Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fodermarsk - Fodermarskhafre - Fodermarskpenningar, kam. Se Fodermarskhafre - Fodermedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullgör sina åligganden. - 3. Enskild person, som
mottager hästar till förvar, skötsel och utfodring
och som biförtjänst därjämte stundom ombesörjer
hästhandel eller idkar hofslagaryrke. I denna mening
torde ordet på senare åren ha utbytts mot "innehafvare
af utfodringsstall". Åtminstone i Stockholm upphörde
fodermarskens bästa tid, då staden fick järnväg. -
4. Tillsyningsman vid s. k. bondkvarter, där
bönder mot en ringa penning få ha sina hästar och
fordon stående, medan de i staden uträtta sina
sysslor; "passopp" åt åkardrängarna vid de större
åkarstationerna, som ger hästarna vatten, håller
fodertunnan i ordning o. s. v. E. B-m.
Fodermarskhafre och Fodermarskpenningar, kam.,
en af det skånska prästerskapets utskylder under
medeltiden, erlades in natura till ärkebiskopens
i Lund fodermarsk l. ryttarchef och var i själfva
verket ett slags gästeri. Utskylden kallades därför
äfven formarskgästeri. Vid reformationen indrogs den
till kronan. Kbg.
Fodermarskpenningar, kam. Se Fodermarskhafre.
Fodermedel, landtbr., näringsmedel för husdjuren,
pläga indelas i följande slag: 1) stråfoder, hvartill
räknas hö, grönfoder och pressfoder, halm och agnar,
hvilka olika slag utgöra hufvudmassan af hästars,
nötkreaturs, fårs och getters utfodring; 2) kraftfoder
såsom sädesslagens frön, i synnerhet hafre, korn,
majs samt vicker, ärter och bönor (som vanligen gifvas
malda till gröpe), kli, glutenfoder, oljekakor och
melassfoder; 3) rotfrukter, i synnerhet betor, rofvor,
kålrötter och morötter; 4) andra saftiga fodermedel
såsom drank, draf l. mäsk och melass samt mjölk och
vassle; 5) slutligen kunna som nödfoder,
d. v. s. sådant, som användes för landtmannens
husdjur egentligen blott vid svår foderbrist,
anföras renlaf, islandslaf, granris, tallris samt
löfföder, hvilket sista dock rätt allmänt, äfven
utan foderbrist, insamlas af mindre jordbrukare
i norra Sverige. (De olika fodermedlen beskrifvas
under sina resp. namn.) Om fodermedlens användning
och utfodringens sammansättning se Utfodring.
Fodermedlen gifvas vanligen utan särskild
beredning, men foderberedning användes i vissa
fall för att lätta fodrets tuggning och höja dess
smältbarhet. Stråfoder, särskildt halm, skäres ofta
på hackelsemaskin till hackelse, hvarigenom vinnes,
att det kan blandas med smakligare fodermedel, såsom
kraftfoder och skurna rotfrukter, så att det hela
begärligare fortäres. Rotfrukter skäras i skifvor
för att lättare kunna tuggas af djuren. Grönfoder,
betsnitsel och rotfruktsblast hopläggas i färskt
tillstånd till jäsning i stora stackar eller i grafvar
i jorden, hvarigenom dessa saftiga fodermedel bevaras
från förskämning och beredas till mycket smakligt
foder, pressfoder, surfoder l. ensilage. Förr var
det mycket vanligt och det begagnas ännu allmänt i
norra Sverige att bereda sörpa l. brässel genom att
med vatten fukta en blandning af hackelse och hösmål
(småfoder) och gröpe eller annat kraftfoder,
och äfven brukas stundom att låta blandningen
stå att jäsa före utfodringen (s. k. jäsfoder);
äfvenså i norra Sverige att koka lag på hösmål och
löffoder, allt hufvudsakligen åt nötkreaturen. Mera
sällan förekommer kokning, ångning eller röstning af
fodermedel, hvilket i de flesta fall är onödigt och
olämpligt utom hvad
beträffar potatis, som aldrig bör utfodras utan att
vara kokad.
