Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortifikationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjärpe, Dufeds och Långå skansar, för Gottlands
försvar samt å Arensburg och Nymünde m. fl. Under
Löwens chefskap omorganiserades den i följd af krigen
och de stora landafträdelserna ansenligt minskade
Fortifikationsstaten så till vida, att densamma i
enlighet med ett redan af Stuart uppgjordt förslag
1721 indelades i brigader, af hvilka den 1:a omfattade
Stockholm och dess län, Södermanland och Östergötland,
den 2:a Småland, Blekinge och Gottland, den 3:e Skåne
och Halland, den 4:e Göteborgs och Bohus län och den
5:e Finland. Till dessa 5 brigader kom sedermera äfven
den stralsundska fortifikationsstaten. Samtidigt
började äfven e. o. staten indragas utom för
handtverkarna. Personalen utgjordes nu af 60
officerare, 20 civilbetjänte och 33 handtverkare
eller tillsammans 113 personer; och 1735 tillkommo
13 e. o. officerare. Denna organisation bibehölls
sedermera i det hela oförändrad ända till 1778, ehuru
personalstaten något växlade under tiden, hvarjämte
de förut till handtverkarna räknade vallmästarna från
1739, då Löwen efterträddes af Lorens Christopher
Stobée, benämndes underkonduktörer (titeln
ändrades snart åter till vallmästare) och bildade
stommen till en fortifikationsunderofficerskår,
hvars uppsättande redan tidigare försökts af
Stuart. Från 1741, då Stobée efterträddes af den
71-årige Gabriel Cronstedt, ökades nämnda kår
med några s. k. adjutanter (senare likställda med
konduktörer och sålunda officerare) och från 1768 med
ett mindre antal sergeanter samt sedermera äfven med
några furirer, som dock snart åter försvunno. Nämnas
bör äfven, att 2 öfversteplatser tillkommo 1762 och
att med 1764 en professorsbefattning tillkommit för
ökandet af lärarkrafterna vid det informationsverk,
i hvilket sedan ett sekel tillbaka undervisning
meddelats inom Fortifikationskontoret och dittills
uteslutande af fortifikationsofficerare åt de
"volontärer", som där antogos och med hvilka
officerskåren ej blott vid Fortifikationen, utan äfven
vid andra vapen delvis rekryterades. 1778 reducerades
fortifikationsbrigaderna i Sverige från 4 till 3:
Lif- l. Stockholms, Västgöta och Skånska. Hvarje brigad,
äfven den finska, organiserades på stab, omfattande
för Lifbrigaden 7 officerare och 7 civile, men för
hvardera af de öfriga 4 officerare och 5 civile,
och kompanistat bestående af 10 officerare och 12
underofficerare vid hvarje brigad. Stralsunds
fortifikationsstat kallades nu Pommerska
brigaden. 1785 utbyttes en del befattningar mot
andra, utan att statssumman ändrades; 1798 upphörde
brigadindelningen, och Fortifikationen organiserades
på en ord. stat, bestående af stab samt kompani-,
informations- och civilstater, tillsammans räknande 51
officerare, 8 underofficerare och 21 civile, samt en
e. o. stat, som dock var afsedd att i mån af afgång
indragas; och 1806, då fältmätningsdetaljen skilts
från kåren, utbyttes titeln "generalkvartermästare
och direktör" mot den af "chef för Fortifikationen".
Från första början af sin tillkomst hade
Fortifikationen, sin hufvuduppgift likmätigt,
ombesörjt alla inom riket förefallande
fästningsbyggnader, hvilka sålunda stått under
generalkvartermästarens direktion; men 1727 lämnade
K. M:t åt generalen baron B. O. Stackelberg "fri
disposition öfver fästnings- och fortifikationsvärken
i Finland", hvilka då
ansågos vara de viktigaste och därför behöfde en
högre chef på platsen. Denna separation synes
emellertid ha skett med Löwens begifvande och
måhända på hans direkta tillskyndan samt varade i
alla händelser icke länge, ty Stackelberg dog 1734,
och 1737 blef Löwen själf kommenderande general
i Finland, hvarvid han dock skulle bibehålla
sin generalkvartermästarbefattning. På sekreta
utskottets tillskyndan skildes emellertid de nya
fästningsbyggnaderna i Finland ånyo 1747 och de
i Skåne 1748 från Fortifikationen och den då nära
80-årige Cronstedts direktion; de förra sattes under
ledamoten af bemälda utskott öfverstelöjtnanten
A. Ehrensvärds och de senare under öfversten
grefve H. H. v. Liewens ledning samt under
konungens "egen disposition och öfverinseende";
och 1753 skildes äfven Karlsvärds fästningsbyggnad
från Fortifikationen. Öfver detta för honom och
Fortifikationen föga smickrande tillvägagångssätt
besvärade emellertid Cronstedt sig hos rikets ständer,
men dessa funno 1756 besvären obefogade, och K. M:t
ansåg äfven, att Cronstedt "haft orätt och felat",
men fann sig dock böra "ädelmodigt öfverse med en
svaghet, hvaruti hans egit upsåt mindre, än andres
elake råd, synes deltaga". Detta Fortifikationens
"politiska svaghetstillstånd" fortfor, äfven sedan
Cronstedt 1757 afgått, såväl under de år, till 1762,
då direktörssysslan lämnades vakant (öfverste Fabian
Casimir Wrede var då t. f. chef), som under Johan
Bernhard Virgins första direktörstid. Fortifikationen
hade dock återfått Karlsvärd redan 1762, och
då Mössorna vid 1765 års riksdag kommo till
väldet, öfverfördes både finska och skånska
fästningsbyggnaderna under fortifikationsdirektören
såsom "Cronans rätte man". Hvad de finska beträffade,
varade detta emellertid ej längre än till 1770,
enär Hattarna, till hvilka Ehrensvärd hörde, året
förut blifvit de härskande och nu åter förordnade
denne att leda dessa arbeten, ehuru denna gång
med något inskränktare myndighet. Virgin, som ej
velat finna sig i denna förändring, hade emellertid
tagit afsked 1769 och efterträdts af Alexander Mikael
v. Strussenfelt, som 1772, kort innan Ehrensvärd dog,
återfick de finska fästningsbyggnaderna under sin
ledning. Strussenfelt tog emellertid afsked s. å., och
chefskapet öfvergick 1773 till Axel Magnus v. Arbin,
som 1784 i sin tur öfverlämnade detsamma åt Johan
v. Hermanson. Då denne tog afsked 1791, blef Nils
Mannerskantz (d. 1809) generalkvartermästare
och direktör. Samma år sattes fästningsbyggnaderna i
Skåne till en del under generalmajor J. Kr. Tolls
direktion, men de återkommo redan 1792 under
Mannerskantz, och sedan dess har, som sig bör,
chefen för Fortifikationen oafbrutet haft ledningen
af och ansvaret för alla rikets fästningar och de
arbeten, som å dem utförts. Därjämte ha kaserner,
förrådshus och andra militära byggnader planlagts och
uppförts genom Fortifikationens försorg. Hermansons
fordran, att äfven, såsom under 1600-talet ofta egde
rum, uppförandet af civila "publique byggnader" skulle
anförtros åt fortifikationsofficerare, har däremot
endast i mindre utsträckning kunnat tillmötesgås.
Bland de fästningsarbeten, som efter Karl XII:s tid
utfördes, må nämnas förstärkande eller ombyggnad
af Fredrikskans, befästningarna i Stockholms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
