Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärilar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saknas, äro åtminstone de 3 närmast bakom hufvudet
följando lederna utrustade med hvar sitt par smala,
ledade s. k. bröstfötter, som ändas med en enkel
klo. Dessa fotpar motsvara den fullbildade fjärilens
extremiteter. Mycket sällan (hos snigelfjärilarna,
se d. o.) sakna alla de öfriga lederna fötter. Hos
det öfvervägande flertalet fjärilslarver är ett
större eller mindre antal af dessa öfriga leder
försedt med fötter af helt annan beskaffenhet,
tjocka, köttiga och oledade, ändande i en platt
sula och åtminstone kring ytterkanten beväpnade
med hakar. Högsta antalet af dessa s. k. bukfötter
är 5 par. Vissa leder, såsom de närmast efter
bröstfötterna följande och de som närmast föregå
sista kroppsleden, sakna alltid bukfötter. Sista
kroppsledens fötter kallas vanligen analfötter. Dessa
äro stundom ombildade till ett par smala, bakåt
och uppåt riktade utskott (jfr Ekorrspinnare och
Gaffelsvansen). Larverna sakna fasettögon, men ha
några små, endast vid förstoring synbara punktformade
ögon på hufvudets sidor. Mundelarna äro bitande,
och strax ofvanför de starka mandiblernas bas ses
ett par ytterst små, fåledade antenner. Alldeles
enastående inom ordningen äro larverna af den
ofvan omtalade fam. Eriocephalidæ, i det hvar och
en af de bakom bröstfötterna följande 8 lederna är
försedd med hvar sitt par bukfötter utan den vanliga
krypsulan och äfven i öfrigt afvikande till formen,
hvarjämte antennerna ha en för fjärilslarver ovanlig
längd. - Larvernas hud är mera sällan jämn och slät
samt alldeles naken. Vanligen är den utrustad med i
rader anordnade vårtformiga knölar eller förgrenade
tornar samt därtill ofta mer eller mindre tätt
hårig eller borstig. Tornbeväpningen äfvensom
den täta och långa hårigheten torde bl. a. kunna
anses för ett försvarsmedel mot parasitsteklar
och parasitflugor, af hvilka fjärilslarver äro
mycket hemsökta och hvilka de söka förjaga genom
att våldsamt slå omkring sig med framkroppen. Andra
äro för samma ändamål beväpnade med giftafsöndrande
hudkörtlar, såsom apollo- och machaonfjärilarnas
larver, som ha utskjutbara giftkörtlar i nacken,
samt gaffelsvansens larv, hos hvilken dylika finnas
i de bakåtriktade analfötterna. Hos åtskilliga starkt
håriga spinnarlarver intränga vid beröring med handen
de afbrutna hårens spetsar i huden och åstadkomma
en stark retning, som stegras till olidlighet, om
de komma i beröring med svalgets eller luftrörens
slemhinnor, i hvilket fall följderna kunna bli
högst allvarsamma. Mest bekant är detta slags
försvarsmedel hos larverna af processionsspinnaren
(se d. o.). I brist på särskilda försvarsvapen ha
somliga fjärilslarver sökt ernå välbehöfligt skydd på
en helt annan väg, nämligen genom att i färg eller
form eller i bådadera härma de växtdelar, bland
hvilka de vistas, såsom t. ex. piltandvingens larv,
som liknar knöliga aspkvistar, och många mätarlarver,
som vid fara sträcka ut sig styfva och orörliga,
så att de se ut som afbrutna kvistar. Andra söka
verka afskräckande genom en underlig färgteckning
och en hotande hållning. Så göra larverna af vissa
svärmarfjärilar (se Deilephila). Så göra
också larverna af gaffelsvansen och ekorrspinnaren
(se d. o.). Ännu andra förfärdiga af silke och
hvarjehanda växtdelar eller af sina egna exkrementer
ett fodral, hvilket de släpa med sig och inom hvilket
de söka skydd, då fara hotar, såsom larverna af
