Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fonograf - Fonografi - Fonolit - Fonologi l. Ljudlära - Fonoskop - Fonotypi. Se Fonografi - Fons - Fonsagrada - Fons Ebraldi. Se Fontevrault - Fonseca, M. J. P. do. Se Brasilianska litteraturen, sp. 8 - Fonseca, Manoel Deodoro da
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömkrets en telefon är inkopplad. Filmremsans
olika svärtning medför en växlande ljusabsorption och
därigenom en växlande belysning af selencellen, så
att strömmen genom denna kommer att variera likformigt
med den ursprungliga mikrofonströmmen. Ljudet återges
i hörtelefonen med öfverraskande tydlighet. (Jfr
Fotofon, Selen och Trådlös telefonering.)
Vid den elektrolytiska fonografen begagnas för
magasinering af en mikrofonströms variationer
polarisationen af en platinatråd, som med jämn
hastighet drages fram genom en elektrolyt
och där tjänstgör som ena elektroden. För
återgifvande af talet behöfver endast
mikrofonen utbytas mot en telefon. - Se vidare
Grammofon. - Litt.: Parzer-Mühlbacher,
"Die modernen sprechmaschinen" (1902).
K. L. (G. N.)
Fonografi (af grek. fone, ljud, och grafein,
skrifva), ljudskrift. I denna mening
äro egentligen alla de vanliga skriftsystemen
fonografiska, i motsats till t. ex. den kinesiska
skriften, som är ideografisk (d. v. s. dess
skriftecken representera icke ljud, utan
begrepp). Särskildt brukas benämningen fonografi för
åtskilliga ljudbeteckningsförslag, som göra anspråk
på att återgifva språkljuden med större noggrannhet
än de vanliga alfabeten. - I England och Amerika är
fonografi den vanliga benämningen på den Pitmanska
stenografien (uppfunnen af J. Pitman 1837), som i
sin ursprungliga form eller med mindre förändringar
är så godt som den enda i dessa länder brukliga
formen af stenografi. Till skillnad från äldre
engelsk stenografi, som anslöt sig till den vanliga
principlösa engelska ortografien, skref Pitman efter
uttalet, hvilket var ofantligt mycket enklare. Senare
uppgjordes äfven ett vanligt alfabet ("longhand"),
som Pitman kallade fonotypi. Ett organ för
Pitmans fonografi och fonotypi, tidskriften "The
phonetic journal", begynte utkomma 1842. - Fonografi
kallades en tid äfven ett af K. Faulmann uppfunnet,
i Österrike mycket användt stenografiskt system.
(H. P.)
Fonolit (af grek. fone, klang, och lithos,
sten), petrogr., en merendels gröngrå, vulkanisk
bergart, i hvars af sanidin, nefelin (eller leucit)
och augit bestående finkristalliniska till täta
grundmassa större kristaller af samma mineral
stundom ligga utskilda som strökorn, hvarigenom
bergarten får ett porfyrartadt utseende. Till
följd af de platta sanidinkristallernas parallella
anordning eger fonoliten ofta en tunt plattformig
afsöndring eller t. o. m. skiffrighet, och den
låter sig då klyfva i plattor eller taflor. För
slag afgifva dessa ett klingande ljud; däraf namnet
("klingsten"). Bergarten uppträder oftast i kägel-
eller kupolformade berg samt förekommer i Böhmen,
Ungern, Rhentrakterna och centrala Frankrike. Egentlig
fonolit finnes ej i Sverige, men en fonolitartad
bergart (kankrinit-egirinsyenit) förekommer i
Siksjöberget inom Särna socken i Dalarna samt
såsom lösa stenar i trakten af Älfdalen. Vid
Älfdalens forna porfyrverk slipades på sin tid
smärre arbeten af sådana stenar, men bergarten gick
där under den oriktiga benämningen "serpentin".
E. E.
Fonologi (af grek. fone, ljud, och logos, lära)
l. Ljudlära, språkv., i vidsträckt bemärkelse
den del af grammatiken, som handlar om fonemen (se
d. o.) och noga bör skiljas från
fonetiken (se d. o.), d. v. s. vetenskapen om
fonemens akustiska, anatomiska och fysiologiska
förutsättningar. Ljudläran i inskränkt bemärkelse
är den del af fonologien, som afhandlar fonemens
absoluta egenskaper, d. v. s. dem, som de ega
oberoende af all jämförelse sinsemellan, alltså deras
"kvalitet", i motsättning mot fonologiens andra del,
prosodiken l. prosodien (se d. o.), som redogör för
deras först vid inbördes jämförelse framträdande
relativa (eller "prosodiska") egenskaper: sonoritet,
kvantitet, intensitet och tonalitet. Såväl den
kvalitativa som den prosodiska ljudläran kan
vara dels deskriptiv, redogörande för de olika
slagen af fonem, deras bildning och förekomst,
dels etymologisk, redogörande för de särskilda
fonemens historiska utveckling och deras därpå
beroende förhållande af inbördes växling. Se vidare
A. Noreen, "Vårt språk" I, 50, 340 ff. och 406.
Ad. N-n.
Fonoskop (af grek. fone, ton, och skopein, se),
en af danske döfstumskolföreståndaren i Nyborg
G. Forchhammer uppfunnet instrument, hvarigenom
döfstumma kunna iakttaga toners höjd.
Fonotypi (af grek. fone, ljud, och typos,
aftryck). Se Fonografi.
Fons l. Fontus, rom. myt., källguden, son till
Janus och källnymfen Juturna. Han hade en helgedom
på Janiculum. 13 okt. firade man en allmän källfest,
fontinalia l. fontanalia, vid hvilken man bekransade
brunnarna och kastade kransar i källorna.
Fonsagrada, kommun i spanska prov. Lugo
(Galicien). 17,302 inv. (1900). Yllemanufakturer.
Fons Ebraldi. Se Fontevrault.
Fonseca [-sä’ka], M. J. P. do. Se
Brasilianska litteraturen, sp. 8.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
