Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnda provins, på en slätt vid foten af Apenninerna,
på ömse sidor om Arno (de breda kajerna kallas
Lungarno, "längs Arno"), under 43° 46’ 4" n. br. och
11° 15’ 28" ö. lgd fr. Greenw., 55 m. ö. h. 205,589
inv. (1901). Klimatet är underkastadt stora växlingar,
medeltemperaturen i jan. är 4,8°, i juli 24,6°,
för året 14,3°. Den vackraste tiden är senare delen
af våren samt hösten. Genom den gamla ringmurens
rifning (efter 1865) har F:s område ökats, men
genom nedrifvandet af flera gamla kvarter (Ghetto
m. m. i Centro) för framdragning af nya gator ha
många intressanta byggnader och historiska minnen
försvunnit. Det har dock kvar flera väl bibehållna
stadsportar från 13:e och 14:e årh. (Porta alla Croce,
S. Gallo, S. Frediano etc.). F. är säte för prefekt,
ärkebiskop (sedan 1420), kassations-, appellations-
och assisdomstol, militärgeografiskt institut,
8:e armékårens kommando m. fl. myndigheter. Vackra
kullar och vågiga berg omgifva dalen, men i det inre
är staden fylld af gator och torg, som äro mera
intressanta än vackra, beroende därpå, att husen
mestadels äro höga och sammanträngda samt byggda af
ett allvarligt material i en enkel stil, som förlänar
staden en stolt republikansk prägel, men icke vid
första anblicken gör den intagande på samma sätt som
Venezia och Genua. Vill man rätt fatta tilläggsordet
la bella ("den vackra"), som F. fått af italienarna,
så skall man uppsöka några af de härliga punkterna
utom staden, i synnerhet den på höjden utanför
den södra stadsmuren belägna kyrkan San Miniato,
hvarifrån utsikten öfver staden med dess torn och
kupoler midt i den rika omgifningen framträder som
en af de skönaste inom det annars i detta hänseende
så rika Italien. Innersta delen af den nuv. staden
utgjorde det antika F., som under medeltiden tre
särskilda gånger utvidgades genom framflyttande af
ringmuren. Stadens hufvudgrupper ordna sig kring
dess förnämsta byggnadsverk, först och främst kring
Brunelleschis katedral med dess stolta kupol och
Giottos eleganta klocktorn (campanile) ; vidare kring
Piazza della Signoria, som utgör medelpunkten för
F:s lif, med det gamla stadshuset, Palazzo Vecchio,
och republikens öppna hall, Loggia dei Lanzi, samt
den florentinska konstens stolta hem, Palazzo degli
Uffizi (se därom vidare sp. 617), samt i gamla stadens
utkanter, i n. v. kring S. Maria novella, där F. står
som den nya konstens vagga, i s. ö. kring S. Croce,
inom hvars murar flera af världens största män,
F:s söner, hvila i sin fädernestads Pantheon, och i
s. v. kring Palazzo Pitti, där den moderna konsten har
ett af sina högkvarter. Bland stadens många kyrkor
må några särskildt påpekas. Katedralen S. Maria del
Fiore (se sp. 615-616, fig. 1), anlagd 1296, efter
ett utkast af Arnolfo di Cambio, krönt med den af
Brunelleschi år 1420 (enligt nyaste forskningar)
påbörjade, 1434 färdiga kupolen (se Brunelleschi,
fig. å sp. 343 och beskrifning å sp. 344; västra
fasaden utfördes först 1878-88). Kampanilen
(se sp. 615-616, fig. 1), Giottos mästerverk,
fristående, såsom vanligen de italienska klocktornen,
är ett smärt, fyrkantigt torn, uppstigande i fem,
af härliga gotiska fönster genombrutna, våningar och
helt beklädt med en bländande marmorskrud, som jämte
de fina formerna gör det, oaktadt dess väldiga höjd,
till en af världens
elegantaste arkitekturskapelser. Den tredje byggnaden
