Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortifikationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och tillstånd alle ingenieurer, verkmästare och
conducteurer, synnerligast de, som till fästningarnes
byggning emplojeras til vår och cronones tienst, at
commendera och bruka, så vidt de til fortificationen,
quarteringen och byggninger nödige äre, likasom
han til dato det i fullmagt och befallning haft
hafver". Härmed var sålunda den nu af 3 ingenjörer,
1 verkmästare, 8 konduktörer, 2 kopister och 1
verkskrifvare bestående fortifikationspersonalen
sammanförd till en särskild kår under en
generalkvartermästare såsom chef, men denne kvarstod
dock nominellt under generalens af artilleriet befäl
ända till 1641, då fortifikationsstaten skildes från
detta vapen och bildade en fristående kår, som till en
början uppfördes i riksstaten under Krigskollegium,
men sedermera helt och hållet för sig. Under
Örnehufwudhs tid fortsattes befästningsarbetena vid
Göteborg, Älfsborg och Jönköping, hvarjämte nya Kalmar
och Ryssås skans påbörjades, städerna Stockholm,
Norrköping och Viborg reglerades, Alingsås, nya
Helsingfors, Åmål, Vänersborg m. fl. utstakades,
slussar byggdes vid Lilla Edet, m. m. I Keksholms
län och Ingermanland lydde fortifikationsväsendet
under ingenjör Trajan Becker och i Estland och
Livland under generalingenjör Johan v. Rodenburg,
som bl. a. ombyggde Nymünde. Örnehufwudh dog 1644
och efterträddes följande år af Johan Andersson
(Lenaeus) Wärnschiöldh, som afled 1674, då
hans befattning gafs åt Jacob Staël v. Holstein,
hvilken dock inom kort öfvergick till artilleriet,
hvarpå Erik Jönsson Dahlbergh s. å. utnämndes till
generalkvartermästare. Fortifikationsstaten,
som vid Örnehufwudhs död ej var större än
1641, ökades under Wärnschiöldhs tid och
utgjordes 1674 af 1 generalkvartermästare, 2
generalkvartermästarlöjtnanter, 4 ingenjörer,
7 konduktörer, 1 tysk timmerman samt 1 kassör och
materialskrifvare. Denna stat var dock afsedd
uteslutande för de svenska fästningarna, ty såväl
Östersjöprovinserna som de tyska besittningarna hade
sin egen fortifikationspersonal, som var tämligen
oberoende af generalkvartermästaren i Sverige och
småningom bildade särskilda fortifikationsstater
under generalingenjörer, öfveringenjörer eller
generalkvartermästare såsom chefer. Först 1680
ställdes fortifikationsväsendet i Östersjöprovinserna
och 1681 det i de tyska besittningarna definitivt
under generalkvartermästarens i Sverige befäl,
och härigenom samt genom den utveckling i öfrigt,
bl. a. genom civil- och handtverkspersonals tillkomst,
som fortifikationsstaten under Dahlberghs chefskap
ernådde, ökades densamma högst betydligt och
utgjordes vid hans död 1703 af ej mindre än 99
officerare, 66 civilbetjänte och 276 handtverkare
eller tillsammans 441 personer, som voro fördelade
på en ord. och en e. o. stat. Till rättesnöre för
fortifikationspersonalens tjänstgöring hade till en
början tillfälliga instruktioner utgifvits, men 1653
utfärdade K. M:t en Fortifikationsordning,
som sedermera förnyades och förbättrades
1658, 1666 och 1695 samt innehöll detaljerade
föreskrifter om fästningsbyggnad, räkenskapsföring
m. m. Men några bestämmelser om andra vanligen åt
fortifikationsofficerare anförtrodda arbeten, såsom
kartläggning, uppgörande af stadsplaner, af förslag
till vattendrags kanalisering m. m., eller om tjänsten
