- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
513-514

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärilar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genomgripande inre och yttre omdaningar ega rum,
som förvandla den masklika larven till imago,
d. v. s. till den fullt utvecklade insekten med dess
så ytterligt afvikande byggnad och levnadssätt. Till
denna förpuppning bereda sig olika larver på olika
sätt.

Medan sådana fjärilslarver, hvilka lefva i
jorden eller inuti trädstammar, stanna kvar och
förpuppa sig på samma plats, ses däremot sådana,
som lefva i det fria, vid slutet af sin ät-tid
krypa oroligt omkring för att uppsöka en passande
hviloplats för sin förvandling. Somliga gräver
för detta ändamål ner sig i jorden eller intränga
under stenar eller mellan på marken löst liggande
växtaffall, där de förpuppas, utan att spinna någon
verklig kokong. Så förhålla sig de flesta nattflyn
samt en del skymningsfjärilar, mätare och några
få dagfjärilar, såsom apollofjärilen och en del
gräsfjärilar. Andra uppsöka liknande gömslen och
spinna där en mer eller mindre tät silkeshylsa eller
kokong, inuti hvilken förpuppningen eger rum. Ofta
inblandas i kokongen jord, träsmulor, bladbitar
och annat på platsen tillgängligt växtaffall. Ett
sådant skydd för puppan anordna framför allt
spinnarna. Sådana larver återigen, hvilka redan från
början förfärdigat sig en hylsa, hvilken de alltjämt
släpa med sig, förpuppas inom denna. De spinnkörtlar,
med hvilkas tillhjälp kokongerna förfärdigas, äro
visserligen starkast utbildade hos spinnarnas larver,
men de finnas äfven hos de öfriga. De utgöras af
två långa, smala körtelrör, som redan hos den helt
unga larven intaga kroppens hela längd, men som
hos den fullvuxna kunna ha vuxit till flerdubbel
kroppslängd, hvarför de för utrymmets skull lägga
sig i slingor och bukter. I sin främre del utvidgas
de till sekretbehållare, från hvilka utgår en smal
utföringsgång. Båda utföringsgångarna förena sig och
utmynna på ett litet utsprang på underläppen. Nära
utföringsgångarnas föreningspunkt inmynna i dem några
små i hufvudet belägna drufklasformade körtlar. Det
klibbiga sekret, som utpressas ur spinnkörtlarna,
stelnar i luften till en fin silkestråd, som larven
i ett stort antal hvarf lindar kring sin kropp, till
dess denna är alldeles innesluten. Olika arter lägga
hvarfven mer eller mindre regelbundet och inmänga
bland trådarna mer eller mindre klibbämne. Sådant
klibbämne afsattes i större mängd i de inre
lagren, men det kan förekomma så rikligt äfven i
de yttre lagren, att kokongen alltigenom erhåller
en pergamentartad beskaffenhet. Slutligen är det
en mängd fjärilar, som, i likhet med flertalet
dagfjärilar och en del mätare, hänga sina puppor
fritt på växter och andra föremål ett stycke öfver
marken. Larven öfverspinner en liten fläck af detta
föremål med silkestrådar, vid hvilka den håller sig
fast med analfötterna, hvarefter den antingen spinner
en likaledes vid underlaget fäst silkesögla, som
omfattar ryggsidans midt, eller ock helt enkelt låter
kroppen hänga fritt, med hufvudet nedåt, utan stöd
af en dylik ögla. Efter någon tids förlopp brister
larvskinnet öfver främre delen af ryggen, och puppan
börjar framträda därur, d. v. s. insekten framträder i
en under sista delen af larvstadiet länge förberedd,
men nu genom hudens bristning plötsligt afslöjad,
helt olika gestalt, på hvilken man kan urskilja, fast
ännu i outveckladt skick, den blifvande fjärilens
yttre organ. Man ser där vinganlagen, lagda bakåt,
utefter kroppens sidor på det sätt, att framvingarna
