Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beroende därpå, att balladen nu upphörde att vara
dansvisa. Att dess tid är förbi, antydes också däraf,
att balladstilen nu efterbildas inom konstpoesien
("Kung Carols Wijsa", "Göta kämpavisa om konungen
och Herr Peder", Dalins hofdikter m. fl.).
Under medeltiden hade balladen varit en diktning
för stormansklassen; nu hade den sjunkit ned till
allmogen. Men denna hade ock andra "folkvisor",
först och främst religiösa (t. ex. Dufvans sång
på liljekvist, Den signade dag o. s. v.), och på
1700-talet hade också det föregående århundradets
herdediktning öfvergått till "folkvisa". Särskildt
omtyckta voro då politiska visor (t. ex. Odels
Sinclairsvisa). I slutet på 1700-talet började dock
de bildade klasserna åter att rikta sin uppmärksamhet
på balladen. Först efterbildades de tyska Bürgerska
balladerna, men snart fann man, att också Norden
egde en skatt af dylika, och så utkommo Geijers
och Afzelius’ "Svenska folkvisor" (1814-17) samt
Arwidssons "Svenska fornsånger" (1834-42). Svenska
folkvisor ha ock utgifvits af Dybeck, af de olika
fornminnesföreningarna och i tidskriften "De Svenska
Landsmålen", som ock redigerar en upplaga af 1500- och
1600-talets visböcker. Motsvarande norska samlingar
äro Landstads (1853) och Bugges (1858). För Island
ha vi Grundtvigs "Islenzk Fornkvæði" (1854-85)
och för Färöarna "Sjurðar Kvædi" (1851), "Færöiske
Kvæder" (1855) samt "Færöisk anthologi" (1886-91),
alla af Hammershaimb. Den förnämsta samlingen är
fortfarande den danska (af Grundtvig och Olrik),
och det bästa arbete, som finnes om den nordiska
folkvisan, är Steenstrups "Vore folkeviser" (1891).
2. Mus. I musikaliskt hänseende betecknas med
ordet folkvisa en från allmogens läppar upptecknad
sångmelodi af okänd upphofsman samt okonstlad
och lättfattlig till sin byggnad. Folkvisornas
musikaliska beskaffenhet är enstämmig melodik,
obeledsagad monodi, hvilket ej utesluter, att
de kunna innebära frön till mer eller mindre rik
harmoniutveckling. Undersökningarna om denna ymniga
sångmusiks uppkomst ha hittills icke nått fram till
några säkra resultat. Beträffande en så viktig och
oss näraliggande grupp som de nordvästeuropeiska
balladmelodierna från medeltiden kan dock numera
med ganska stor visshet sägas, att de mestadels
diktats inom riddarklassen och icke af allmogen,
fastän de hos den senare trofast bevarats. Med
sina enkla, stora, rena linjer äro de i själfva
verket att betrakta som alster af sin tids
högsta musikaliska odling. De bära omisskännliga
vittnesbörd om en gemensam och nära frändskap med den
allhärskande gregorianska kyrkosången, som då (under
1200-1400-talen) stod i sitt högsta flor och sedermera
i de germanska länderna affödde den lutherska
koralen. Detsamma gäller om medeltidens religiösa
folkvisor. Liksom kyrkosången åsyftade balladsången
icke konstnjutning eller psykologisk utmålning, utan
nöjde sig med att anspråkslöst pryda och frambära
texten, som starkt tog åhörarnas naiva sinne fånget;
däraf hängifvenheten i dessa melodier. Den världsliga
balladsången, ehuru lämpad efter fast versrytm och
afsedd att utföras under stilla ringdans (med en
föresångare och de öfrige som korus deltagande i
omkvädet), nyttjade tydligtvis samma tonsystem som
de gregorianska melodierna, hvilka dock voro diktade
till prosatext och rörde
sig i fritt böljande rytm samt vidtomspännande
koloratur. Hos bäggedera samma tonarter, samma sätt
att bygga upp melodigångar, samma kännetecknande
figurer och formler. Emellertid mångfaldigade sig
balladmelodierna hos olika folk och fingo särtyckc
äfven i olika bygder därinom, medan texten kunde
vara gemensam för flera nationer. Så hände äfven,
att visor anpassades efter befintliga melodier, eller
att sådana anpassades efter ny diktade visor. Under
den långa tid, som balladmelodierna sedan lefde kvar
uteslutande hos bondeklassen, ändrade de småningom
karaktär, deras tonarter moderniserades efter våra
nyare, på 1600-talet införda, de melodiska fraserna
anpassades efter nya mönster. Helt visst har äfven
i en mängd fall upptecknaren, förledd af sitt vid
det moderna tonsystemet vanda öra, missuppfattat de
ålderdomliga melodigångarna. Likafullt återfinner man
exempelvis i de gamla svenska folkvisor, som samlats,
icke sällan kyrkotonarter och vida oftare spår af
sådana. Talrikast förekommer en med den doriska
tonarten befryndad grundtyp (t. ex. i melodien till
"Liten Karin"); därnäst är den lydiska typen vanlig,
i synnerhet i senare visor och danslekar.
De nyare, rent lyriska folkvisemelodier, som frodigt
växt fram hos vidt skilda europeiska folk, få nog
anses ega sitt upphof förnämligast hos allmogen,
och de olika nationella lynnesdragen taga sig
beaktansvärda uttryck i dem. I Sverige har en
mängd dylika diktats under 1600- och 1700-talen
och senare. Genom förtrogenheten med balladernas
melodiskatt har vårt landtfolks inneboende musikaliska
begåfning utvecklats, och frukten har blifvit
icke blott en rikedom af fagra dansmelodier (se
Dans, sp. 1326), utan ock säreget sköna folkvisor
af mindre strängt arkaiskt tycke än många bland de
medeltida. Den danska och den tyska visan ha öfvat en
viss inverkan på den svenskas utveckling. I enlighet
med den nordiska naturens vemodsdrag gå våra äldre
och yngre folkvisor helst i moll. Melodierna äro
genomgående sångbara, sakna utsmyckningar och röra
sig mest i sekund- eller tersintervaller; därnäst
förekomma ofta kvartsprång, äfven kvintsprång och
på sin höjd sexter. Modulationen sker alltid till
dominantens tonart eller till parallella (dur- eller
moll-), tonarter. Efter första satsen förekommer
vanligen ett halfslut på dominanten. Melodierna
börja mestadels med upptakt och sluta vanligen på
tonikan, med föregående septima eller sekund. Sällan
brukas andra än jämna taktarter (2/4, 4/4 o. s. v.).
De värdefullare bland folkvisemelodierna ega en
ursprungsfriskhet och ett innerligt, till hjärtat
talande behag, som burit dem genom tiderna. Också
kan man hos olika skeden och hos de störste
tondiktare iakttaga, huru konstmusiken föryngrat
sig genom att ösa ur folkmelodiernas källsprång,
liksom ju äfven konstpoesien ofta hämtat ny, frisk
ingifvelse hos den gamla folkdiktningen. Redan 1400-
och 1500-taleris konstfulla polyfona sångkomposition
frossade på bearbetning af folkvisemelodier, och den
nyare sångromansen och visan ha sin egentliga rot
i folkvisan.
Under senaste århundradet har det nyväckta intresset
för arten i flera länder föranledt samlandet och
utgifvandet af folkvisemelodier. Bland verksamma män
på detta område må det vara nog att nämna: i Sverige
Rääf, Afzelius, Drake, Arwidsson. Dybeck,
Hyltén-Cavallius, Ahlström och Rosenberg, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
