Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fonem - Fonetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa betraktas blott såsom språkligt material,
utan att man fäster sig vid deras innebörd
för tanken, deras "betydelse" (eller brist på
betydelse). Det minsta fonemet är det enskilda
(språk)ljudet, t. ex. s, k, r, i. Flera dylika
tillsammans i omedelbar följd bilda ett större fonem,
ljudförbindelsen, t. ex. sk, skr, skri, skriker
du. Om fonemen handlar den del af grammatiken
(språkläran), som kallas fonologi (se d. o.).
Ad. N-n.
Fonetik (af grek. fone, ljud, röst), vetenskapen
om språkljuden. För åstadkommandet af språkljud
äro fem faktorer nödvändiga: 1. en verksamhet
i hjärnans talcentrum, 2. af hjärnverksamheten
framkallade rörelser hos talorganen, 3. af dessa
rörelser förmedlade luftvibrationer, 4. af
luftvibrationerna framkallade processer i örat,
5. en af öronprocesserna framkallad affektion af
hjärnans hörselcentrum. Till fonetiken höra sålunda
I. talorganens, örats och delvis äfven hjärnans
anatomi och fysiologi och II. den fysikaliska
akustiken, läran om vibrationer, hvilka af örat
uppfattas såsom ljud. Den deskriptiva fonetiken rör
sig h. o. h. inom de nyssnämnda läroområdena, men i
den historiska fonetiken behandlas de förändringar
språken undergått genom successiva förskjutningar af
ljudens kvalitet, kvantitet och inbördes gruppering.
Redan i några årh. f. Kr. hade indiska grammatiker
uppställt ett på iakttagelser rörande talverktygens
funktioner grundadt fonetiskt system, som icke
öfverträffats förrän i nyaste tider. Grekernas och
romarnas insikter i fonetik voro mycket tarfliga
i bredd med indernas. Under medeltiden var det i
allmänhet icke tal om någon själfständig fonetisk
forskning. Märkliga och värdefulla äro dock några
iakttagelser, som upptecknades af en isländsk
grammatiker på 1100-talet. På 1500-talet vaknade
intresset för fonetiken ånyo (Ickelsamer,
Palsgrave m. fl.), och den ställdes af en spansk
munk, Pietro Ponce (d. 1584), hvars verk dock gått
förlorade, i döfstumundervisningens tjänst. I
samma filantropiska syfte fördes fonetiken vidare
i afhandlingar af spanjoren J. P. Bonet (1620),
engelsmännen J. Wallis (1653) och
W. Holders (1669), schweizaren Amman (1700), och ännu
i dag eger samarbete rum mellan fonetiker och
döfstumlärare. Från 1791 har man att anteckna ett
ytterst viktigt arbete af en österrikisk ämbetsman,
W. v. Kempelen. Hans Mechanismus der menschlichen
sprache är full af själfständiga iakttagelser,
som gå vida utöfver hvad språkvetenskapsmännen
af facket på den tiden kunde prestera. Fonetikens
framsteg på 1800-talet stå väsentligen i samband med
inflytelser från två olika håll. Den alltmer spridda
bekantskapen med fornindernas grammatikaliska arbeten
bibragte språkmännen en kunskap om talorganens
funktioner, som de försmått att förskaffa sig
genom direkt själfiakttagelse. Och dessutom
vaknade småningom insikten om, att en lingvist för
att fullt behärska sitt ämne måste gå i skola hos
naturvetenskapsmännen. Banbrytare på fonetikens område
blef i England A. J. Ellis (Essentials of phonetics,
1848 m. fl. skrifter), just emedan han icke blott
var en betydande språkvetenskapsman, utan därjämte
egnat mycken tid åt matematik och naturvetenskap. I
Tyskland blef fysiologen
E. Brückes Grundzüge der physiologie und systematik der
sprachlaute (1856, 2:a uppl. 1876), sammanställd för
lingvisters och döfstumlärares behof, den brygga,
som ledde språkmännen in på den strängt vetenskapliga
fonetikens område. Af läkare och fysiologer (Türck,
Čermak) lärde sig språkforskarna användningen
af struphufvudspegeln, som år 1854 uppfunnits af
sångläraren Manuel Garcia.
I betraktande af att talorganen äro jämförelsevis
lätt tillgängliga för våra iakttagelser, är det
klart, att deras funktioner länge i öfvervägande
grad skulle tilldraga sig forskarnas uppmärksamhet,
och den ofvan refererade litteraturen omfattar också,
för såvidt den innehåller observationer af objektivt
värde, väsentligen undersökningar på nämnda område
af fonetiken. Men vid sidan af dylika forskningar har
fortgått ett med åren allt framgångsrikare arbete på
den fysikaliska och fysiologiska akustikens område,
och det är i främsta rummet vokalläran, som skördat
frukterna häraf. Svaga gissningar om vokalernas
akustiska egenskaper framträdde redan hos van
Helmont (Alphabeti vere naturalis hebraici brevissima
delineatio, 1667) och Samuel Reyer (Mathesis mosaica,
1679). Chr. Fr. Hellwag (De formatione loquelæ, 1780)
uppställde, med ledning af de subjektiva intryck
han hade af vokalernas klangfärg, ett vokalsystem,
som i allt väsentligt verifierats genom objektiv
fysikalisk analys, verkställd mera än hundra år
efteråt. Äfven den nyssnämnde v. Kempelen gjordo
med blotta örat anmärkningsvärda iakttagelser öfver
vokalernas egenskaper. Icke oviktiga förberedelser
till studiet af vokalklangerna voro de försök
att frambringa konstgjorda vokaler, som gjordes af
v. Kempelen, Kratzenstein (1782) och framför allt af
Willis (1829). Hörnstenen i den moderna vokalläran
är emellertid Ohms teori för klanganalysen,
uppställd år 1843. Matematikern och indologen
H. Grassmann var den förste, som tillämpade denna
teori på vokalläran. Hans grundläggande uppsats i
Stettingymnasiets program för 1854 låg bortglömd ett
par tiotal år, men den i förtid bortgångne Ohms tankar
fördes på ett glänsande sätt vidare af Helmholtz
(Die klangfarbe der vokale, 1859, Die lehre von den
tonempfindungen, 1862, 5:e uppl. 1896), som, själf
både fysiker och fysiolog, stödde Ohms hypotes med
viktiga fysikaliska experiment och kombinerade den med
en snillrik teori beträffande örats funktioner. Trots
de angrepp, som på sista tiden gjorts mot denna
teori (bl. a. af L. Hermann), hyllas den ännu af
många fackmän.
Ett nytt och viktigt hjälpmedel har fonetiken fått
genom införandet af den grafiska undersökningsmetoden,
som består däri, att man låter en apparat
automatiskt uppteckna de luftvibrationer, som
karakterisera ljuden eller talorganens rörelser. En
mångfald af sådana apparater har konstruerats och
användts af fransmannen Marey och hans skola
(Rosapelly, Rousselot m. fl.). De noggrannaste
och elegantaste uppteckningarna af luftens
vibrationer ha emellertid gjorts med V. Hensens
"Sprachzeichner" och med L. Herrmanns apparater
för fotografering af kurvor, som registrerats på
Edisons fonografrullar. Karl Verners förträffliga
experiment med en Edisons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
