Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjällboskapen l. Nordsvenska boskapen - Fjällbromsen, zool. Se Phycis - Fjällbrud, bot. Se Saxifraga - Fjällbär (Ripbär), bot. Se Arctostaphylos - Fjälldaggskålen, bot. Se Alchemilla och Alpväxter, sp. 709 - Fjällflora - Fjällglansstarar, zool. Se Lamprotornis - Fjällglim - Fjällgräns, gränsen emellan kalfjället och skogen (i Sverige björkskogen). Jfr Kulturgräns och Odlingsgräns - Fjällgräsfjärilen, zool. Se Erebia - Fjällgröe, bot. Se Alpväxter och Poa - Fjällgröna, bot. Se Diapensia lapponica - Fjällgåsen, zool. Se Andfåglar, sp. 966 - Fjällhed - Fjällhår, bot. Se Eufilicineæ och Palea - Fjällig bläcksvamp, bot. Se Coprinus - Fjällig taggsvamp, bot. Se Hydnum - Fjällkampe, bot. Se Phleum - Fjällkloärt, bot. Se Astragalus - Fjällklätt, bot. Se Wahlbergella - Fjällklöfver, bot. Se Sibbaldia - Fjällkoloni - Fjällkräldjur, zool. Se Fjällreptiler - Fjällkåpa, bot. Se Alchemilla - Fjäll-labben l. Berglabben - Fjäll-lämmel, zool. Se Lämmelsläktet - Fjällnejlika - Fjällning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltal per år från 2,000 till 3,000 kg.;
goda kor gifva 4,000 kg. och däröfver.
H. F.
Fjällbrosmen, zool. Se Phycis.
Fjällbrud, bot. Se Saxifraga.
Fjällbär (Kipbär), bot. Se Arctostaphylos.
Fjälldaggskålen, bot. Se Alchemilla och
Alpväxter, sp. 709.
Fjällflora kallas med ett gemensamt namn de växter,
som kläda fjällen ofvanför barrskogsgränsen i de
skandinaviska fjällen. Fjällflorans växter likna
alpväxterna. De äro i regel fleråriga, ha låg,
nedtryckt växt, men vackra, klart och rent färgade
blommor (se Alpväxter). Den skandinaviska
fjällfloran utmärkes af arter tillhörande släktena
Ranunculus, Saxifraga, Pedicularis, Hieracium,
Carex, Draba, Salix, Betula samt framför allt af
åtskilliga ljungväxter, som utgöra huvudbeståndsdelen
i fjällheden (se d. o.). De skandinaviska
fjällväxterna finnas äfven på Alperna, Karpaterna,
Ural och Altai eller i polarområdet. Ingen
skandinavisk fjällväxt är endemisk,
d. v. s. förekommer uteslutande i Skandinavien.
H. Hn.
Fjällglansstarar, zool. Se Lamprotornis.
Fjällglim, bot., namn på Silene acaulis.
Fjällgräns, gränsen emellan kalfjället och skogen
(i Sverige björkskogen). Jfr Kulturgräns och
Odlingsgräns.
Fjällgräsfjärilen, zool. Se Erebia.
Fjällgröe, Poa alpina, bot. Se Alpväxter och Poa.
Fjällgröna, bot. Se Diapensia lapponica.
Fjällgåsen, zool. Se Andfåglar, sp. 966.
Fjällhed, bot., den torftiga, låga, oftast tätt till
marken tryckta vegetation, som kläder de öde, sakta
sluttande fjällvidderna i Skandinavien. Den är våra
fjälls mest karakteristiska växtsamhälle. Hufvudmassan
af vegetationen utgöres af allahanda ris och
mycket lågväxta buskar. De mest karakteristiska
äro dvärgbjörken (Betula nana), kråkriset (Empetrum
nigrum), fjällbäret (Arctostaphylos alpina), Azalea
procumbens, Phyllodoce cærulea, Diapensia lapponica;
gräs och örter äro sparsamma, såsom lappspiran
(Pedicularis lapponica} och Carex rigida. Lafvar
och mossor spela en viktig roll; bland de förra
märkas i synnerhet renlafven (Cladonia rangiferina),
islandslafven (Cetraria islandica) samt Cetraria
nivalis. Fjällhedarna äro de stora betesmarkerna för
lapparnas renhjordar om sommaren. Jfr Fjällflora. H. Hn.
Fjällhår, bot. Se Eufilicineæ och Palea.
Fjällig bläcksvamp, bot. Se Coprinus.
Fjällig taggsvamp, bot. Se Hydnum.
Fjällkampe, bot. Se Phleum.
Fjällkloärt, bot. Se Astragalus.
Fjällklätt, bot. Se Wahlbergella.
