Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvandringen, Den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Romarrikets fruktbarhet och rikedom, till hvilkas spridande
det germanska legotruppsväsendet i romersk tjänst
väsentligen bidrog, riktade tidigt rörelsen mot detta
rikes gränser.
Kedan omkr. 100 år f. Kr. bröto de germanske cimbrerna
upp från Jylland, genomtågade nuv. Tyskland
och försökte intränga i Romerska riket; de
tillbakakastades visserligen genom Marius’ segrar,
men deras tåg var ett förspel till liknande försök
af större betydelse (se Cimbrer).
Germanerna voro fördelade på tre stora afdelningar:
västgermanerna, östgermanerna och nordgermanerna
l. de skandinaviske germanerna (se Germaner). Under
århundradet f. Kr. trängde västgermanska skoror
in i Gallia transalpina (nuv. Frankrike), hvars
keltiska befolkning ej visade sig synnerligt
motståndskraftig. Den romerske fältherren Caesar dref
emellertid ut dem ur Gallien, och då han nu gjorde
detta land till en romersk besittning (omkr. 50
f. Kr.), erhöll Rom för långa tider ett bålverk mot
de orolige germanerna på andra sidan Rhen. I 2:a
årh. e. Kr. uppstod emellertid en stark utvandring
af de östgermanska folken (öst- och västgöter,
rugier, burgunder, vandaler m. fl.) omkring nedre
Oder och Weichsel mot s. Härigenom trängdes de
västgermanske markomannerna i Böhmen (Bojhem)
– hvaraf de fingo sitt senare namn, bajrare –
mot romerska Donau-gränsen, som endast med svårighet
värjdes af Marcus Aurelius (167–180). Troligen var det
också östgermanernas framträngande, som orsakade,
att Rhengränsen i början af 3:e årh. åter började
oroas af germanerna, nämligen de västgermanske
alemannerna l. schwaberna, hvilka vid århundradets
slut här lyckades sätta sig i besittning af Agri
decumates (se d. o.). Af östgermanerna drogo äfven
burgunderna mot Rhengränsen, men de öfrige veko af mot
s. ö. Romarna tvungos genom detta anlopp att upplåta
Dacien (se d. o.), där västgoterna slogo sig ned;
östgoterna åter upprättade (omkr. 200) vid Svarta
hafvets norra kust ett stort välde, som omfattade
barbarfolk ända upp mot Östersjön.
Om man med den stora folkvandringen förstår den
rörelse, hvarigenom Västromerska riket störtades,
böra de nu skildrade vandringarna ej räknas dit,
men i alla fall voro de dock förberedelser därtill
och förklara dess förlopp. Från 200-talets början
kunde germanerna utveckla större styrka än förut
i sina anlopp mot Romerska riket, emedan de då
sammanslutit sig till stora stamförbund, vanligen
under konungar. Ännu förmådde dock romarna till
en tid att – med undantag af Agri decumates och
Dacien – värja sina provinser, men det oaktadt nådde
germaner i ganska stor utsträckning sitt mål att finna
utkomst på romerskt område. Bristen på försvars- och
arbetsvilliga hade nämligen i det öfverciviliserade
riket blifvit sådan, att stora skaror af germaner
såsom krigstjänstskyldiga bundsförvanter (foederati)
eller jordbruksarbetare (coloni) tillätos slå sig
ned inom detsamma, och att Romerska riket sålunda
till stor del var germaniseradt före eröfringarna,
underlättade väsentligen slutkatastrofen.
Början till det germanska massinbrottet –
folkvandringen i egentlig mening – räknas från 375,
då de asiatiske hunnerna (se d. o.) anföllo goterna.
Af dessa underkastade sig östgoterna till stor
del och följde segrarna västerut, men västgoternas
hufvudmassa öfvergick (376) Donau, sökande skydd
på romerskt område, besegrade en stor romersk här
vid Adrianopel (378) och fick därefter bostäder på
norra Balkanhalfön och i Ungern. Dä nu Romerska riket
395 delades i Öst-Rom och Väst-Rom, var det till en
början det förra, som kom att lida af den västgotiska
invasionen, men 401 bröto västgoterna under sin konung
Alarik upp mot Italien. De tillbakaträngdes väl af
den romerske ministern Stiliko (själf en german),
och 405 tillintetgjorde denne också en från flera
germanfolk sammanrafsad stor här, som öfver Alperna
inbrutit i Italien. Men då han för att motstå dessa
anfall måst draga de romerska legionerna från Gallien,
genombröts där omsider Rhengränsen. Vandalerna,
som slagit sig ned i nuv. Ungern, hade lämnat detta
land och tillkämpade sig nu 406, förstärkta af
brottstycken från andra barbarfolk, tillträde till
Gallien, hvars gräns skyddades endast af frankiska
"foederati". Efter två års härjningar tågade de
väl öfver Pyrenéerna till Spanien, men Gallien fick
därför icke lugn. Begagnande sig af förvirringen,
utbredde alemannerna sig på andra sidan Rhen
(Elsass) och i östra Schweiz och frankerna i nordöstra
Gallien; äfven burgunderna inbröto nu i detta land,
i hvars sydöstra del de slutligen upprättade ett rike,
som sträckte sig öfver västra Schweiz (se Burgund
1 o. 2). Emellertid förnyade Alarik sitt infall i
Italien och intog Rom 410. Efter hans död s. å. trädde
västgoterna i västromerske kejsarens tjänst för att
åt honom återeröfra Gallien och Spanien. Ansatta af
dem, öfvergingo vandalerna 429 till Afrika, hvars
Västromerska del de eröfrade. Västgoterna nöjde sig
emellertid ej med att vara "foederati", utan grundade
äfven de ett eget rike i Gallien s. om Loire och
intogo slutligen för egen räkning hela Spanien, som
blef deras hufvudland. Dessförinnan hade de dock ännu
en gång uppträdt såsom romarnas bundsförvanter. Efter
östgoternas kufvande hade hunnerna tvungit äfven
en del andra germanstammar till underkastelse,
och tillika med de germanska lydfolken inbröto de
451 under sin konung Attila i Gallien, hotande med
förödelse ej blott Roms återstående besittningar,
utan äfven de nya germanrikena därstädes. Då förenade
sig i allmänhet dessa med romarna, och i ett stort
slag på Katalauniska fälten besegrades hunnerna
(s. å.). Efter Attilas kort därpå inträffade död
upplöstes det hunniska väldet, och de kufvade
germanfolken återvunno sin själfständighet. Roms
välde i Gallien återställdes däremot ej, och vid
denna tid förlorade det fullständigt också Britannien
(England). Äfven därifrån hade legionerna i början
af 400-talet måst dragas till det hotade Italien. De
kristne britterna hade då själfva inkallat germanska
soldenärer till försvar mot de hedniske kelterna
(pikter och skoter) i nuv. Skottland, men detta
hade till följd, att germaner från Nordsjökusten,
angler och sachsare, massvis seglade öfver till
Britannien och underlade sig detta (omkr. 450). För
Väst-Roms kejsare återstod dåmera nästan blott
Italien, och där upprätthölls hans makt af germanska
legotrupper. 476 störtade emellertid dessa, under
anförande af Odovakar, den siste kejsaren och gjorde
sig till herrar öfver Italien. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
