Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkunga-ätten - Folkupplysningssällskapet i Finland - Folkvandringen, Den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norske riddaren Jon Haftorsson ärfdes lejonvapnet
af en i Norge bosatt ätt. Vidare Karl Ulfsson,
som 1305 för lejonet, och Margareta Ulfsdotter,
g. m. Västgötalagmannen Gudmar Magnusson, hvars
son Ulf Gudmarsson (g. m. den hel. Birgitta)
upptog lejonvapnet. 2) Karl, biskop i Linköping,
död 1220 på korståget mot esterna. 3) Bengt, Karls
efterträdare som biskop, död 1237. 4) Birger, jarl,
d. 1266. 5) Elavus, farfader till en Peter
Filipsson. - Af dessa efterlämnade, utom Elavus,
endast Birger söner. Med sin första hustru, Ingeborg,
konung Erik Knutssons dotter (med sin andra gemål,
danska änkedrottningen Mechtild, tyckes han ej haft
barn), egde han 1) Valdemar, konung 1250-75. 2) Magnus
Ladulås, konung 1275-90. 3) Erik, hertig, död 1276. 4)
Bengt, biskop i Linköping 1286-91. Han eller en
halfbroder till honom var möjligen fader till Magnus
Bengtsson, lagman i Östergötland, d. 1263. Denne
förde, i likhet med sonen, Folkungalejonet öfver tre
ginbalkar. Dottern Ulfhild var gift med Birger
Filipsson, som afrättades 1280 för upproret mot
Magnus Ladulås och som af Rimkrönikan räknas till
släkten, ehuru han förde annat vapen. Sonen Bengt
Magnusson, lagman i Östergötland, dog 1294. Af Bengts
döttrar gifte sig Ingeborg med lagman Birger Petersson
i Uppland, Katarina med drotsen Knut Jonsson. Bengts
ene son hette Magnus och var äfvenledes lagman i
samma landskap. 5) Rikissa, som var gift först med
Håkan Håkansson, konung i Norge, och sedermera med
Henrik, furste af Werle i Mecklenburg. 6) Kristina,
som var gift med Sigge Guttormsson af Ljuna. Från
jarl Birgers naturlige son, Gregers, härstammar högst
sannolikt en släkt, som i vapnet förde två snedbjälkar
och oriktigt kallats Lämaätten. Den utdog först mot
slutet af 1400-talet.
Konung Valdemar hade med Sofia, danske konungen
Erik Plogpennings dotter, sonen Erik, hvilken
dog som enskild person 1330. Med dennes sonson,
Erik Valdemarsson, utgick linjen omkr. år 1400. Af
Valdemars döttrar gifte sig Ingeborg med Gerhard II
af Holstein, Rikissa med Przemyslav, hertig af
Polen, och Marina med grefven af Diepholtz.
Magnus Ladulås efterlämnade med Helvig, syster till
grefve Gerhard II, tre söner (och två döttrar,
Rikissa och Ingeborg).
1) Birger Magnusson, konung, fördrifven 1318.
Hans son med Märta, konung Erik Klippings dotter,
var Magnus, halshuggen i Stockholm 1320. Med Birgers
död, 1321, utgick linjen.
2) Erik, hertig, d. 1318. Eriks dotter Eufemia,
gift med hertig Albrekt af Mecklenburg, blef
moder till konung Albrekt; Eriks
son var konung Magnus (se nedan).
3) Valdemar, hertig, d. 1318, barnlös. Magnus
Eriksson, konung 1319-65, d.
1374, hade med Blanche af Namur två söner:
1) Erik, vald konung i Sverige, d. 1359.
Makan, Beatrix af Brandenburg, och den
efter faderns död födde sonen afledo s. å.
2) Håkan, vald konung i Norge, d. 1380. Med
hans son Olof, konung i Danmark och Norge, född af
Margareta Valdemarsdotter, utgick Magnus Minniskiölds
ätt, 1387.
III. Karl Döfve, jarl, d. 1220 på
korståget mot esterna, efterlämnade två söner: 1)
Ulf Fasi, jarl, d. 1248, hvars son, den s.
k. junker Karl, stupade 1260 vid Durben i
Svärdsriddarnas strid med hedningarna. 2) Riddar
Karl, som var fader till riddaren Ulf Karlsson,
en af Magnus Ladulås’ förnämste anhängare.
Ulf dog 1281. Sannolikt var denne Ulf stamfader
till den s. k. Ulf-släkten, som i vapnet förde
en tillbakaseende ulf. Denna ätt utdog först på
1500-talet.
Till Folkungaätten hörde däremot antagligen icke
Knut Holmgersson, äfven kallad Knut Långe, som
1229-34 bar Sveriges krona. Han tyckes nämligen
ha tillhört en sidogren af den Erikska ätten.
C. A. (K. H. K.)
Folkupplysningssällskapet i Finland stiftades 26
sept. 1874. Dess ändamål är att utgifva populär och
billig litteratur på svenska och finska språken
och äfven genom andra medel väcka folkets håg
för vetande. Sällskapets angelägenheter ledas
af en styrelse i Helsingfors, bestående af
ordförande, fem ledamöter, tre suppleanter och
en sekreterare. Sällskapet, hvars medlemsantal
varierat mellan 3,000 och 5,000, har utgifvit ett
större antal folkskrifter, musikalier, planscher
m. m. Därjämte har sällskapet på annat sätt sökt
verka för folkbildningens höjande. 1881 anordnade
sällskapet den första i Finland hållna sång-
och musikfesten i sammanhang med ett allmänt möte
(sällskapets "festmöte") i Jyväskylä. Därefter ha
sådana dels årligen, dels med några års mellanrum
hållits på olika orter i landet. Sällskapet har med
kraft tagit sig an folkbibliotekssaken och sedan
1897 årligen tilldelat understöd åt lifskraftiga
bibliotek, som därjämte af sin omgifning eller sin
kommun lyckats utverka sig understöd. Understöden ske
i form af bokgåfvor, hvilkas sammanlagda värde 1903
steg till 12,000 mark. De senaste åren har sällskapet
för detta ändamål åtnjutit ett mindre statsanslag
(5,000 mk). För befordrande af sitt syftemål eger
sällskapet på flera orter i landsorten filialer,
f. n. inemot 30. Några bland dem ha till sitt enda
ändamål att underhålla folkhögskolor, andra arbeta
hufvudsakligast för lokala folkbibliotek, andra
anordna föredragskurser, folkfester, sprida skrifter
m. m. Sällskapet disponerar öfver särskilda fonder
för folkhögskolan, däribland två stipendiefonder,
för folkbiblioteken och för skriftspridningen.
M. G. S.
Folkvandringen, Den stora, kallas den
vid slutet af 300-talet begynnande rörelse och
omflyttning af de germanska folken i Europa,
som medförde Västromerska rikets upplösning och
förberedde bildandet af de nyeuropeiska folken och
staterna. Den förnämsta orsaken därtill var, jämte
vandringlust, att den kraftigt tillväxande folkstammen
behöfde ökadt utrymme. Germanernas jordbruk bestod
denna tid i besående af ogödsladt svedjeland,
hvars alstringsförmåga snart var uttömd. Under
sådana förhållanden begåfvo sig ofta hela fylken,
ja hela stammar på vandring, sökande ny odlingsjord,
och genom de sammanstötningar, som därvid egde rum,
förorsakades nya förskjutningar. Rykten om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
