- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
803-804

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lånats från Frankrike, hvars kultur redan före 1066
börjat behärska England.

Vi ha nu kommit fram till de nordiska balladerna,
som efter nationaliteten delas i danska, svenska,
norska, isländska och färöiska. De tre sista grupperna
föreligga först i yngre uppteckningar - af dessa äro
särskildt de färöiska af vikt, emedan de ännu utföras
som dansvisor - de danska och svenska därjämte i
en samling visböcker från 1500-talet och senare;
de danska föreligga också i tryck från samma årh., i
Vedels 1591 utgifna samling (1657 åtföljd af "Tragiea"
och 1695 af "Syvs Et hundrede viser"). Men därjämte
ha vi flera fragment, som visa, att balladen hos
oss är äldre. Ett - i Codex Runicus af Skånelagen -
är ung. från år 1300, och första gången "danz" omtalas
är i rimkrönikans redogörelse för Valdemars och Sofias
bröllop 1260. Mycket äldre torde balladformen knappt
vara i norden, ty Saxo (omkr. 1200) har svårligen
känt den. På Island tyckes den visserligen redan på
1100-talet ha varit mycket populär, men var där,
att döma af fragmenten och notiserna om "dansen",
icke episk, såsom i Danmark och Sverige, utan
erotisk-lyrisk och satirisk. Dylika visor förekommo
nog också i Danmark och Sverige, ehuru så godt
som inga bevarats. Men karaktären af medeltidens
svensk-danska visor framgår säkrast af Olaus Magnus’
skildring af den. Män och kvinnor - berättar han -
samlas vid vårens början på torgen i städerna eller på
de öppna fälten, där eldar upptändas samt ringdansar
utföras. Under dansen besjunga de de forne kämparnas
stordåd i hembygden och i främmande länder eller de
bragder, som utmärkta kvinnor utfört för att förvärfva
sig evig ära och skydda sin dygd. I svenska visor
och vid ljudet af strängaspel och pipor skildra de
de dåd, som vansläktade och fega ädlingar, grymme
tyranner och dygdförgätna kvinnor begått. Vidare
sjunga de unga flickorna, därom undervisade af sina
mödrar, om de många fel, som de äkta männen ha -
om deras spelsjuka, deras kroggräl, deras böjelse
för gycklare och deras fylleri. Och ynglingarna
å sin sida svara med att sjunga om, huru lata,
nyckfulla, lögnaktiga, grällystna, gnatiga, småaktiga
och trolösa kvinnorna äro. I olika sånger och vid
ljudet af musikinstrument framställa de svekfulla
borgares, förslagna skälmars, gårdfarihandlares
och falska bönders knep, förrädares och smickrares
konster samt girige fogdars dåd. Slutligen saknas
ej heller sedeslösa visor. Såsom häraf framgår,
voro visorna, alldeles som de franska carolerna,
dels episka, dels episk-lyriska, dels satiriska,
och i dessa senare fall erbjödo de troligtvis en viss
likhet med Neidharts dansvisor. Icke osannolikt är,
att de rent lyriska omkvädena till de episka visorna
ofta lånats från enbart lyriska dansvisor, i hvilka
våren och naturen prisats. Omkvädet anger så att
säga visans melodi. Hvad formen angår, äro våra
äldre visor af två slag; strofen kan nämligen ha
antingen två verser eller fyra - i bägge fallen med
omkväde. Sannolikt har den tvåradiga strofen lånats
från England, dit den åter kommit från Frankrike,
och att en förbindelse verkligen funnits mellan norden
och västern, antydes af de många balladämnen, som äro
gemensamma för Skandinavien samt England, Bretagne,
Frankrike och Spanien. Den fyrradiga strofen har
förmodligen lånats från lågtyskan i samband med
de visor om Didrik af Bern m. fl., som troligen redan
på 1200-talet vandrade öfver till Norden. I bägge
fallen förmedlades öfverflyttningen sannolikt genom
resande köpmän, särskildt hanseaterna. Efter alla
tecken att döma inföll balladens blomstringstid i
Norden under perioden 1250-1400, och då behandlades
såväl utländska som inhemska ämnen i balladform. Den
tid, med hvilken man helst sysselsatte sig, var
folkungatiden och motsvarande period inom Danmarks
historia. Särskildt populära voro i Sverige de
oroliga, ridderliga Algotssönerna och i Danmark Marsk
Stig, och om denne senare utbildade det sig en hel
cykel, som i poetiskt afseende väl är den nordiska
medeltidens främsta alster. Andra ballader uppträda
såsom historiska, men äro det endast i ringa mån,
i det att de handlande väl bära historiska namn,
under det att själfva handlingen däremot lånats från
någon novell eller saga (t. ex. balladerna om Valdemar
och Tove). Norska ämnen äro sällsynta, ehuru Norge
antagligen haft stor betydelse för öfverförandet af
de engelska balladstoffen till Norden. Den nordiska
balladen utmärker sig för sin strängt episka
stil. Författaren träder där aldrig fram med sin
person eller sina omdömen, och äfven till de handlande
personernas själslif få vi sluta oss blott af deras
handlingar, ty några reflexioner uttala de icke. Ej
heller inlåter författaren sig på någon psykologi,
på någon beskrifning af personernas yttre eller något
försök att gifva en miljö (naturens eller tidens). De
synpunkter, efter hvilka personerna handla, äro
individens, och de politiska, religiösa eller sociala
spörsmålen komma i balladen aldrig på tal; Marsk Stig
t. ex. mördar konungen ej af politiska motiv, utan
därför att denne våldtagit hans hustru. De personer,
med hvilka dikten rör sig äro få och tillhöra alla
samma klass: stormännens - det lägre folket existerar
däremot icke för skalden. Lyriken är förvisad till
omkvädet, som är af olika slag. Antingen afser detta
att återgifva grundtanken i dikten, eller berör den
blott balladens egenskap att vara en dansvisa, som
sjöngs vid vårens inbrott.

Under 1400-talet började balladens förfall, och detta
röjer sig i den s. k. romanvisan, som nu tyckes ha
kommit på modet. Denna utmärker sig först och främst
genom sin längd och sin brist på koncentration;
äfventyr följa på äfventyr alldeles som i en roman,
under det att den äkta balladen har en enda, stramt
byggd handling. Vidare karakteriseras den genom en
allt starkare sentimentalitet och genom öfverdriften
i de romantiska motiven (Habor t. ex. fängslas
med ett af Signils hårstrån, som han ej vill slita
sönder). Slutligen voro dessa visor (Torkel Troneson
m. fl.) sannolikt ej afsedda för dans, utan blott
för läsning och uppläsning.

Under reformationstiden samlades balladerna - jämte
tidens lyrik och religiösa dikter - i stora visböcker,
särskildt af adliga damer, och i Danmark trycktes
en dylik samling, Vedels, redan 1591. En stor mängd
danska visor bli då bekanta i Sverige, men äfven
tyska. Den äldsta, som finnes tryckt på svenska,
är från 1583 och är en öfvers. från tyskan. Dessa
tyska visor ha en alldeles ny meter; strofen består
oftast af fler än fyra verser och omkvädet saknas. Men
äfven i de gamla nordiska visorna börjar omkvädet nu
på att falla bort,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0446.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free