i denna grupp är Baptisteriet (it. Battistero; se
sp. 615-616, fig. 1), helgadt åt F:s skyddspatron,
Johannes döparen, och i äldsta tider F:s katedral,
numera dess dopkyrka, en härlig, urgammal,
åttkantig kupolbyggnad, världsbekant för sina
vackra antika arkitekturdetaljer och sina tre par
bronsportar. Den äldsta porten är ett verk af
Andrea Pisano, de andra båda af Lorenzo Ghiberti
(se Ghiberti, där en afbildning af bronsportarna
meddelas), renässansskulpturens förste mästare,
som i de sist utförda portarna till hufvudportalen
(af hvilka Nationalmuseum i Stockholm eger en
afgjutning i gips) gjorde det första ödesdigra
steget till inblandning af perspektiv och pittoresk
anordning i reliefen, hvilket sedan förde till
barocken och konstens förfall. S. Maria novella,
en dominikankyrka i italiensk gotik, är berömd för
sin renässansfasad (af Alberti), i hvilken voluter
såsom förbindelse mellan öfver- och undervåning första
gången förekomma, samt för sina målningar af Cimabue,
Orcagna och flera af Giottos efterföljare samt af
Filippino Lippi, Domenico Ghirlandajo och andra
renässansens förste mästare. S. Croce (fig. 3), en
väldig franciskankyrka, med ny fasad (färdig 1863),
är begrafningsplatsen för Michelangelo, Alfieri,
Ma-chiavelli, Galilei m. fl. S. Marco, det sedan
Mediceernas tid berömda dominikanklostret, har att
uppvisa två världshistoriska namn, Fra Giovanni
da Fiesole och Savonarola; klostret är numera
ett museum, i hvilket Fiesoles fresker utgöra den
rikaste och skönaste skatten. S. Lorenzo är berömd
såsom renässansens första stora kyrkobyggnad, utförd
af Brunelleschi, äfvensom för Mediceernas grafkor
med de af Michelangelo utförda bildstoderna och
figurerna ("Dagen" och "Natten", "Morgonrodnaden" och
"Aftonskymningen"). S. Spirito. likaledes ett verk
af Brunelleschi, är renässansens vackraste kyrka
i F. och bjuder dessutom på en mängd konstverk af
den florentinska skolan. I dess närhet, på södra
stranden af Arno, ligger S. Maria del Carmine,
en arkitektoniskt föga betydande kyrka, men af så
mycket större vikt i målarkonstens historia genom
de i Cappella Brancacci af Masaccio i början af
1400-talct utförda fresker, som bröto vägen för det
nyare måleriet och långt in i tiden studerades af
dess störste mästare, såsom Lionardo, Michelangelo
och Rafael. Slutligen är S. Miniato berömd både för
sin vackra arkitektur (basilikaform med en ädel fasad
af inkrusterad marmor) och sin härliga utsikt öfver
Arnodalen. Upp till S. Miniato kommer man numera
medelst en storartad väganläggning, Viale dei Colli,
förbi en nyanlagd plats, Piazzale Michelangelo,
med bronskopior af Michelangelos David och af hans
ofvan nämnda figurer ur Mediceernas grafkapell såsom
sockelbilder. Stadens öfriga promenader äro Le cascine
(in. v., längs Arno), den stora Giardino di Boboli (i
s. v., bakom Palazzo Pitti); utom staden sträcka sig
vackra promenader, i s. till La Certosa (ett gammalt
kloster), i v. Bello Sguardo, med sin vackra utsikt,
samt norrut Fiesole. - Stadens karaktär beror för
öfrigt mycket af floden Arno, hvilken om sommaren
alldeles uttorkar, så att dess botten erbjuder en torr
stenbädd utan en vattendroppe, om våren åter ofta
öfversvämmar, så att närliggande gator och platser
befaras med båtar. Florentinarna tillstoppa då sina
källargluggar under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
