väntades
stormen från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:30 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free