- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
741-742

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkböcker - Folkdanser. Se Dans (om de svenska folkdanserna särskildt sp. 1326) - Folkdräkt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det 1793 stiftade ”Selskabet for efterslægten” hade
inom sig tillsatt en kommitté, som skulle ombesörja
bl. a. utgifvandet af skrifter för allmogen. Däraf
föranleddes Nyerup, en af kommitténs medlemmar,
att taga kännedom om, hvad folket redan hade af
läsning, som slagit an på det. En följd af hans
studier blef ett litteraturhistoriskt arbete:
”Almindelig morskabslæsning i Danmark og Norge igjennem
aarhundreder” (1816). Oaktadt Atterbom
genom bearbetningar af två folkböcker, Fågel Blå
och Lycksalighetens ö, bort kunna vända
uppmärksamheten på folkböckerna, hvilka redan den
mångfrestande Hammarsköld påpekade genom den
samling ”Svenska folksagor” (1819) han tillsammans
med en Imnelius påbörjade, och som innehöll
Helena Antonia, Melusina samt den efter tradition
upptecknade Pelle Båtsman, gjordes i Sverige ingenting
för denna litteratur, förrän P. O. Bäckström
utgaf ”Svenska folkböcker, sagor, legender och
äfventyr efter äldre upplagor och andra källor
utgifne” (1845, 1848). Samlingen, oumbärlig för
studiet af de svenska folkböckerna, innehåller tjugu
sagor, fem legender och sex äfventyr samt är försedd
med en värderik litteraturhistorisk apparat, men
lämnar i kritik åtskilligt att önska. Skillnaden
mellan folkbok, en från början skrifven dikt,
ett litterärt alster, och folksaga, hvilken på
traditionens luftiga väg flyger från land till land
och byter dräkt samt gör sig hemmastadd öfverallt,
är icke iakttagen i detta arbete. Ännu mycket
mindre är detta förhållandet i ”Folksagor för gamla
och unga” (1839-44; ofullbordad), som till
utgifvare lär ha haft K. J. Lénström. Bäckströms
arbete åtföljes af en ganska god ”Öfversigt af
svensk folkläsning" (äfven särskildt utgifven 1848).
Han indelar folkböckerna i sagor; noveller;
historiska berättelser; legender; trolldomshistorier;
syner, uppenbarelser och spökhistorier; spådomar och
drömböcker; äfventyr; smärre skämtsamma skrifter
och skrifter i blandade ämnen (bonde-praktikan,
färgböcker o. s. v.). Alla dessa för allmogen utgifna,
för den till stor del enkom skrifna och mest af
den lästa skrifter kunna visserligen kallas
folkböcker; men vi ha här med detta ord betecknat de
romantiskt färglagda skrifter, som, med anor från
medeltiden och bortom den, gått öfver hela det
kristna Europa och mestadels öfver Danmark kommit
till Sverige, såsom Helena Antonia af Konstantinopel,
Grisilla, Melusina, Fortunatus, Jerusalems
skomakare
o. s. v.

I Frankrike trycktes tidigt ”blå böcker”, såsom
folkböckerna där kallades efter färgen på de omslag
de fingo i Troyes. I denna stad, hvilken tyckes ha
varit medelpunkten för detta slags litteratur, var
boktryckaren Jean Oudot redan på 1600-talet verksam
för deras spridning. På 1700-talet idkades
samma slags förläggarskap af en Garnier och på
1800-talet af en Baudot. Äfven i Paris, Rouen
och flerstädes trycktes ”blå böcker”. Flera gånger
ha sådana blifvit samlade i ett mer eller mindre
omfattande ”Bibliothèque bleue”. I Tyskland utgaf
Marbach (1838 ff.) en samling ”Volksbücher”,
fortsatt af O. L. B. Wolff, hvilken senare äfven
utgifvit ”Volksromane” (1848–50); en annan
samling utgafs af Simrock (1839–67). – 1852
nedsattes i Frankrike en kommission för undersökning
af den kolporterade litteraturen, och dess
sekreterare, Ch. Nisard, har om denna utgifvit ett
anmärkningsvärdt arbete, ”Histoire des livres
populaires” (2:a uppl. 1864; illustr.). Detta arbete
jämte de förut anförda af Görres och Nyerup samt
J. Dunlops, af F. Liebrecht till tyska
öfversatta, rättade och ökade ”Geschichte der
prosadichtungen” (1851) utgöra det viktigaste af litteraturen
öfver det rika, mångskiftande och i flera
afseenden svårbehandlade ämnet.
R. B.*

Folkdanser. Se Dans (om de svenska
folkdanserna särskildt sp. 1326).

Folkdräkt, för allmogebefolkningen inom ett visst
större eller mindre område särskildt utmärkande
beklädnad. Ofta användes i samma mening uttrycket
nationaldräkt, med hvilket ord dock nogare
taget böra betecknas endast sådana folkdräkter,
som känneteckna hela folk eller nationer i
förhållande till andra. I de flesta fall äro
emellertid ej heller nationaldräkterna enahanda;
ehuru hufvudkaraktären är densamma, skilja de sig
genom mer eller mindre betydande detalj olikheter i
distriktsdräkter. Verkliga nationaldräkter tillhöra i
regel endast sådana folk, som stå i öfvervägande grad
främmande för den västerländska kulturen. Inom Europa
förekomma dylika dräkter t. ex. i Balkanstaterna,
Kaukasusländerna och hos finska folk. Någon
gång finner man dock, att äfven i Väst-Europa en
konstaterad särställning i etniskt eller språkligt
hänseende åtföljes af en särskild klädedräkt. Så
är t. ex. förhållandet med baskerna och skottarna
samt, inom den skandinaviska halföns gränser,
med lapparna. Å andra sidan kan en särskiljande
folkdräkt, äfven om denna är af ganska sen typ, när
andra anledningar till en dylik förmodan förefinnas,
vara ett bestyrkande intyg om, att en befolkning
till härkomsten afviker från de omkring boende
invånarna. Oftare visar sig dock, hvad mellersta
och västra Europa beträffar, särskildheten i dräkt
hufvudsakligen bero dels på social eller kulturell
afsöndring, dels på en viss hos allmogen ej sällan
förekommande högdragen själfkänsla och ovilja mot
nyheter, parad med individuell rädsla för att vara
olik sina grannar och likar, dels slutligen och ej
minst på en mer eller mindre målmedveten tendens att
befästa samhörigheten inom ett samhälle gentemot
utomstående. Att en främling - en "utbörding" -
skulle drista antaga en folkdräkt, som han ej genom
härkomst egde rätt till, var fordom en orimlighet,
som det allmänfolkliga rättsmedvetandet genast
skulle ha bestraffat och omintetgjort. Folkdräkterna
kunna således i sistnämnda hänseende på sätt och
vis jämföras med tatueringen hos de s. k. vilda
folken. Det ligger i sakens natur, att de folkdräkter,
som tillhöra hela folk, vanligen äro af vida högre
ålder än de, som utmärka endast mindre samhällen,
samt att på ju ursprungligare kulturståndpunkt ett
folk står, desto ålderdomligare blir ock i regel
folkdräkten. En nationaldräkt kan icke bildas genom
någon plötslig reform, än mindre genom enskildt
ingripande; den måste, om ock väckt till lif af
främmande inflytanden, så att säga växa fram hos
folket själft. Att Gustaf III misslyckades i sitt
försök att i vårt land införa en nationaldräkt
(se Svenska dräkten), finner således redan i rent
folkpsykiska orsaker sin förklaring. Emellertid vore
det ett stort misstag att tro, att folkdräkterna,
när de utvecklat sig,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free