Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 671-672 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flygmaskin - Flygmyra - Flygpungdjur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kom till marken utan att ha tagit skada. Långt flera
än de lyckade flygförsöken äro emellertid sannolikt
de, som haft en ogynnsam utgång. Berättelserna
om flygförsök i äldre och nyare tider bevisa, att
flygmaskinens problem erbjuder de största svårigheter.
L. A. F.*

Det framgår af teorien (enligt Helmholtz,
1873) och bekräftas af erfarenheten, att människan
icke genom någon vingliknande, af hennes egen
muskelkraft drifven, om än aldrig så sinnrik mekanism
torde kunna lyfta sin egen tyngd i höjden och hålla
sig kvar uppe i luften. Flygmaskinernas utveckling har
också betingats af teknikens framsteg på motorområdet
och särskildt främjats af de lätta, kraftiga
explosionsmaskinerna (se d. o.). En väsentlig faktor
i flygproblemets lösning är nämligen åstadkommandet
af maskinkraft med mycket ringa vikt per enhet
(hästkraft). Beträffande flygmaskinernas konstruktion
ha hittills endast de vunnit någon framgång, som
grunda sig på användandet af s. k. aëroplan (se
d. o.), verkande enligt den fysiska lagen, att om en
plan eller ännu bättre svagt hvälfd yta (1:12 à 1:15)
träffas af en luftström under en liten infallsvinkel,
så kommer en betydande del af vindens kraft att
verka lyftande på denna yta; samma är förhållandet,
om ytan af en egenrörelse föres mot luften. -
Banbrytande på detta område var tysken Otto Lilienthal
(d. 1896). Ledd af studier öfver fåglarnas flykt
påvisade han genom systematiska försök de bärande
egenskaperna hos svagt hvälfda plan och genomflög
från en försökshöjd om 30 m. sträckor upp till 400
m. utan annan drifkraft än fritt fall i riktning mot
vinden. Hans idé var att genom dylika glidförsök
lära sig balansera och styra en flygapparat samt
först därefter genom en motor bibringa apparaten
egenhastighet. Han omkom dock, innan dessa planer
förts till slut. Hans verksamhet frammanade emellertid
flera efterföljare, af hvilka amerikanerna Chanute,
Herring och bröderna Wright samt australiern Hargrave
framgångsrikt fortsatt Lilienthals glidförsök och
utvecklat de s. k. fria aëroplanens teknik. Försök
gjordes äfven under 1890-talet af engelske ingenjören
Maxim och den framstående amerikanske fysikern
Langley att konstruera brukbara motordrifna aéroplan,
d. v. s. verkliga flygmaskiner;

Fig. l-3. Aëroplaners anordning, profil och plan.

deras maskiner erhöllo
visserligen fart och stigkraft, men saknade säker
jämvikt. Aëroplanen förekomma vid dessa försök som
vingformiga bärytor, anordnade i ett plan eller ock
i flera plan ofvanför hvarandra. Med afseende
på sina egenskaper i luften likna de i mycket
drakarna. Fig. 1-3 visa anordning, plan och profil
å de vanligaste formerna.

På sista tiden (1906-07) ha anmärkningsvärt lyckade
konstruktioner af motordrifna aëroplan utförts, som
visa, att flygmaskinsproblemet åtminstone till en
viss grad kan på denna väg lösas. Mest bekanta äro
brasilianaren Santos Dumonts försök i Paris med ett
tvåvingadt, dubbelplanigt aëroplan med cellindelning
och styre af Hargraves
system (se Drake) samt försedt med en i horisontell
led verkande tvåbladig propeller, drifven af en 24
hkr bensinmotor; apparatens största längd var 10 m.,
största bredd 12 m. och vikt med förare 210 kg. Denna
maskin (fig. 4) lyckades Dumont 12 nov. 1906 med
egen maskinkraft lyfta 6 m. från marken och på 21 1/5
sekunder framföra en sträcka af 226 m., ett hittills
ouppnådt resultat. De motordrifna aëroplanen lida
tills vidare samtliga af den olägenheten, att deras
bärkraft helt och hållet är beroende på en betydlig
egenhastighet i horisontell led, hvarför såväl
igångsättning och manövrering som landning ännu äro
förknippade med stora svårigheter.

Santos Dumonts aëroplan.

Ett annat system, som innebär stora teoretiska
fördelar, är den både i vertikal och horisontell led
propellerdrifna flygmaskinen, men någon brukbar sådan
har hittills icke kunnat framställas. Flygmaskiner
afsedda att efterhärma fåglarnas vingslag genom fram- 
och återgående rörelser af större eller mindre bärytor
ha rönt lika liten framgång.

Flygmaskinen representerar inom luftseglingskonsten
principen "tyngre än luften" och är således ett
dynamiskt luftskepp, till skillnad från det statiska
luftskeppet, ballongen, som särskildt i sin senaste
styrbara form ännu har det tekniska försteget. Se
Luftballong. G. H-r.

Flygmyra, folklig benämning på de med vingar utrustade
hannarna och honorna bland myrorna, till skillnad
från de ständigt vinglöse arbetarna (se Myror).
G. A-z.

Flygpungdjur, zool. Pungdjursfamiljen Phalangistidæ
innehåller en del former, hvilka genom utbildningen
af en hudfåll, som sträcker sig längs kroppssidorna
mellan de främre och bakre extremiteterna samt gör
tjänst såsom fallskärm, utmärka sig framför familjens
öfriga medlemmar. Som tillvaron af en dylik fallskärm
för klättrande djur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>