Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 483-484 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjord, Niels Johannes - Fjordene - Fjorgyn - Fjorsvartner - Fjugesta - Fjuk - Fjäder. 1. Zool.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förenade med detta ett helt nät af försöksstationer
rundt omkring i landet. I det han så mycket som
möjligt förenade teori och praktik, blef hans
verksamhet banbrytande icke allenast för Danmark,
utan äfven för utlandets landtbruk. 1883
blef F. en af de tre presidenterna i det
k. landthushållningssällskapet. Dessutom inlade
F. stor förtjänst om skollärarståndets höjande
såsom medlem af examenskommissionen (1857-77) samt
som föreståndare för statens lärarkurs och mångårig
ordförande vid skolmöten. Stort inflytande utöfvade
han ock på folkskoleväsendets utveckling 1869-86
i Frederiksberg. En staty öfver honom restes 1892
framför laboratoriet.

E. Ebg.

Fjordene, gemensamt namn för distrikten Söndfjord
och Nordfjord, i Nordre Bergenhus amt, i Norge. Där
inskjuta Dalsfjord, Fördefjord och den stora
Nordfjord, som bär åtskilliga namn. Området motsvarar
forntidens Firdafylke. Y. N.

Fjorgyn, isl. Fjǫrgyn, nord. myt., ett namn på
gudinnan Jord, Odens maka och Tors moder. Ordet
fjǫrgyn förekommer äfven appellativt i betydelsen
jord, land; det motsv. gotiska fairguni, angls.
fyrgen, betecknar berg. – I Eddorna förekommer ock ett
maskulint namn Fjorgynn, fader till Frigg. Hos
letter och litauer är åskgudens (berggudens)
namn Perkunas, hvilket synes motsvara Fjorgynn.
Th. W.*

Fjorsvartner, isl. Fjǫrsvartnir, nord. myt., benämning
på Nattens häst, som vanligen kallas Rimfaxe (se
d. o.). – Namnet antyder, att F. insveper världen
i mörker. Th. W.*

Fjugesta, municipalsamhälle (sedan 1906) i Örebro län,
Knista socken. Järnvägsstation å linjen Örebro–Svartå,
27 km. från Örebro.

Fjuk, fyr i Vättern på en holme midt emellan Motala
och Karlsborg, uppförd 1852. Fyrljuset, som lyser med
fast, hvitt och rödt sken samt klippsken och har en
lysvidd af 6 till 9 minuter, är anbragt i ett trätorn,
15,3 m. öfver vattenytan.

Fjäder. 1. Zool., en bildning eller utväxt
på fåglarnas hud. Den fåglarna utmärkande
fjäderbeklädnaden är blott en högre utbildningsform
af de fjäll, som uppträda hos fåglarnas stamformer
kräldjuren (något genetiskt samband mellan däggdjurens
hår och fåglarnas fjädrar existerar däremot ej). Detta
framgår ock ur öfverensstämmelsen mellan fjäder och
fjäll under fosterutvecklingen: båda uppstå som små
hudvårtor (hudpapiller). Medan fjället omedelbart
genom förstoring framgår ur denna vårta, är däremot
för fjädern vårtformen endast ett genomgångsskede:
vårtan tillväxer i längd och nedsänkes i en
fördjupning af huden, fjädersäcken; af vårtans yttre
lager utvecklas själfva fjädern, i det detta bildar
längsgående veck, hvilka förhornas och formas till
fina hornstrålar. Dessa utbilda sig till dunpenslar,
som bilda fågelns första dundräkt. Hvarje dylik
dunpensel sitter på spetsen af en blifvande fjäder
och faller af, när den senare växer fram (fig. 1).

Fig. l. A Dunpensel, som sitter på spetsen af en tackfjäder, hvilken ännu är omgifven af en hornslida. s dunpenselns spole. B spetsen af en täckfjäder med några kvarsittande dunstrålar. (Förenklade bilder.)

Det är att märka, att det endast är ungens första
fjäderbeklädnad, som uppkommer ur fria hudvårtor;
anlagen till de senare fjädrarna växa fram ur
de affallande fjädrarnas säckar. - Fjädrarna visa
olika utbildningsgrader. Täck- l. konturfjädrar
(fig. 2) bestå af följande delar: spolen, som utgör
den basala delen och är fäst i fjädersäcken samt
trind, hård och ihålig; den fortsättes upptill
i det af en mjuk hornartad massa fyllda skaftet,
som vanligen är fyrkantigt och ofta i närheten af
spolen bär ett annat mindre skaft, det s. k. biskaftet
eller bifjädern. Fanet, som är fäst på ömse sidor om
skaftet, utgöres af mer eller mindre tättsittande
strålar, hvilka äro försedda med två rader
bistrålar; den främre radens bistrålar bära fina hakar,
som gripa omkring bistrålarna
af den närmast
framom dessa belägna strålen. Genom denna anordning
kommer fanet att bilda en enda tät skifva, som
gör det möjligt för konturfjädrarna att bjuda ett
tillräckligt motstånd mot luften under fågelns
flykt. Dunfjädrarna l. endast dunen
- ej att förväxla med fågelns första
dunbeklädnad (dunpenslarna)
- betäckas i allmänhet af konturfjädrarna och
skiljas från dessa därigenom, att skaftet är
smalare och mjukare, stundom rudimentärt,
samt att strålar och bistrålar äro mjuka och de
senare sakna hakar. Mellan kontur- och dunfjädrar
finnas öfvergångsformer. Ett annat slags
fjädrar äro de s. k. fjäderborsten,
hvilkas skaft äro mycket smala och
böjliga, medan fanet är rudimentärt eller
saknas. Konturfjädrarna ha till uppgift att skydda
kroppen mot väder och vind eller att verka mot
luften med en större yta; dunen tjäna blott till att
bibehålla kroppsvärmen. - Endast sällan, t. ex. hos
pingviner och strutsfåglar, äro fjädrarna likformigt
fördelade öfver hela kroppen. Vanligen äro de samlade
i grupper, s. k. fjäderfält (pterylæ), mellan hvilka
finnas nakna gångar (apteriæ). Anordningen af dessa
fält och gångar är olika hos

Fig. 2. Förenklad bild af en fjäder, s skaft, st främre radens bistrålar med hakar, st1 bakre radens bistrålar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>