Fodermedlens näringsvärde beror af deras innehåll
af smältbara näringsämnen, nämligen proteinämnen,
fett, kolhydrat och oorganiska salter. Med
proteinämnen förstås egentligen ägghviteartade
ämnen, men då halten af dessa vanligen beräknas
på grund af fodermedlens kväfvehalt, betecknas
ofta med proteinämnen alla fodrets kväfvehaltiga
beståndsdelar, "råprotein". Häraf äro dock blott de
egentliga ägghviteartade ämnena afgjordt användbara
för kroppens näring. I hvilken mån öfriga, mindre
sammansatta kväfvehaltiga organiska ämnen, vanligen
betecknade som "amider" (såsom asparagin, glutamin,
leucin, betain m. fl.) tillgodogöras af kroppen, är
en omtvistad fråga. Fodrets oorganiska kväfvehaltiga
ämnen, förnämligast nitrat, anses icke ha något
näringsvärde. - Vid fodermedels analys bestämmes
fetthalten vanligen genom lösning i eter, men då
därvid löses ej blott fett, utan äfven harts, vax,
organiska i vatten olösliga syror m. m., kallas det
med eter extraherade vanligen "råfett"; af dessa ämnen
räknas dock blott de egentliga fettarterna som närande
beståndsdelar. - Af fodrets kolhydrat är en del,
såsom socker, stärkelse samt slem- eller pektinämnen,
lättsmält och fullt tillgodogörbar och betecknas
oftast såsom kväfvefria extraktivämnen; de svårlösliga
kolhydraten, hvilka bilda hufvudmassan af växternas
cellväggar, kallas vanligen växttråd l. cellulosa, men
utgöras ej blott af detta sistnämnda kolhydrat, utan
äfven af pentosaner och vedämne (lignin), under det
å andra sidan en del af cellulosan och pentosanerna
är smältbar och upptages af matsmältningsorganen. -
Af fodermedlens oorganiska ämnen äro hufvudsakligen
fosforsyra, kalk, natron och kali af vikt. Olika
fodermedels sammansättning åskådliggöres i grafisk
framställning å sp. 699-702.
Smältbarheten växlar mycket hos olika fodermedel och
plägar angifvas genom smältbarhetskoefficienter,
d. v. s. tal, som angifva, hur många procent af
ett fodermedels totalhalt af ett visst näringsämne
tillgodogöras i djurkroppen. Smältbarhetskoefficienten
hos en foderväxt aftager i allmänhet med den
framskridande utvecklingen, särskildt efter
blomningen, på grund däraf att lättsmälta kolhydrat
alltmer öfvergå till svårsmält "växttråd",
hvilken dessutom hindrar matsmältningssafterna
att nå och upplösa de i cellerna inneslutna lösliga
näringsämnena. Således äro t. ex. ungt gräs och annat
grönfoder till allra största delen smältbara, under
det att smältbarhetskoefficienten i senskördadt hö kan
nedgå under 50 proc. Rotfrukter och blast äro nästan
fullständigt smältbara, och likaså säd och andra
fröslag samt däraf beredda fodermedel, dock med den
inskränkning, att medföljande hårda fruktskal, såsom
blomfjällen (skalen) hos hafre och korn, nedsätta
smältbarheten. Torkning af fodret inverkar ej på
smältbarheten, men denna kan vid bärgning af foder
starkt nedgå, dels om de mer lättsmälta bladdelarna
bortfalla, dels också därigenom, att fodrets närande
beståndsdelar urlakas af regn eller att fodret
möglar eller unknar, hvarigenom näringsbeståndsdelar
förstöras och smakligheten nedsättes. Smakligheten
inverkar rätt mycket på fodrets upplösning i
matsmältningsapparaten. Upphettning af foder minskar
smältbarheten af ägghviteänmena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
