Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 553-554 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flavianus 3. F., patriark i Antiokia - Flaviernas dynasti - Flavigny, M. C. S. de. Se d´Agoult, M. C. S. - Flavigny, Caroline de - Flavin - Flavio-Biondo, latinis. Flavius Blondus - Flaviska amfiteatern. Se Colosseum - Flavitskij, Konstantin Dmitrievitj - Flavium brigantium. Se Betanzos - Flavius - Flavius Blodus. Se Flavio-Biondo - Flaxman, John - Fl. Dan. - Flebile - Flebit - Flebolit, med. Se Flebit - Flèche, La - Flechia, Giovanni

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kyrkomötets beslut uppkomna striden, men lät af
kejsaren förmå sig att antaga det s. k.
henotikon. Oroligheter i Antiokia gåfvo
anledning till hans afsättning och förvisning
till Petra, där han dog 518. Han upptogs efter
sin död bland grekiska kyrkans helgon och blef
sedermera upptagen äfven bland latinska kyrkans.
(Hj. H-t.)

Flaviernas dynasti regerade i Rom 69-96. Till densamma
hörde kejsarna Vespasianus, Titus och Domitianus. Jfr
Flavius.

Flavigny [-vinji’], M. C. S. de. Se d’Agoult,
M. C. S.

Flavigny [-vinji’], Caroline de, grefvinna, fransk
författarinna, född Moitessier, f. i Paris 1843, har
skrifvit det i många afseenden förträffliga arbetet
Sainte Brigitte de Suède. Sa vie, ses révélations et
son œuvre (1892; ny uppl. 1906). Bland hennes öfriga
verk må nämnas Sainte Catherine de Sienne (1880;
omarbetad uppl. 1895) och Une fille de France. La
bienheureuse Jehanne (1464-1505), utg. 1896.

Flavin (af lat. flavus, gul), ett gult färgämne,
hvilket erhålles ur kvercitron, som är barken af den
nordamerikanska färgeken (Quercus tinctoria). Det
i kvercitronen förekommande färgämnet kvercitrin
spaltas af utspädda syror i isodulcit och kvercetin,
hvilket senare kallas flavin. Efter betning med
lerjord och zinkoxid ge kvercitrin och kvercetin
ylle och bomull gula färger. Flavin kommer i
handeln i form af ett fint citron gult pulver. Se
Kvercitron. S. J-n. E-t N-n.

Flavio-Biondo, latinis. Flavius Blondus,
italiensk historiker och arkeolog, f. 1388,
d. 1463, var sekreterare hos flera påfvar och
Pius II:s medarbetare vid dennes historiska och
arkeologiska arbeten. F:s skrifter, tryckta efter
hans död (bl. a. Italia illustrata, 1474, Historiæ,
omfattande åren 410-1440; samlade arb. utg. i Basel
1559), innehålla värderika iakttagelser bl. a. öfver
det offentliga och enskilda lifvet i forntidens Rom.

Flaviska amfiteatern. Se Colosseum.

Flavilskij, Konstantin Dmitrievitj, rysk
historiemålare, f. 1830 i Petersburg, d. 1866. Efter
studier under prof. Brunis ledning och efter vistelse
i Italien blef F. 1862 medlem af konstakademien
i Petersburg för sin i Rom utförda tafla Kristna
martyrer i Colosseum och fick 1864 professorstitel för
sin uppseendeväckande Furstinnan Tarakanovas död (i
Peter-Påulsfästningen). Ett svårt bröstlidande gjorde
för tidigt slut på hans konstnärliga verksamhet,
som, trots vissa brister i den anatomiska troheten,
utmärkte sig för styrka i komposition och kolorit.
A-d J.

Flavium brigantium. Se Betanzos.