täcka de bakre och vingspetsarna nästan mötas på
buksidan. Dock ej
fullständigt, ty mellan dem ser man ytterst antennanlagen,
därinnanför benanlagen samt innerst, i bröstets
midtlinje, det rakt utsträckta anlaget till
sugtungan. Under våldsamma slingringar på kroppen
kränger puppan af sig återstoden af larvskinnet, som
till sist i hopskrynkladt tillstånd makas ända upp
till analfötternas fäste vid silkesväfven. Slutligen
drager den ut sin med ett smalt utskott (cremaster)
slutande bakända och låter de talrika därpå sittande
små kitinhakarna trassla in sig i silkestrådarna,
till dess den hänger fäst vid ett tillräckligt
starkt knippe af sådana. Puppan ser i början fuktig
ut, emedan den tunna huden afsöndrar en segflytande
vätska, som dock inom kort stelnar och fastklibbar vid
kroppen de slidor, som omsluta anlagen till vingar,
extremiteter, sugsnabel och antenner. Puppan är
sålunda en s. k. pupa obtecta och har en mycket
inskränkt rörelseförmåga. Någon sådan är ej heller af
nöden, då ju puppstadiet är ett hvilostadium, under
hvilket ingen näring upptages. Dock besitta pupporna
en viss rörelseförmåga i bakkroppens bortre leder, som
kunna kraftigt böja kroppen åt sidorna i en mer eller
mindre hastig pendelrörelse, hvilken pupporna ofta
utföra vid beröring och hvilken förmodligen spelar
rollen af ett slags försvar mot parasitsteklar. De
fritt hängande pupporna antaga ofta en med underlagets
överensstämmande, döljande färgteckning. Stundom äro
de dock prydda med blänkande silfver- eller guldglans,
hvilket torde vara den ursprungliga anledningen till
benämningen chrysalid, som dock numera utsträckts
till att beteckna puppor i allmänhet. - I puppstadiet
tillbringa fjärilarna alltefter sin art mycket olika
tid. Under den varma årstiden utvecklas t. ex. de
flesta dagfjärilspuppor på ett par veckor, medan
andra däremot öfvervintra, somliga t. o. m. flera
gånger. Några dagar före puppans kläckning kan
man i allmänhet tvärsigenom vinganlagens slidor se
teckningsmönstret framträda i förminskad skala. Kort
före kläckningen ses teckningen åter mindre tydligt,
beroende på att vinganlagen lossnat från slidorna
och nu skiljas från dem af ett tunt luftlager. Vid
kläckningen brister pupphuden i fogen mellan
vinganlagens och antennernas slidor samt ungefär
samtidigt tvärs öfver nacken och längs mellankroppens
ryggsida. Först frigöras hufvud, sugsnabel, antenner
och ben, och sedan fjärilen sålunda fått fotfäste,
skyndar den sig att draga fram vingarna ur deras
slidor och bakkroppen ur dess hölje. Ännu hänga
vingarna helt veka och slappa. De äro i början
ej större än vingslidorna, men då fjärilen funnit
en plats, där de kunna hänga ned fritt, utan att
stöta emot, börja de hastigt växa och med dem
teckningarna, med bibehållande af samma inbördes
afstånd och proportioner mellan de senare. Denna
till utseendet så gåtfulla tillväxt beror därpå, att
vinganlagen äro lagda i fina och täta, regelbundna
veck, som alltmer slätas ut, förmodligen i samma mån,
som blodet pressas in i de ihåliga vingribborna och
luften i de inuti dem löpande trakéerna. I de fall,
då puppan är omsluten af en kokong, behöfver fjärilen
för att bana sig väg ut afsöndra något ämne, som
kan upplösa silkestrådarna. Hos stora gaffelsvansen
utgöres detta ämne af kaustikt kali.

Frånsedt den nyssnämnda Acentropus, hvars
vinglösa honform lefver i vatten, äro fjärilarna i
imagostadiet utpräglade landdjur. Med undantag af det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:20 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free