- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
541-542

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flandern

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

efter hemkomsten deltog han i Ludvig VI:s strider i
Normandie mot engelske konungen Henrik I och stupade
vid belägringen af Meaux. Hans son Balduin VII
var den siste flandriske grefven af Balduin I:s ätt;
efter hans död 1119 öfvergick grefvevärdigheten
till hans kusin Karl den danske, konung Knut den
heliges och Edels son, hvilken uppfostrats i F. och
sedan spelat en betydande roll som Balduin VII:s
högtbetrodde rådgifvare. Han skyddade borgare och
bönder mot de mäktige storvasallerna och föll till
sist offer för en sammansvärjning af dessa, i det
att han i mars 1127 mördades i Donatus-kyrkan i
Bruges. Under den gamla grefveätten hade i F. uppvuxit
en stark och enhetlig makt, främst stödd på den
kraftiga kustbefolkningen, hvilken sysslade med
hvalfångst (ännu i 12:e årh. förekommo hvalfiskar
i Nordsjön) och sillfiske samt under sin sträfvan
att genom dammbyggnader torrlägga sumptrakterna
vid kusten sammanslöt sig till väl organiserade
arbetsförbund (wateringues). I ll:e årh. vidtog
en rätt stark utvandring från F. till England i
samband med den normandiska eröfringen; i nästa
årh. gick den inåt Tyskland upp till Holstein
och Brandenburg, hvarjämte flandriska krigare i
mängd deltogo i korstågen eller på annat håll togo
tjänst som soldknektar. Inemot år 1100 började
i F. yllefabrikationens nya uppsving, och Bruges
blef hufvudort för den lifliga handelsförbindelsen
med England.

Efter Karl den danskes död utsattes F. under flera
århundraden för de franske konungarnas försök att
med kronans område införlifva detta län liksom så
många andra. Ludvig VI:s sträfvan i denna riktning
under striderna mellan de många pretendenterna 1127
strandade på städernas motstånd, och F. tillföll
1128 Robert Friserns dotterson Didrik af Elsass
(d. 1168). Hans ätt utdog redan med sonen Filip,
som deltog i tredje korståget och stupade utanför
Acre 1191, hvarefter F. och Hainaut förenades under
Filips syster Margareta och hennes gemål, Balduin af
Hainaut
. Deras son Balduin IX, den siste af huset
Flandern, deltog i fjärde korståget, blef 1204 den
förste latinske kejsaren i Konstantinopel och dog i
bulgarisk fångenskap efter nederlaget vid Adrianopel
1205. Franske konungen Filip August återupptog genast
Ludvig VI:s inblandningspolitik, tog Balduins döttrar
i sin vård och bortgifte 1212 den äldsta, Johanna,
med Ferdinand af Portugal, hvilken emellertid genom
den flandriska befolkningens starka intresse af fred
med England drefs öfver till Filip Augusts motståndare
och 1214 jämte engelsmän och tyskar stred mot sin
länsherre vid Bouvines. Han hölls sedan i fångenskap
i Paris till 1226 och styrde sedan landet som lydig
fransk vasall till sin död 1233. F. tillföll efter
Johannas död 1244 Balduin IX:s yngre dotter Margareta,
sedan 1223 gift med en riddare från Champagne,
Guillaume de Dampierre. Efter långvariga tvister
tillerkändes 1246 genom Ludvig IX:s skiljedom Hainaut
åt hennes barn i ett tidigare gifte med Burchard af
Avesnes. Under huset Dampierre nådde den flandriska
handeln och industrien sin rikaste utveckling. De
stora flandriska handelsstäderna (Bruges, Gent,
Ypres m. fl.) blefvo internationella stapelplatser
för handeln både på germanska och romanska länder,
emigrationen upphörde
vid 1200-talets slut, befolkningen tillväxte
starkt, och omfattande nyodlingar företogos
vid hafskusten. Furstarna frigjorde sig alltmer
från beroende af sina vasaller och organiserade
en effektiv fogdeförvaltning, men deras makt
inskränktes faktiskt genom den skuldsättning,
hvari de råkade till städerna och där bosatta
lombardiska bankirer. I städerna uppstod från
slutet af 1200-talet en allt starkare motsats mellan
de franskvänlige patricierna och det alltmer om
sin styrka medvetna handtverkarproletariatet,
med hvilket grefvemakten småningom kom att allt
oftare samverka. De häftiga strider, som tid efter
annan utbröto, fingo genom de franske konungarnas
inblandning esomoftast skenet af att vara af nationell
art, men i grund och botten voro de i stället af
social natur. Drifven af den flandriska industriens
behof af säker ullimport från England, närmade sig
Margaretas son och efterträdare Gui de Dampierre
(d. 1305) konung Edvard I i England, ingick 1297
förbund med denne mot Filip IV i Frankrike, men blef
lämnad i sticket af sin allierade och råkade 1300
i fransk fångenskap. Filip införlifvade nu F. med
franska kronans länder och ditsände en ståthållare,
Jacques de Chatillon. Dennes godtyckliga styrelse
framkallade ett handtverkaruppror i Bruges, och vid
Courtrai besegrades den franska adelshären i grund
af en flandrisk folkhär, ledd af Guis söner och
fränder (11 juli 1302). I den slutliga uppgörelsen
1320 med Guis son. Robert af Béthune (1305-22) vann
franske konungen visserligen det vallonska området
med Lille och Douai - redan Filip August hade vunnit
Artois -, men de franska införlifningsförsöken voro
definitivt tillbakaslagna. Landet blef nu enhetligare
germanskt, och till det franska inflytandets minskning
bidrog äfven tillbakagången i betydelse hos de
stora marknaderna i Champagne. De rika flandriska
städerna sökte under dessa strider snarare skaffa
sig ett slags riksomedelbar ställning än bryta all
politisk förbindelse med franska kronan. Den sociala
upphetsningen framkallade 1323 ett uppror mot adeln
af kustbefolkningen i Väst-Flandern, under ledning
af Nikolaus Zannekin, och till resningen anslöto sig
genast äfven handtverkarna i Bruges. Den till hela
sin läggning franske grefven, Roberts af Béthune
sonson Ludvig af Nevers (1322-46), förjagades, och
borgmästaren i Bruges, Vilhelm De Deken, lofvade
erkänna Edvard II i England som fransk konung,
om hjälp från England kunde erhållas. Franske
konungen Filip af Valois kufvade 1328 efter segern
vid Cassel denna resning, lät stegla De Deken och
återinsatte Ludvig af Nevers, hvilken städse utan
tanke på de rent flandriska intressena som trogen
vasall stod honom bi mot tronkräfvaren konung Edvard
III i England. Denne inledde hundraårskriget genom
att 1338 landstiga i Antwerpen och 1340 låta i
Gent hylla sig som rättmätig fransk konung. Hans
bundsförvant i F. var den statskloke folkledaren
Jakob van Artevelde (se d. o.) i Gent, hvilken 1338
förjagat Ludvig af Nevers och en tid utöfvade nästan
diktatorisk makt i sin hemstad, som han sökte göra
till den ledande i F. Han dödades emellertid i ett af
väfvarna tillställdt uppror 1345, året innan den af
köpmännen och de smärre handtverkarna i harmen öfver
väfvarnas skräckvälde ånyo hyllade grefve Ludvig af
Nevers stupade vid Crécy. Hans son och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:30 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free