Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flugsvamp - Flugsvampgift, Muskarin, toxik. Se Flugsvamp - Flugumýrr - Fluidalstruerad, geol. utbildad med fluidalstruktur (se Struktur) - Fluidalstruktur, petrogr. och geol. Se Struktur - Fluiditet - Fluidum - Fluktuation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flugsvampens giftighet är allmänt bekant. Den har sitt
namn däraf, att bitar af densamma, lagda i vatten
eller mjölk, utgöra en anrättning, hvaraf flugor
dö. Såsom verksamma ämnen har man i flugsvamp funnit
alkaloiden (ammoniumbasen) muskarin samt ett till sin
kemiska natur ännu okändt s. k. svamptoxin; dessutom
finnas däri den muskarinet kemiskt närstående,
föga giftiga ammoniumbasen kolin (amanitin) samt
äfven, åtminstone i vissa trakter, något atropinlikt
verkande ämne (svampatropin, muskaridin). Muskarinet är ett i vatten och alkohol lätt lösligt ämne af formeln
(CH3)3 N<CH2 CH2 (OH)2
/OH
som troligen uppstår i svampen genom oxidation af
kolin. Det framkallar retning af många periferiska
nervapparater. Inom hjärtat retas ändapparaterna
af organets hämningsnerv (vagus), hvarigenom
hjärtat bringas att slå långsamt eller rent af
att stanna i diastole. (Hos människa och hund
föregås denna effekt af ett stadium af hastig
puls.) I ögat retar muskarinet ändapparaterna af
den nerv (oculomotorius), som bringar pupillen och
ackommodationsmuskeln att sammandraga sig. I många
körtlar retas afsöndringsnervernas ändapparater,
hvaraf alstras spottflytning, svettning m. m. I
magens och tarmens vägg retas vissa nervbildningar,
hvarigenom uppstå kräkningar och diarré. Alla
dessa retande verkningar af muskarinet kunna
hastigt upphäfvas genom en dos atropin, som är
muskarinets "fysiologiska antagonist", i det att det
förlamar de nervbildningar, som muskarinet retat. På
centralnervsystemet verkar muskarinet förlamande. -
En flugsvampförgiftning är emellertid icke,
som man förr trodde, en ren muskarinförgiftning;
den företer symtom, som ej tillkomma muskarinet,
och äfven flugsvampkvantiteter, som innehålla för
litet muskarin för att döda, kunna dock medföra
döden. Orsaken härtill synes vara den, att i svampen
jämte muskarinet finnes ett annat, ännu giftigare
ämne, det s. k. svamptoxinet, lösligt i vatten, men
olösligt i sprit. Det uppsuges och verkar långsamt,
men intensivt; dess mest karakteristiska symtom äro
ett slags rus samt häftiga krampattacker. Atropin
är icke verksamt som motgift mot svamptoxinet. Genom
torkning af flugsvamp försvagas giftigheten betydligt;
i synnerhet minskas mängden svamptoxin, medan
muskarinet, åtminstone delvis, finnes kvar. Muskarin
har påvisats i Amanita pantherina och Boletus luridus;
möjligen finns det äfven i Amanita phalloides och
i Russula-arter. Svamptoxinet har måhända en ännu
större utbredning bland de giftiga svamparna. I
hvilket förhållande detta gift står till vissa
andra svampgifter, t. ex. till det ofvannämnda
svampatropinet, är okändt. Det sistnämnda ger
russymtom och pupillutvidgning, men finnes ej
konstant i flugsvamp. Enligt uppgifter från Sibirien
skulle flugsvampen därstädes innehålla öfvervägande
eller uteslutande rusgifvande ämnen (svampatropin),
föga eller intet (färdigbildadt) muskarin. Svampen
skall där, t. ex. af kamtsjadalerna, användas till
beredande af en rusdryck. På grund af betydande
växlingar i fråga om arten och mängden af de giftiga
beståndsdelarna växlar flugsvampförgiftningen högst
betydligt beträffande symtom och intensitet. - Detta
är kanske i än högre grad förhållandet med den
förgiftning, som förorsakas af Amanita phalloides,
hvari man uppger sig ha funnit såväl en giftig
alkaloid (muskarin?) som ock, åtminstone ibland,
gifter, som förorsaka antingen, likt fosfor,
stark fettdegeneration i inre organ eller
(mer undantagsvis), likt giftet hos murklor,
höggradig förstöring af blodfärgämnet och de
röda blodkropparna. Symtomen af denna förgiftning
bestå vanligen af häftiga kräkningar och diarré,
kollaps, djup dvala med delirier och död.
