Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folklekar - Folklitteratur. Se Folksagor, Folkskrifter och Folkvisor - Folklore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska folklekar otvetydiga reminiscenser
eller omklädda kvarlefvor af hednisk sed
och kult. Åtminstone ett par sådana lekar,
vid valborgsmässa och midsommar, ha redan
omnämnts. Särskildt är detta förhållandet med
de lekar, som urspr. äro förbundna med vissa
årshögtider, och framför allt är det fallet med
jullekarna, bland hvilka många torde vara ofantligt
gamla, t. ex. den bekanta leken blindbock (ty. die
blinde kuh, eng. hidmans-blind, fr. colin-maillard,
it. gotta cieca) hvilken egentligen uteslutande
är en jullek. "En ny och vacker juhle-vijsa, för år
1772" uppräknar en hel mängd, delvis numera måhända
alldeles förgätna jullekar, såsom "plocka rosor",
"skära hafre", "taga jultuppen", "blindbock", "stekta
harar, gödda svin", "domaredans", "skrämma Juten",
"Bollerman och Bollermans dräng", "Sisslas barnsäng",
"nappa stek", "understol", "Simon i Selle",
m. fl., bland hvilka redan namnen på åtskilliga ha
en mycket ålderdomlig klangfärg. En del julupptåg,
såsom "rida Staffan", "julbock", "tre vise män" och
andra, bära t. o. m. ännu »en så påtaglig prägel
af fornkult, att de knappast låta räkna sig till
lekar (se Jullekar). J. E. Rydqvist har i "Nordens
äldsta skådespel" (Vitt. hist. o. ant. akad:s
handl., 19:e d., 1850) vidrört hvad han kallar en
"dramatik på naturlifvets ståndpunkt": jullekar och
juldanser. Dessa ega, säger "han, något dramatiskt
i anläggning eller utförande, och någon gång ha de
följts af en art förklädnad. En värdefull redogörelse
för svenska folklekar finnes i A. I. Arwidssons
"Svenska fornsånger" (d. 3, 1842). R. Dybeck har ock
upptecknat ett antal folklekar, meddelade här och där
i hans tidskrift "Runa". Andra uppteckningar finnas
strödda där och hvar i ortbeskrifningar m. m. Flera
handböcker för anordnande af lekar ha under de
senare årtiondena sett dagen, såsom L. M. Törngren,
"Fria lekar" (1879; 2:a uppl. 1880), J. W. Åkermark,
"Ut till lek!" (1895) och "Ut till lek, flickornas
friluftslekar" (1898), "Stockholms folkskolors
lekserie" (1901-06), Sällskapet för friluftslekar i
Göteborg, "Friluftslekar" (1906). Bland utländska,
mer vetenskapliga arbeten på detta område må
nämnas E. L. Rochholz, "Alemannisches kinderlied und
kinderspiel aus der Schweiz" (1857), A. B. Gomme, "The
traditional games of England, Scotland and Ireland"
(1894, 1898). Jfr ock Dans, Idrott och
Spe1. E. B. (N. B. H.)
Folklitteratur. Se Folksagor, Folkskrifter och
Folkvisor.
