Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 599-600 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flodfart - Flodfåra. Se Flod 2 - Flodgudar - Flodhästen - Flodhästsläktet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spridande från Nederländerna öfver en stor del af
Tyskland. Under medeltiden blefvo Nederländerna en
sammanbindningslänk mellan den indiska handeln och
den nordiska, mellan de italienska republikerna
och hansestäderna. Då samtidigt inhemsk slöjdflit
tog fart i Nederländerna, uppstod en liflig inre
samfärdsel, som, till följd af landets egendomliga
natur, tog form af flodfart. Holländarna blefvo de
förste i Europa, som i stor skala tillgodogjorde
sig sitt lands naturliga vattenvägar och utvidgade
dem genom kanalisering. Under senare tider har
flodfarten nått en ofantlig utveckling, och en mängd
kanaliseringar, strömrensningar och strömregleringar
till dess upphjälpande har företagits. Orsakerna
därtill äro den oerhördt ökade oceanhandeln och
den däraf föranledda lifliga samfärdseln folken
emellan, den hastigt uppblomstrande industrien,
förbättrade tekniska hjälpmedel samt de billiga
fraktkostnaderna å vattenvägar. Fortskaffning
medelst dragkraft i land, s. k. träckning, har
efterträdts af ångbogsering och, på Frankrikes
och Tysklands viktigaste floder, där trafiken
är stor och strömmen stark, äfven af ånghalning
(fr. touage) vid en i floden nedsänkt kätting eller
ståltrådslina. Genom sistnämnda anordning erhålles
större dragkraft. I Tyskland låg flodfarten länge
nere. Genom kongressen i Rastadt, 1798, och freden
i Lunéville, 1801, frigjordes flodfarten på Rhen. På
Donau kom en liflig flodfart till stånd först efter
Krimkriget (1853-56), sedan Sulinamynningen blifvit
på internationell bekostnad kanaliserad, och äfven
farten på Tysklands öfriga floder räknar sin egentliga
uppblomstring från senaste tider. 1869 bildades en
centralförening i Berlin för flodfartens lyftande i
Tyskland. - Sverige är synnerligen rikt på strömmar,
men flodfarten är dock icke mycket utvecklad, ty många
strömmar äro uppfyllda af forsar och fall, så att
de hufvudsakligen begagnas endast såsom flottleder
för det från skogarna kommande timret, andra äro
endast delvis segelbara för större eller mindre
fartyg. Landets viktigaste vattenvägar äro genom
kanaler förbundna till sammanhängande farleder. Norra
Asien torde inom en ej alltför aflägsen framtid genom
flodfart få ordnade förbindelser med hafvet och på
samma gång komma i åtnjutande af civilisationens
fördelar. Amurfloden utgör redan en stråkväg för
handeln och samfärdseln med Stilla hafvet. Genom
svenska nordpolsexpeditioner ha försök blifvit
gjorda att göra äfven Jenisej till en handelsväg
mellan hafvet och de inre delarna af Sibirien. -
Framgången af det inre Afrikas pågående civilisering
torde i ej ringa mån bero därpå, om flodfart kan
komma till stånd på denna världsdels förnämsta floder,
Kongo, Niger m. fl. - För omkr. 50 år sedan började
Amasonfloden erhålla en ordnad flodfart, och efter
dennas införande har jordens största flodområde med
dess ofantliga rikedomar blifvit tillgängligt för
världshandeln. - I Nord-Amerikas förenta stater har
man sedan lång tid tillbaka förstått att i hög grad
tillgodogöra sig landets naturliga vattenvägar samt
förena dem sinsemellan och med hafvet. Alltsedan
befrielsekrigets dagar (1775-83) har flodfarten
varit i stigande, och samtidigt ha storartade
kanaliseringsarbeten företagits. Jfr Kanal.
O. E. G. N.*

Flodfåra. Se Flod 2.

Flodgudar. Floderna höra till de naturföremål, som
af ålder hyllades såsom besjälade af en för
människorna särskildt viktig andemakt. Man höll dem
blida med att i vattnet göra libationer och offer af
lefvande väsen.

Nilen. Antik marmorstaty i Vatikanen.

På grund af flodernas betydelse för
de stora jordbrukskulturerna fingo sådana
flodgudar som Nilen (se fig,) en kraftigare
personifikation och vidsträcktare anseende.
N. S,

Flodhästen. Se Flodhästsläktet.

Flodhästsläktet, Hippopotamus, zool., är den enda
lefvande representanten för familjen Hippopotamidæ,
tillhörande de partåiga hofdjurens underordning
(Ariiodactyla). Djurets hela byggnad är afpassad
för vistelsen i vatten och å sumpmark. Den väldiga,
synnerligen plumpa bålen uppbäres af mycket korta ben,
hvilka knappast kunna hindra buken att vidröra marken;
å alla extremiteterna finnas fyra tjänstgörande
tår, som erbjuda en synnerligen utbredd trampyta,
väl behöflig å den terräng, där flodhästen har sin
varelse, medan hos öfriga partåiga hofdjur, som
ställa större fordringar på snabbare ställflyttning,
en förlängning af de mellersta och tillbakabildning af
de yttre tårna äro regel, ögonen och näsborrarna äro,
såsom ofta hos vattendjur, belägna å det massiva,
plattade hufvudets öfre sida; öronen äro små, nosen
bred. i spetsen tvärt aftrubbad. Den hos ungen
köttfärgade, hos det äldre djuret skiffergrå huden
är endast hos den förra beklädd med tätt stående
mjukare hår; äldre djur ha blott glest växande
borst å kroppens ryggsida. Fram- och hörntänder ha
öppna rötter och tillväxa därför under djurets hela
lifstid; sammansatt magsäck; ingen blindtarm. -
Den vanliga flod- l. nilhästen, H. amphibius
(se fig.), uppnår en längd af öfver 4 m. och en
höjd af 1,5 m.; en sådan jättes vikt uppgår till
omkr. 2,500 kg. Den är säkerligen identisk med den
i Jobs bok omtalade Behemot. Den var fordom utbredd
i hela Afrika s. om Sahara på för honom lämpliga
områden äfvensom i Nilen ända till dess mynning,
men har nu blifvit utrotad såväl I södra Afrika (i
Kapkolonien sågs den sista flodhästen omkr. 1874)
som i Egypten och Nubien. Däremot anträffas den
fortfarande i större floder och sjöar i Afrikas
inre. Ännu under kvartärperioden lefde flodhästar
äfven i Europa norrut ända upp till England. Redan
under miocentiden uppträder flodhästsläktet. Mer
än något annat hofdjur hänvisad till vattnet, går
flodhästen blott undantagsvis upp på land. Detta
sker regelbundet om natten i trakter, där i vattnet
ej finnes nog födoämnen för att tillfredsställa dess
aptit, om dagen säges den lämna vattnet endast för
att hvila på en sandbank e. d. Den rör sig med ganska
mycken ledighet i vattnet, simmar och dyker väl samt
håller sig nära fem minuter under vatten;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>