säckfjärilarna. Andra slutligen dölja sig om dagen,
då deras
farligaste fiender, parasitsteklar och insektätande
fåglar, äro i rörelse, och komma först nattetid
fram ur sina gömställen för att äta. Denna metod
användes t. ex. af gräsfjärilarnas larver. Det vida
öfvervägande flertalet fjärilslarver är växtätare
och lefver antingen af yttre växtdelar eller inuti
stammar, rötter eller frukter. Många äro skadliga
för af människan odlade växter, såsom larverna af
kålfjärilen, ringspinnaren, kålflyet, sädesbroddflyet,
slökornflyet, hvitaxflyet, postfjärilen,
krusbärsmätaren, ärtvecklaren, äpplevecklaren,
rönnbärsmalen, kålmalen m. fl., och icke få kunna
uppträda i sådana massor, att de alldeles ödelägga
stora sträckor af värdefull skog, såsom larverna
af löfskogsnunnan, barrskogsnunnan,
tallspinnaren och tallflyet, eller utrota ängsmarkernas
örtartade växtlighet, såsom larven af gräsflyet,
den s. k. gräsmasken. Vissa larver, i synnerhet
af nattflyn, uppträda vid brist på växtämnen såsom
rofdjur och uppäta hvarandra. Så göra t. ex. larverna
af kålfjärilen samt af nattflysläktena Calymnia,
Cosmia, Scopelosoma och Senta. Några fjärilslarver
äro kända för att lefva uteslutande af sköldlöss
eller bladlöss, såsom larverna af det sydeuropeiska
nattflyet Erastria sistula, af den nordamerikanska
mottfjärilen Dakruma coccidivora samt den likaledes
nordamerikanska dagfjärilen Feniseca tarquinius af
lycænidernas familj. Larverna af några småfjärilar,
såsom malfjärilarna, äro välbekanta såsom svåra
skadedjur på pälsverk, ylle, fjäder och andra
produkter ur djurriket. I senaste tid har man äfven
lärt känna en med vaxmalen besläktad småfjäril,
Bradypodicola Hahneli, hvars larv lefver som
ektoparasit i pälsen på lefvande sengångare af
släktet Bradypus, på hvilken för fjärilar enastående
uppehållsort äfven själfva fjärilen anträffats. -
Under det fjärilslarver eljest äro utpräglade
landdjur, ha somliga af passat sig för lefnadssätt
i vatten. Så t. ex. de starkt håriga larverna af det
sydamerikanska spinnarsläktet Palustra, hvilka, ehuru
försedda med små andhål liksom luftandande insekter,
tillbringa sitt lif under vattnet, där de simma
omkring med slingrande rörelser, och i hvilket somliga
arter kvarstanna äfven under puppstadiet. Bland
mottfjärilarna finnas flera släkten, hvilkas larver
likaledes lefva i vatten, såsom Hydrocampa, Paraponyx
och Acentropus. Sistnämnda släkte har afpassat
sig efter vattenlifvet i högre grad än några andra
fjärilar, i det icke blott larverna, utan äfven de
bland de fullbildade honorna, som ha förkrympta vingar
eller alldeles sakna sådana, tillbringa hela sitt
lif i vattnet och komma upp till ytan endast för att
para sig med de däröfver kringflygande hannarna. -
Den tid en fjäril tillbringar i larvstadiet växlar
under den varma årstiden mellan en vecka och ett
par månader. Många larver öfvervintra emellertid
antingen såsom nära fullvuxna, i hvilket fall de pläga
förpuppas nästa vår, utan att ha upptagit någon ny
näring, eller också såsom helt unga, hvarvid de nästa
vår fortsätta att äta. Somliga förfärdiga sig af blad
ett slags öfvervintringshus, såsom de små larverna
af aspfjärilen (Limenitis populi). Tillväxten sker
under hudombyten, hvilkas antal växlar mellan två
och sju. Hvarje hudömsning föregås af en hviloperiod,
under hvilken larven upphör att äta och håller sig i
stillhet. Sista hudömsningen sker vid förpuppningen,
eller inträdet i den hviloperiod, under hvilken
de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
