- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
579-580

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fleury, André Hercule de - Fleury, Robert. Se Robert-Fleury - Fleury, Émile Félix - Fleury, Alice Marie Céleste Henry, fransk författarinna. Se Durand, A. M. C. H. - Fleury de Chaboulon, Pierre Alexandre Édouard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans lärjunges orubbliga tillgifvenhet och fulla
förtroende. Så länge hertigen-regenten lefde,
afhöll F. sig diskret från all inblandning i
politiken.

illustration placeholder
Efter hertigens, död 1723 insattes F. i
statsrådet, men då Ludvig XV ville göra honom äfven
till statsminister, afböjde han detta och hänvisade
konungen i stället till hertigen af Bourbon. Under
dennes styrelse utöfvade F. ett ständigt växande
och konkurrerande inflytande, till dess att han
i juli 1726 fann tiden vara inne att störta den
oduglige hertigen och själf öfvertaga ledningen af
Frankrikes regering. Strax därefter utnämndes han
af påfven till kardinal. F., som vid 73 års ålder
tillträdt makten, bevarade densamma orubbad på grund
af konungens förtroende ända till sin död. - F:s långa
regering betecknar i Frankrikes inre historia en tid
af välbehöflig hvila och sammanfattning. De många
fredsåren och regeringens förståndiga och oaflåtliga
uppmuntran kommo handel, industri och jordbruk att
ånyo uppblomstra. Statens finanser, som betänkligt
rubbats under de föregående styrelserna, förbättrades
hastigt genom sparsamhet och ordning, på samma gång
som betydande skattelindringar genomfördes. Inom
förvaltningen fullbordades intendentsorganisationen,
och åtskilliga lagarbeten utfördes, F. var dock icke
lagd för några större och genomgripande reformer,
och han upprätthöll strängt absolutismen, hvilket
bragte honom i upprepade konflikter med parlamenten. I
religiöst afseende förföljde F. såsom jesuiternas
trogne lärjunge jansenisterna, och den mot dem
riktade bullan "Unigenitus" (af 1713) blef nu
först under häftiga strider fullt antagen af franska
kyrkan. F. var en bildad man och intresserade sig för
vetenskapen och litteraturen - han var sedan 1717
medlem af Franska akad. -, men han tillhörde genom
hela sin bildning det förgångna seklet och gynnade
det kulturella arbetet i dess anda. I viss mån kan
F:s inre styrelse betecknas såsom en återgång till
Ludvig XIV:s regeringssystem, ehuru i moderatare
form. Äfven i den yttre politiken upptager F. den
traditionella franska diplomatien, fast i mildare
och fredligare former. I början vårdade han noga den
af Dubois och hertigen-regenten skapade vänskapen
med England och underhöll en nära förbindelse med
Walpole, men F. sträfvade konsekvent att återställa
Frankrikes själfständiga ställning och inflytande i
Europa genom ett vidt utgrenadt allianssystem i den
gamla stilen. Särskildt betydelsefull blef försoningen
med den spanska grenen af bourbonska dynastien;
det bourbonska familjefördraget af 1733 blef sedan
med några afbrott grunden för de bourbonska hofvens
nära samhörighet ända till revolutionen. Härigenom
kunde F. småningom emancipera sig från England,
en brytning, som från 1731 var uppenbar. Genom
inblandning i polska successionskriget lyckades
F. 1735 förvärfva Lothringen åt Frankrike och Neapel
och Sicilien såsom
sekundogenitur åt de spanske bourbonerna - en glänsande
framgång, som väl i väsentlig mån får tillskrifvas
F:s genialiske utrikesminister Chauvelin. Såsom
fredsmedlare i Orienten visste F. att i freden i
Belgrad 1739 förödmjuka Österrike, rädda Turkiet ur
Rysslands klor och återställa Frankrikes inflytande
i Levanten; de af sultanen utverkade kapitulationerna
1740 blefvo sedan allt framgent grunden för Frankrikes
ekonomiska och öfriga privilegier i de turkiska
länderna. I Sverige, i Tyskland och Polen, öfverallt
firade den franska diplomatien triumfer och återknöt
gamla politiska förbindelser. Frankrike var på god
väg att återförvärfva sin förhärskande ställning
i det europeiska statssystemet. Då invecklades
Frankrike 1740 mot F:s vilja i det österrikiska
successionskriget, i det att F:s inflytande
korsades af bröderna Belle-Isles hänsynslösa
agitation, buren af en chauvinistisk strömning, som
åtföljde den återväxande kraftkänslan. Efter stora
framgångar i början följde ett hastigt bakslag,
som beredde Frankrike stora motgångar och med ens
rubbade den glänsande diplomatiska maktställning
och den inre finansiella ordning, som F. mödosamt
upprättat. Midt under dessa olyckor afled F. - F. hör
ej till Frankrikes stora statsmän, men han var en
utomordentligt fin och seg politiker och hans styrelse
i det hela klok, hofsam och välgörande. Personligen
var han en man af mildt och angenämt sätt, rättvis
och aktningsvärd, redlig och oegennyttig - idel
egenskaper, som låta hans bild framstå i en skarp
och fördelaktig motsats mot den närmast föregående
store kardinal-regenten Dubois’. - Litt.: Verlaque,
"Histoire du cardinal Fleury" (1879). och Jobez,
"La France sous Louis XV" (del. II och III).
L. S.

Fleury [flöri’], Robert. Se Robert-Fleury.

Fleury [flöri’], Emile Felix, fransk militär och
diplomat, f. 1815 i Paris, d. där 1884, inträdde
efter att ha gjort slut på sin förmögenhet 1837
i den då nybildade spahikåren, utmärkte sig på
ett glänsande sätt i striderna i Algeriet och
avancerade snabbt. Som skvadronchef återvände han
1848 till Frankrike, där han blef ifrig bonapartist
samt en af prins Napoléons verksammaste medhjälpare
vid statskuppen 2 dec. 1851. F. blef brigadgeneral
(1856), divisionsgeneral (1863) och senator (1865)
samt fick åtskilliga högre hofcharger. Han stod
ständigt i hög gunst hos kejsaren, som 1866 sände
honom i ett diplomatiskt uppdrag till Viktor Emanuel,
efter annekteringen af Venezien. Sept. 1869-okt. 1870
var han fransk ambassadör i Petersburg, men lyckades
icke i sina försök att vinna Rysslands understöd åt
Frankrike i kriget mot Tyskland. Efter kejsardömets
fall var han försatt i disponibilitet till 1879, då
han fick afsked ur krigstjänsten. 1897-98 utgåfvos
Souvenirs du général comte Fleury (2 bd) och 1902
La France et la Russie en 1870, efter F:s papper.
B. A-t.

Fleury. [flor!7], Alice Marie Céleste Henry, fransk
författarinna. Se Durand, A, M. C. H.

Fleury de Chaboulon [flöri-de Jabolå’], Pierre
Alexandre Édouard
, baron, fransk ämbetsman, f. 1779,
d. 1835, var vid 16 års ålder chef för en bataljon
af nationalgardet och blef efter eu förtjänstfull
ämbetsmannabana i centralförvaltningen underprefekt
i Château-Salins (dep. Meurthe). Under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free