Fjällklöfver, bot. Se Sibbaldia.
Fjällkoloni kallas ett särskildt slag af
skollofskolonier (se d. o.). Fjällkolonierna äro
afsedda för sådana mycket klena eller med svagt bröst
försedda skolbarn, hvilka för hälsans återvinnande ha
behof af fjälluft. Den första fjällkolonien utsändes
1896 från Stockholm till Jämtland i närheten af Ånns
järnvägsstation, och sedermera ha dylika
kolonier hvarje år blifvit ditsända. 1907 utgjorde
barnantalet i fjällkolonien 130. Största förtjänsten
om tillkomsten och utvecklingen af fjällkolonien ha
öfverläraren Axel Blomqvist och fru Julia Blomqvist.
A. J.
Fjällkräldjur, zool. Se Fjällreptilier.
Fjällkåpa, bot. Se Alchemilla.
Fjäll-labben l. Berglabben, Lestris buffoni,
zool., hörande till labbsläktet (Lestris) bland
Charadriiformes, har hufvudets öfre del, ända
under ögonen, samt nacken svarta, ofta något
glänsande. Ryggen och vingtäckfjädrarna ha brungrön
färg, dragande i grått; halsen, strupen, bröstet
och magen äro hvita, med gulaktig anstrykning på
halsen. Sitt egentliga stamhåll har denna fågel i
den högre norden. Den finnes om sommaren vid sjöar
och myrar högt ofvan trädgränsen på Norrlands
och Lapplands snöfjäll, ehuru ingenstädes
synnerligen talrikt; i södra Sverige är den
mycket sällsynt. Fjäll-labben mäter i längd 51–58
cm. Mindre djärf och tilltagsen än sina släktingar,
är den dem äfven underlägsen i flygskicklighet
och när sig mest af insekter, fjällmöss, fågelägg
o. d. Sina ägg lägger den på. tufviga fjällmyrar.
J. G. T.*
Fjäll-lämmel, zool. Se Lämmelsläktet.
Fjällnejlika, bot., namn på Viscaria alpina.
Fjällning, med., är en uppklyfning och afstötning i
form af små platta skifvor, "fjäll", af de ytligaste
cellagren i öfverhuden (epidermis). Redan under
normala förhållanden sker en ständig tillväxt af
öfverhuden genom nybildning af celler i dess djupaste
lager, under det att samtidigt de äldre cellerna
skjutas mot ytan, förhornas och afstötas, så att
öfverhuden oaktadt sin tillväxt alltjämt bibehåller
samma tjocklek. Denna fysiologiska afstötning
försiggår i regel ganska omärkligt, men då af en eller
annan orsak de förhornade och döda cellagren anhopas
på hudytan eller då hela processen stegras, uppstår en
synlig affjällning af huden. Fjällning på grund af den
förstnämnda orsaken kan ofta iakttagas hos åldringar,
sängliggande sjuka eller hos personer, hos hvilka
den normala afstötningeir hindras genom åtsittande
förband eller bristande renlighet. Likaså finnas
personer, som ständigt ha en fjällande och skroflig
hud, beroende på en medfödd anomali i öfverhudens
förhorning. Denna rubbning är ärftlig, och man
finner den därför ofta hos flera medlemmar inom samma
familj. Fjällning på grund af en lifligare nybildning
och afstötning af öfverhuden uppstår under en mängd
sjukliga förhållanden ej blott vid rena hudsjukdomar,
utan äfven vid en del andra, t. ex. vid flera af
våra akuta infektionssjukdomar. Särskildt bekant
och viktig är den fjällning, som uppstår under sista
stadiet af skarlakansfeber. Flera iakttagelser tyda
nämligen på, att denna fjällning är smittförande,
hvaraf följer den regeln, att isoleringen af den sjuke
bör fortsättas, till dess fjällningen upphört. Vid
rena hudsjukdomar är fjällning ett mycket vanligt
symtom och förekommer än öfvergående under blott ett
stadium af sjukdomen, än kan den vara den viktigaste
förändringen. Än är fjällningen fin och mjölig, än
afstötes huden i stora sammanhängande lameller, än äro
fjällen torra, silfverglänsande, än mera feta. Det är
otroligt, huru hastigt och i hvilken mängd fjällen
kunna bildas under vissa sjukdomar. Skadas huden
genom ett retmedel utifrån, såsom kemiska retmedel,
starkt solljus, stark kyla eller utifrån inträngande
bakterier eller svampar, uppstår ofta fjällning. Denna
fjällning är ett viktigt moment i organismens försvar
mot mikroberna, då huden därigenom eger förmågan att
åter aflägsna de inträngande parasiterna. Flera af
våra vanligare parasitära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