Folklore [-lår; eng. uttal: fål^klåe], eng.,
eg. "läran om folket", en på senare tiden från
engelskan till andra språk öfvergången vetenskaplig
term, som kan tagas i dubbel bemärkelse. Dels
betecknar nämligen folklore sammanfattningen af alla
hos det lägre folket fortlefvande sagor och sägner,
fabler, visor, barnrim och "ramsor", ordspråk
och ordstäf, gåtor, lekar, danser och melodier,
vidskepelser och skrock (delvis kvarlefvor af
forna mytologier), besvärjelser, folkmedicin,
seder och vanor, rättsbruk, folkspråk o. d., alltså
m. a. o. den af litterär kultur nästan oberörda
och naturen närastående allmogens "vetande" och
vitterhet i muntlig tradition. Dels och oftare tages
folklore i betydelsen af själfva den vetenskap, som
sysselsätter sig med samlandet, offentliggörandet
och det jämförande
studiet af dessa öfverlämningar. Man har definierat
denna vetenskap, som ofta äfven bär namnet
folkloristik, såsom en antropologi, hvilken
behandlar den ociviliserade människans psykiska
lifsyttringar. Tyskar och holländare ha öfversatt
det engelska ordet med volkskunde ("volkskunde"
omfattar emellertid icke blott "folklore", utan äfven
vetenskapen om folkets materiella kultur i husbyggnad,
bohag, dräkt m. m.), medan i Frankrike förekommer dels
den nationella beteckningen traditions populaires,
dels den engelska. I Danmark brukas mest termen
"folkeminder"; såsom svenskt ord kan föreslås
"folklifsforskning". Folklore omfattar I. Folkets
praxis (etologi), seder och bruk vid bröllop, barndop,
begrafning o. s. v., vid jul, påsk, pingst o. s. v.,
umgängesvanor, matordning, rättsbruk ("sedvanerätt")
o. d. II. Folkets tro cch vetande: om andevärlden
(mytologi, demonologi), om människan i hennes olika
faser, t. ex. mara, spöken (antropologi), om växter
och djur (botanik och zoologi), om land och folk
(geografi och etnografi), om den yttre naturen,
väderleksmärken m. m. (kosmologi), om medlen att
utforska framtiden (mantik), om hälsa och sjukdom
(folkmedicin). Folkets praktiska filosofi ligger
delvis i ordspråken, dess historiska vetande i sägner,
dels mytiska, dels historiska, vanligen fästa vid
kända personer, ting eller orter (hit kunna äfven
räknas de isländska "mytisk-heroiska" sagorna, om
Ragnar Lodbrok, Orvar Odd o. d.). III. Folkets
konstverksamhet: historisk-poetisk i hjältedikter
(t. ex. de homeriska dikterna, sägnerna om Karl den
store, Nibelungenlied, Helgekvädena, Kalevala o. d. i
bunden stil), historisk-poetisk och lyrisk-poetisk i
folkvisan (ballader, romanser, rent lyriska dikter,
barnrim, sånglekar, vallvisor), i folksagan på prosa
(undersagor, skämtsägner, anekdoter, fabler), i gåtor,
i folkmusik (melodier), i lekar och förströelser af
olika slag. (Folkets bildande konst faller under den
materiella etnografien.) Naturligtvis gå de olika
grupperna öfver i hvarandra. Till folkloristiken
räknas stundom, särskildt i Skandinavien, äfven
dialektforskningen, som dock lämpligare föres till
språkvetenskapen. - Begynnelsen af folkloristi-ken
såsom vetenskap brukar räknas från bröderna Grimms
utgifvande af sagosamlingen "Kinder- und hausmärchen"
(1812) och Jakob Grimms "Deutsche mythologie"
(1835). Ordet folklore bildades af fornforskaren
Will. J. Thoms (f. 1803. d. 1885), som, under
pseudonymen Ambrose Merten, först nyttjade det,
i betydelsen "folkets vetande", i en uppsats i
"Athenæum" (1846) och 1878 stiftade Folklore
society i London, hvars organ är tidskriften
"Folklore". Rörelsen har samtidigt spridt sig snabbt
till andra länder. Frankrike har två folkloristiska
tidskrifter (en tredje, "Mélusine", upphörde 1901),
Tyskland bl. a. "Zeitschrift des vereins für
volkskunde" (sedan 1891; uppsatt af K. Weinhold),
Amerika "The journal of american folklore" (1888);
uti Italien ha de viktigaste samlingarna gjorts
af den sicilianske läkaren G. Pitré i Palermo, och
för samma mål arbeta föreningar och tidskrifter i
Portugal, Holland, Belgien, Ungern, Rumänien och de
slaviska länderna. I Finland finnes vid Helsingfors’
universitet en professur i finsk och jämförande
folklore (Kaarle Krohn), och där ha Nyländska
studentafdelningen och Finska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