i fält funnos ej i densamma. Tjänsten i fält utfördes
nämligen ej till någon större
utsträckning af nu omnämnda personal, som ju äfven
under krig behöfdes hemma vid generalkvartermästarens
expedition, det s. k. Fortifikationskontoret,
och å fästningsorterna, utan vid behof tillsattes
särskilda fortifikationsfältstater, till
hvilka dock flera eller färre af den ord. eller
e. o. fortifikationspersonalen kunde kommenderas,
och ibland gick äfven generalkvartermästaren i
fält, såsom Örnehufwudh i Skåne och Halland 1644,
Wärnschiöldh i samma provinser 1657 samt Dahlbergh
under kriget med Danmark 1675-79. Men där så ej
skedde, förordnades särskilda generalkvartermästare
eller generalkvartermästarlöjtnanter i fält vid
hvarje armé, och bland mera framstående sådana
kunna nämnas Paulus Morsheuser, Conrad Mardefelt,
Simon Grundel Helmfelt m. fl. under 30-åriga kriget,
samme Mardefelt, Johan Gorries v. Gorgas, Dahlbergh
m. fl. under Karl X:s krig och Karl Magnus Stuart
samt Axel Gyllenkrok under Karl XII
Generalkvartermästare Dahlbergh, som i afseende
å såväl fortifikationsarbetenas bedrifvande
som fortifikationsmedlens handhafvande lydde
omedelbart under konungen och sålunda var
riksgeneralkvartermästare, fick vid sin förflyttning
till Livland, såsom generalguvernör, Stuart till sitt
biträde vid fortifikationsväsendets handhafvande, och
efter Dahlberghs död tillföll "General directionen
öfver riksens fortificationer" Karl Magnus Stuart,
men denne dog redan 1705 och efterträddes 1706
såsom generalkvartermästare och direktör öfver
Fortifikationen af sin måg Magnus Palmquist, hvilken
1719, då han utnämndes till landshöfding, ersattes
af Axel Löwen.
Under Wärnschiöldhs tid fortsattes eller
påbörjades förstärkandet af Kalmar, Göteborg
med Ryssås, Vänersborg, Vaxholm, Halmstad, Bohus
och de skånska fästningarna m. fl. samt en mängd
skansar i Sverige, Keksholm och de ingermanländska
fästningarna, Vask-Narva, Reval och Arensburg, de
livländska orterna, Demmin, Stettin, Damm, Anklam och
Greifswald i Pommern, Warnemünde och Wismar samt
fästningar och skansar i Bremen; nyanläggningar voro
Billingen, Kyrkogårdsholmen l. Nya Älfsborg, Andersö
skans, Enholmen l. Karlsvärd, Eda skans, Bodekull
l. Karlshamn, Stockskärs l. Dalarö skans, Marstrand,
Kirkholm och Geestendorf l. Karlsburg. Under
Dahlberghs tid förstärktes eller ombyggdes nästan alla
dittills underhållna eller ofullbordade befästningar
inom det vidsträckta svenska väldet, hvarjämte Kronan
och Göta Lejon, Karlskrona med Kungsholmen och
Drottningskär, Hvalfisken m. fl. nybyggdes. (Jfr
Dahlbergh, sp. 1093). Under Stuart började i följd
af kriget anslagen till fästningsbyggnaderna att
minskas. Större arbeten utfördes dock å Vaxholm,
Dalarö, Kalmar, Karlskrona, Malmö, Landskrona,
Göteborg, Nya Älfsborg, Bohus, Marstrand, Viborg,
Riga, Kobron, Pernau, Reval, Narva, Nyen, Nöteborg,
Keksholm. Stettin, Damm, Stralsund, Peenemünde,
Wismar och Stade samt å fästningarna i Kurland, där en
särskild fortifikationsstat upprättades. Ytterligare
nedsättning i byggnadsanslagen egde rum under
Palmquists tid, men en del arbeten utfördes dock
dels å nyssnämnda fästningar med undantag af dem, som
redan gått förlorade för Sverige, dels för Stockholms
försvar, å Kristianstad, Halmstad, Varberg, Uddevalla
skans, Strömstad, Sundsborg, Eda skans, Frösö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
