Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Florens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
venezianska affärsmän begagnade sig för sina
levantiska affärer af florentinska kapital, trots
den oerhörda räntan (20, t. o. m. 40 proc.). Det
var i synnerhet det florentinska köpmansståndet,
som under medeltiden befordrade handelsväsendets
utveckling i Europa. Nu drifver F. handel endast till
lands. I F. mötas järnvägslinjerna F.-Pisa-Livorno,
Bologna-F.-Rom samt F.-Faënza-Rimini, som ha två
stationer i staden; lokaltrafiken ombesörjes af
elektriska och ångspårlinjer. Arno är trafikabel
endast under vintern och regntiden.
Konst och litteratur. F. är mer än någon annan stad
uti Italien berömdt för sina bildverk, utställda
på offentliga platser. Det finnes knappt en stad,
där själfva folket haft ett så rent intresse för
konsten. Detta konstsinne visar sig ännu i dag i
de mästerliga guldsmedsarbeten och de mosaiker i
"pietra dura", som utgöra en hufvudsaklig industri
för florentinarna. F:s betydelse som den italienska
konstens viktigaste hufvudort framträder bäst
genom skildringarna af de särskilde florentinske
konstnärernas verksamhet. Den må endast antydas genom
angifvandet af några bland de berömdaste märkesmännen:
de mångsidige 1300-talsmästarna Giotto, Andrea
Pisano och Andrea Orcagna, ungrenässansens banerförare
målaren Masaccio, bildhuggarna Lorenzo Ghiberti
och Donatello, arkitekten Filippo Brunelleschi,
1400-talskonstnärer som skulptörerna Luca och Andrea
della Robbia, Andrea del Verrocchio, målarna Fra
Angelico, Filippo och Filippino Lippi, Sandro
Botticelli (Filipepi) och Domenico Ghirlandajo,
högrenässansens geniale vägvisare Lionardo da
Vinci och dess titaniske fullkomnare och upplösare
Michelangelo Buonarroti. Florentinarna höra till de
mest måttfulle och belefvade bland italienare och äro
icke utan skäl stolta öfver att ha gifvit italienska
språket dess rykt och ans samt italienska litteraturen
dess första lyftning, att ha inom sig utvecklat den
kanske viktigaste sidan af don moderna konsten och att
ha skapat en högst betydelsefull statshistoria. Den
litterära lyftning, som utfick från Florens, är redan
i slutet af 1200- och början af 1300-talet bunden
vid tre af Italiens första namn. Ännu medan latinet
var härskande skriftspråk, föddes den italienska
nationalpoesien i Toscana, i det att talspråket,
la lingua volgare, upphöjdes till skriftspråk. Den
förnämste nyskaparen var renässansens förste store
förelöpare, Dante Alighieri (1265-1321), den
andre var Fr. Petrarca (1304-74), den tredje
Boccaccio (1313-75). Men humanismen med sin hänförelse
för latinet, som i F. representerades af bl. a. den
mångkunnige Leon Battista Alberti, undanträngde den
italienska poesien, till dess, med Lorenzo de’ Medici
(1449-92), en ny dag, också i Florens, uppgick för
Italiens skaldekonst. Vid hans sida stodo A.
Poliziano (1454-94) samt de tre bröderna
Pulci. Genom Machiavellis (1469-1527) författarskap inom
historien och komedien och Michelangelos (1475-1564)
sonettdiktning höll F. sitt vittra anseende uppe under
den tid, då det poetiska lifvets tyngdpunkt flyttat
till Ferrara, och i slutet af 1500-talet uppstod
genom samfällda bemödanden af framstående florentinska
patricier och tonkonstnärer den första operan i
Florens, nämligen "Daine" (1594). Äfven 1600-talets
förnämste italienske lyriker, Filicaja (1642- 1707),
var florentinare, och i slutet af 1700-talet fick den
italienska frigörelsens bebådare, Alfieri (1749-1803),
i F. sin utbildning. Äfven bland den nyromantiska
riktningens och den verkliga frigörelsens vittra
kämpar voro några af de förnämste florentinare,
nämligen dramatikern Niccolini (1782-1861)
och G. Giusti (1809-50). - Litt.: B. Berenson,
"The florentine painters of the renaissance"
(1901). Brockhaus, "Forschungen über Florentiner
kunstwerke" (1902), Niké, "Florence historique,
monumentale, artistique" (2:a uppl., s. å.), Bode,
"Florentiner bildhauer der renaissance" (s. å.),
Schubring, "Die gemäldegalerien der Uffizien und
des Palazzo Pitti" (s. å.), Cocchi, "Le chiese
di Firenze" (1903), och Philippi,"Florenz"
(bd 20 af "Beruhmte kunststätten", 1903).
C. R. N.*
Historia. Det nuv. F. räknar sina anor från en af
köpmän från Fiesole vid Mugnones inflöde i Arno tidigt
anlagd handelsplats. Genom romarna växte den sedan
till en stad, Florentia, hvilken nått ganska rik
blomstring, då den härjades af Sulla (82 f. Kr.).
I första årh. f. Kr. - årtal och grundläggare äro
omstridda - anlades där en romersk koloni. Under
langobardernas välde i Toscana gick F:s betydelse
tillbaka, och det omtalas på 700-talet som ett slags
förstad till Fiesole, men frankerna gjorde platsen
till säte för en grefve, och Karl den store visade på
flera sätt staden sin bevågenhet, hvarför ock senare
sägner framställde honom som F:s återuppbyggare. Under
1000-talets kyrkliga strider residerade flera
påfvar, bortdrifna från Rom genom folktumult,
långa tider i F., där markgrefvinnan Matilda gaf
dem sitt skydd, och staden deltog med ifver på
den påfliga sidan i striderna mot kejsar Henrik
IV. Dess kommunala själfstyrelse utbildades under de
följande decenniernas strider mellan F:s borgare och
de rofriddare på adelsborgarna i grannskapet, hvilka
hotade handelns trygghet. Något bestämdt årtal för den
florentinska "kommunens" uppkomst torde emellertid
vara svårt att uppge. 1125 förde F:s inbyggare ett
blodigt krig mot Fiesole, som nästan helt och hållet
förstördes, hvarpå ett stort antal af Fiesoles
borgare flyttade till F. In till staden flyttade
äfven under 1100-talet många adelsfamiljer från
grannskapet, hvilkas slott raserats under det ständigt
pågående arbetet för handelsvägarnas tryggande. Dessa
adelsfamiljer jämte infödda florentinska patriciska
släkter blefvo mot 1100-talets slut de rådande i F.,
men deras och stadens makt försvagades snart genom de
inbördes strider, som blefvo allt vanligare samt fylla
de närmaste århundradenas florentinska historia. Som
utgångspunkt för dessa släkt- och partifejder plägar
anges mordet på riddaren Buondelmonte Buondelmonti
påskdagen 1215, ett utbrott af rivaliteten mellan
släkterna Buondelmonti och Uberti. De redan förut
i staden befintliga partierna började nu benämnas
med de ursprungligen tyska partinamnen guelfer
och ghibelliner, och släktmotsatserna förknippades
under kejsar Fredrik II:s strider med påfvemakten
snart på det närmaste med denna stora konflikt. På
den guelfiska (påfliga) sidan märktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
