Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 535-536 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flamingofåglar - Flamingosläktet, Se Flamingofåglar - Flaminia via - Flaminica, Se Flamen - Flaminius, Titus Quinctius - Flaminius, Cajus - Flamiska språket. Se Flamländska - Flamljuslampa. Se Båglampa, sp. 806 - Flamländare - Flamländska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

saknas. Hörande dessa fåglars släktskapsförhållande
har rådt och råder delvis ännu mycken osäkerhet. Medan
somliga anse flamingon för en svan med storkben och
gåsfötter, andra för en stork med ombildad andnäbb,
ha åter andra gjort den till representant för en
grupp likvärdig med stork- och andfåglarna.

Familjen består af ett enda släkte,
flamingosläktet (Phoenicopterus) med omkr. 9 arter,
af hvilka en (Ph. roseus), med blekt rosenröd
dräkt, röda ben och svart näbbspets (längd 120-
130 cm.), bebor södra Europa, norra Afrika och en
del af Asien. Andra arter finnas i södra Afrika,
på Madagaskar och i Syd-Amerika. Släktet uppträdde
redan under miocentiden i Frankrike. Hafsstränder
och strandsjöar med salt eller bräckt vatten utgöra
flamingons käraste vistelseorter. Sin föda upptager
den ur vattnet på det sätt, att den böjer sin hals
så långt nedåt, att den kommer i samma nivå som
fötterna och gräfver med öfvernäbben i dyn; allt
ätbart, d. v. s. vattendjur af olika slag, som kommer
in i näbben, afsilas från det obrukbara. Flamingon
är mycket skygg, hvarför dess jakt erbjuder ganska
stora svårigheter. Den går ofta ut på djupt vatten,
där den simmar med ledighet. På laguner och floddeltor
uppföres boet, som består af en i spetsen urholkad
dykägla; äggens antal är vanligen 2. Fåglarna häcka i
kolonier af flera hundra stycken. I de nordegyptiska
städerna salubjudes flamingon i stort antal, enär dess
kött är ett högt värderadt födoämne. I zoologiska
trädgårdar trifves flamingon förträffligt.
L-e.

Flamingosläktet. Se F1amingofåglar.

Flaminia via, romersk chaussé och militärväg,
anlagd 220 f. Kr. af censorn C. Flaminius, ledde
(öfver Apenninerna) från Rom till Ariminum, hvarifrån
den sedan fortsattes genom två längre fram anlagda
vägar, båda med namnet Æmilia, den ena till Placentia
(sedan fortsatt till Aquileja), den andra öfver Pisæ
och Luna till Ligurien. B. Tdh.

Flaminica. Se Flamen.

Flamininus, Titus Quinctius, romersk krigare och
statsman, besegrade 197 f. Kr. konung Filip V af
Macedonien vid Kynos kefalai (Cynocephalae) och
erhöll sedan af senaten i uppdrag att ordna Greklands
angelägenheter. Detta uppdrag fullgjorde han skickligt
och i det hela till belåtenhet för grekerna, hvilka
han gynnade så mycket han kunde. Dock var det budskap,
som han vid istmiska spelen 196 kungjorde angående
Greklands återställda frihet, i själfva verket
icke af någon betydelse. 194 firade han i Rom en
präktig triumf, och 183 fordrade han såsom sändebud
hos Prusias i Bitynien Hannibals utlämnande. F. var
vän af och förtrogen med den grekiska bildningen,
för hvilken han också i Rom var en förkämpe.
R. Tdh.

Flaminius, Cajus, romersk krigare och
statsman, uppträdde 232 f. Kr. såsom folktribun
med ett lagförslag ang. jordutdelning, hvilket han
under häftiga strider med senatspartiet lyckades
genomdrifva. Därefter stred han framgångsrikt med
gallerna och anlade 220, såsom censor, den viktiga
flaminiska vägen (se Flaminia via) äfvensom
Circus Flaminius. Under kriget med Hannibal blef han
till följd af folkpartiets ynnest och förtroende vald
till konsul, men de stora förhoppningar han själf och
andra gjort sig om blifvande segrar motsvarades icke
af verkligheten. Hannibal förstod att locka F. till
en för denne högst ogynnsam stridsplats vid sjön
Trasimenus, hvarest konsuln och större delen af
hans här stupade (217). Vanligen har F., möjligen
efter motståndarnas uppgifter, framställts såsom
en orolig demagog. En helt annan bild af honom ger
V. Lundström i "Studier till andra puniska krigets
historia. I. C. Flaminius och Hannibal" (1898,
rec. i "Hist. tidskr.", 1899). Lundström ser nämligen
i honom en framsynt socialpolitiker, hvilken i det
inre ville utjämna klyftan mellan samhällsklasserna
och dessutom sökte stadga romarnas välde i norr till
skydd mot gallers och kartagers angrepp. B. Tdh.

Flamiska språket. Se Flamländska.

Flamljuslampa. Se Båglampa, sp. 806.

Flamländare (ty. flamländer, flamänder), namn på
den såväl till härkomst som språk (se Flamländska)
lågtyska befolkningen (vlamen, vlamingen)
i Belgien. Denna är öfvervägande i prov. Antwerpen,
Brabant, Limburg samt Öst- och Väst-Flandern. Det
gammalsvenska namnet på F. var flæmingiar,
hvaraf Belgien fick heta Flæemingialand. Se
vidare Belgien, sp. 1249, 1260.

Flamländska, Flamska eller Flamiska språket
(holl. vlaamsch, ty. flämisch) är en från holländskan
obetydligt skild dialekt och tillhör den lågtyska
språkgrenen; stamspråket för flamländskan liksom för
holländskan kallas fornlågfrankiska (se Frankiska)
och, på ett senare skede, medelnederländska (se
Holländska språket). Flamländska skriftspråket, som
är grundadt på den lefvande flandriska dialekten af
det nederländska (holländska) språket, hade intill
den nyaste tiden behållit den äldre nederländska
rättskrifningen (med t. ex. ae för långt a, y för
diftongen ei af ursprungligt långt i, såsom aerde,
jord, mynheer, min herre), hvilket skrifsätt jämte
en del provinsialismer var huvudskillnaden från
holländskan, som antagit ett nyare skrifsätt (med aa,
ij i de nämnda fallen). Sedan den store

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>