Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 649-650 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flottör - Flourens, Pierre Marie Jean - Flourens, Gustave - Flourens, Léopold Émile - Flourish, mus., festfanfar (se Fanfar) - Flower, William Henry

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Dylika vattenflottörer äro mycket vanliga i driften
(se Drift 2). Om vindflottörer se Marklöpare. -
2. Tekn., en på en vätska flytande kropp, hvilken
har till uppgift att låta vätskans nivåförändringar
åstadkomma någon mekanisk effekt, vanligen af
reglerande art. Om t. ex. en vätska, som nedrinner i
ett kärl, ej får öfverstiga en bestämd nivå, kan man
medelst en kedja af motsvarande längd förena kärlets
bottenventil med en flottör. Skulle vätskan genom för
starkt tillflöde sträfva att stiga öfver den bestämda
nivån, drager flottören, som höjer sig i samma
mån som vätskeytan, upp ventilen, då vätska tappas
ut, tills nivån och flottören sjunkit så mycket,
att ventilen åter stänges. Flottörer förekomma i
praktiken förenade med en mångfald anordningar för
afgifvande af alarmsignaler, automatiskt uppmätande
af vätskemängder, angifvande af vattenstånd m. m. Se
Alarmapparat. 1. G. L-m. 2. G. H-r.


Flourens [flora’]. 1. Pierre Marie Jean F.,
fransk fysiolog, f. 13 april 1794 i Maureilhan
(dep. Hérault), d. 6 dec. 1867 i Montgeron vid Paris,
studerade i Montpellier och begaf sig efter där
vunnen doktorsgrad till Paris. Där förvärfvade han
sig småningom en betydande ställning.
1832 utnämndes han till professor i jämförande
fysiologi vid Musée d’ histoire naturelle;
1833 valdes han till vet. akad:s ständige
sekreterare, och 1835-48 var han professor
vid Collège de France. Sedan han 1864 lämnat
sekreterarämbetet vid akademien, bosatte han
sig på landet. F. var en af sin tids ledande
fysiologer; hans undersökningar öfver lilla hjärnans
förrättningar och hans upptäckt af de egendomliga
koordinationsrubbningar, som uppträda vid skador å
båggångarna i innerörat, skola inom vetenskapen allt
framgent bevara hans minne. Under en lång följd af år
var hans lära om stora hjärnans förrättningar tämligen
allenahärskande. Stödd på talrika experiment ansåg
han, i sträng opposition mot den gamla frenologien,
att alla delar af stora hjärnan hade samma uppgifter;
de rubbningar, som efter lesioner å stora hjärnan
visade sig, berodde uteslutande på storleken af
det skadade stället, under det att dettas läge icke
utöfvade något som helst inflytande. Denna doktrin
är icke mera hållbar. De inkast, som redan tidigt
gjordes mot densamma, tillbakavisades visserligen
såsom utgörande uttryck för en skenvetenskap,
men sedan Broca, Meinert och framför allt Fritsch
och Hitzig (1870) uppvisat den funktionella
olikheten hos olika delar af stora hjärnan, måste
F:s ståndpunkt definitivt öfvergifvas. Också inom
åtskilliga andra områden af sin vetenskap gjorde
F. inlägg af betydelse. I sina skrifter visar han
sig såsom en synnerligen framstående stilist och
rönte ett betydelsefullt erkännande häraf, då han i
konkurrens med Victor Hugo 1840 invaldes i Franska
akad. F:s skrifter äro mycket talrika; bland dessa
böra särskildt nämnas Recherches
expérimentales sur les propriétés et les jonctions
du systéme nerveux (1824; 2:a uppl. 1842)
och Éloges historiques, lus dans les séances
publiques de l’Académie des sciences (2 bd, 1856).
B. T-dt.

2. Gustave F., den förres son, fransk
politiker, f. 1838, begaf sig, efter en
kort naturvetenskaplig verksamhet i Frankrike,
till Turkiet och Grekland samt deltog energiskt i
upproret på Kreta 1866, i hvars nationalförsamling
han invaldes och som hvars ombud han sändes till
Aten. Efter återkomsten till Frankrike 1868
uppträdde han ytterst hätskt mot kejsardömet och
blef därför dömd till fängelse samt slutligen
till deportation. F. flydde då till England,
men återvände efter 4 sept. 1870 till Paris, där
han var en af ledarna för upproren i okt. 1870
och jan. 1871. 26 mars 1871 valdes han till
medlem af kommunen och utnämndes af densamma till
öfverste. Under utfallet mot regeringstrupperna 2
april blef han slagen vid bangården i Rueil och
strax efteråt dödad. Utom en del politiska
flygskrifter författade F. Histoire de l’homme (1863),
Science de l’homme (1865) m. m. B. A-t.

3. Leopold Émile F., den förres broder, fransk
politiker, f. 1841 i Paris, var 1863-68
auditör i "conseil d’état" och blef 1879 medlem
däraf samt direktör i kultusministeriet.
På sistnämnda post var han mycket verksam
för alla antiklerikala åtgärder. 1886-88 var han
utrikesminister i Goblets, Rouviers och Tirards
kabinett, hvarunder han lade i dagen mycken
takt och skicklighet. 1888 valdes han till
deputerad och slöt sig till vänstra centern.
Han omvaldes 1889 och 1893, men föll igenom 1898.
1902 återinsattes F. af Paris i deputeradekammaren,
där han bekämpade Combes’ politik, men föll ånyo
igenom 1906. Han har utöfvat en flitig
författarverksamhet; bland hans skrifter märkas
Organisation judiciaire et administrative de
la France et de la Belgique 1814-1875 (1875),
Conférence sur la politique extérieure (1893)
och Alexandre III, sa vie, son œuvre (s. å.).
E. A-t.

Flourish [nVrij], eng. (eg. blomstring, grannlåt),
mus., festfanfar (se Fanfar).

Flower [flaVo], William Henry, zoolog, f. 30 nov. 1831
i Stratford-on-Avon, d. 1 juli 1899, deltog som
regementsläkare i Krimkriget, blef 1860 konservator
vid anatomiska museet vid Royal college of surgeons i
London. 1870 professor därstädes i jämförande anatomi
samt 1884 direktör för naturhistoriska afdelningen
af British museum. 1895 blef han led. af svenska
Vet. akad. F. lämnade många värdefulla bidrag både
till däggdjurens anatomi och till utredningen af dessa
djurs systematik på anatomisk grundval. Af hans
mera betydelsefulla arbeten må nämnas Lectures on
the comparative anatomy of the organs of digestion
of the mammalia (1872), On the development and
succession of the teeth in the Marsupialia (1867),
On the commissures of the cerebral hemispheres of the
Marsupialia and Monotremata (1865), On the mutual
affinities of the Edentata (1882) och On the value
of the characters of the base of the cranium in
the classification of the Carnivora (1869). Mycket
anlitade äro hans båda handböcker An introduction
to the osteology of the Mammalia (1870; 3:e uppl.,
tillsammans med Gadow, 1885) och An introduction to
the study of mammals

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>