O. T. S. (G. L-m. C. G. S.)
Flugsvampgift, Muskarin, toxik. Se Flugsvamp.
Flugumýrr, gård i Skagafjords syssla, i norra
delen af Island, var under Sturlungatiden flera
gånger höfdingsäte och är namnkunnigt genom det
öfverfall, som där gjordes på Gizur þorvaldsson
(Flugumýrarbrenna) och som var nära att kosta denne
höfding - sedermera Islands förste Jarl - lifvet.
C. R. (R. N-g.)
Fluidalstruerad, geol., utbildad
med fluidalstruktur (se Struktur).
E. E.
Fluidalstruktur, petrogr. och geol. Se
Struktur.
Fluiditet (af lat. fluidus, flytande), de minsta
delarnas förskjutbarhet och lättrörlighet hos gaser
och vätskor. Äfven fasta kroppar visa spår till
fluiditet l. plasticitet vid inverkan af
långvariga eller mycket stora krafter. En glasstaf,
som lägges horisontellt med understöd vid ändarna,
böjer sig under sin egen tyngd småningom i en båge
netlåt. Af metallernas plasticitet begagnar man
sig inom tekniken t. ex. vid framställning af kärl
för oljefärger. På botten af en cylinder lägges ett
stycke tenn, och en kolf, hvars diameter är något
mindre än cylinderns, tryckes ned. Tennet pressas
upp i mellanrummet mellan kolf och cylinder,
och man erhåller ett kärl af önskad form utan
några lödfogar. - På metallernas fluiditet
beror också präglandet af mynt och medaljer.
U. N.
Fluidum, lat. (af fluere, flyta), allt, som är eller
tänkes i flytande form, sålunda äfven hypotetiska
fluida, t. ex. de elektriska.
Fluktuation (se Fluktuera), eg. böljande
rörelse; ostadighet, föränderlighet; vacklande,
obeslutsamhet. - Med., det tecken, hvarpå man direkte
igenkänner närvaron af en vätska (vattenaktigt blod
eller var), hvilken samlat sig antingen i någon
af kroppens håligheter, som äro tillgängliga
för direkt undersökning, eller i en tillfällig
sådan hålighet. Vid de minsta samlingarna kan
för undersökningen endast ett finger användas;
vid tryckning med fingerblomman kännes i sådana
fall en egendomlig, mera mjuk elasticitet. Är
massan af flytande ämne större, begagnas två
fingrar, bäst ett från hvardera handen. Det ena
hålles stilla vid ena gränsen af det misstänkta
stället, med det andra trycker man på en motsatt
punkt. Därigenom skjutes vätskan till en del undan,
och man känner anslaget däraf mot det förstnämnda
fingret, hvilket liksom lyftes. Vid större samlingar,
t. ex. i bukkaviteten, begagnas på samma sätt båda
flathänderna. Ligger samlingen djupt in i kroppen,
under muskler, kan symtomet vara rätt svårt att
framkalla. Dess iakttagande fordrar en ganska uppöfvad
förmåga och utgör därför en verklig probersten på
en kirurgs färdighet, så mycket hellre, som hans
handlingssätt i många viktiga fall är beroende däraf.
Rsr.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