Flavius, namn på en romersk släkt. Bekant är
Cneius F., som var skrifvare hos Appius
Claudius. Med dennes hjälp och på hans föranstaltande
offentliggjorde han kalendern öfver dies fasti (se
Fasti) samt processformulären. 304 f. Kr. beklädde
han det kuruliska edilsämbetet. - Äfven kejsarna
Vespasianus, Titus, Domitianus, Konstantius Chlorus
och Konstantin den store buro namnet F. Se äfven
Arrianos. B. Tdh.

Flavius Blondus. Se Flavio-Biondo.

Flaxman [Wksmen], John, engelsk bildhuggare, f. 6
juli 1755 i York, femton år efter Sergel, två år före
Canova och femton år före Thorvaldsen,
var jämte de nämnde konstnärerna en af dem, som
bidragit att pånyttföda den antika plastikens
stil. Särskildt har han förtjänst om den antika
reliefstilen, hvilken han sökte tillegna sig
hufvudsakligast genom studium af vasmålningar. På
1790-talet befann F. sig i Rom.

Resultatet
af hans studier därstädes blef enkla, men med
storartad uppfattning och i renaste stil utförda
konturteckningar till scener ur Homeros, Hesiodos,
Aischylos och Dante, hvilka förnämligast bevarat
hans namn åt eftervärlden. Han blef professor i
London 1810. Bland hans öfriga arbeten, som bestå
af grupper och stoder, reliefer och grafvårdar,
berömmes särskildt hans efter årslångt arbete
1818 färdiga återgifvande af Akilles’ sköld, efter
Homeros’ beskrifning i Iliadens 18:e sång. Skölden,
som var 2,7 m. i omkrets och med oändlig flit och
skicklighet utarbetad, köptes af ett par guldsmeder i
London för 620 pd st. och afgöts i flera exemplar af
förgylldt silfver. Bland dess bilder berömmes främst
Apollon på sin vagn i midten af skölden samt därjämte
ett förträffligt behandladt angrepp af lejon på en
oxhjord. F. utförde flera skulpturverk med antika
ämnen och flera monument, bland dessa öfver Nelson,
Reynolds och Adam Howe i Paulskyrkan, Pilts staty i
Glasgow. F. dog i London 7 dec. 1826. Hans Lectures on
sculpture utgåfvos 1829. 1833 utgåfvos hans anatomiska
teckningar. C. R. N.*

Fl. dan., förkortning för Flora danica.

Flébile, it. (af lat. flebilis, gråtande), mus.,
klagande.

Flebit (af grek. flebs, ven), med., inflammation
i en ven. Vanligen bildas i det inflammerade
kärlet en fibrinpropp (tromb), som sammanväxer
med kärlväggen (adhesiv flebit), eller som
ryckes med blodströmmen och blir en embolus
(se Blodpropp). Stundom bildar sig var
(suppurativ flebit), som kan föras med blodströmmen och
förorsaka varförgiftning (pyemi). Stundom förvandlas
fibrinproppen till kalk och bildar då en ven-sten
eller flebolit. F. B.*

Flebolit, med. Se Flebit.

Flèche [fläj], La, arrondissemangshufvudstad i
franska depart. Sarthe, vid Loir. 7,642 inv. (1901;
som kommun 10,519 inv.). Berömd militärskola
("Prytanée militaire"), hufvudsakligen afsedd för
officerssöner, som förbereda sig för krigsskolan
i S:t Cyr. Skolan är sedan 1808 förlagd i ett
af Henrik IV 1607 anlagdt jesuitkollegium, bland
hvars lärjungar märkas Descartes och prins Eugène
af Savojen. Tillverkning af papper, handskar och
velocipeder. På Place du Pilori står en staty af
Henrik IV (af Bonnassieux), hvilken gärna vistades
i denna stad. Äfven kompositören L. Delibes, som var
född i närheten af F., har en staty.

Flechia [fle’kia], Giovanni, italiensk språkforskare,
f. 1811 i Piverone, d. 1892 såsom professor i
jämförande språkforskning och romanistik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>