Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortifikationen - Fortifikationsafdelning. Se Marinförvaltningen - Fortifikationsbefälhavare, krigsv. 1. Den å fästning placerade fortifikationsofficer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skärgård, Kalmar, Karlsvärd, Karlskrona med
Kungsholmen och Drottningskär, Karlshamn, Kristianstad
(fr. 1748), Malmö, Landskrona (fr. 1748), Varberg,
Göteborg, Nya Älfsborg, Bohus och Karlsten i
Sverige, Kajaneborg, Nyslott och Tavastehus i
Finland samt Stralsund i Pommern. Nybyggda blefvo
Fredriksborg å Värmdön (1724-35), Gustafsborg och
Fredriksborg vid Marstrand samt Villmanstrand,
Vekkelaks l. Fredrikshamn (från 1722), Degerby
l. Lovisa (fr. 1744), Svartholm (fr. 1748), Helsingfors
(1748-50), Sveaborg (fr. 1748) och
befästningarna vid Hangö (fr. 1789). Å andra sidan
slopades bl. a. Halmstad 1734 samt Malmö och
Göteborg 1806.
Mannerskantz efterträddes af Nils Cedergren,
men denne afgick redan 1811, då Gustaf
Vilhelm af Tibell blef generalkvartermästare
och chef för Ingenjörkåren, som
Fortifikationen nu benämndes. Denna kår, som nu
äfven fick en souschef, hade sammanslagits med den
1805 inrättade Fältmätningskåren och bestod af en
fortifikationsbrigad om 26 officerare och 10
underofficerare, en fältmätningsbrigad om 16 officerare,
en informationsstat om 1 professor och 2
informationsofficerare, en civilstat om 1 sekreterare, 1
kanslist och 9 materialbokhållare (Fortifikationskammarkontoret
hade nu öfverflyttats till Arméförvaltningen)
samt några e. o. handtverkare. Lägsta
officersgraden var nu underlöjtnants i st. f. konduktörs
eller adjutants. 1812, då Tibell afgick och
Bengt Erland Franc-Sparre blef chef,
försvann generalkvartermästartiteln för alltid. 1831
förenades Fältmätningsbrigaden under namn af
Topografiska kåren med Generalstaben under befäl af
generaladjutanten för armén, och återstoden af
Ingenjörkåren benämndes Fortifikationskåren,
men återfick redan följande år det förra
namnet; och chefen, som nu öfverförts på generalitetets
stat, benämndes "general af Fortifikationen
och chef för Ingenjörkåren". Med 1834 uteslötos
handtverkarna, och 1845 tillkom konduktörstitel för
en högre underofficersgrad; den lägre var
underkonduktör.
När Franc-Sparre 1837 dött, efterträddes han af
Henrik Georg af Melin, som emellertid
afled redan 1839, då Johan Peter Lefrén
blef fortifikationsgeneral. Han utnämndes 1847 till
generalbefälhafvare och efterträddes som chef för
Ingenjörkåren af Karl Fredrik Meijer.
Hittills hade ej någon ingenjörtrupp tillhört Fortifikationen,
ehuru af densamma beroende pioniärkompanier
gång efter annan uppsatts för att snart åter
försvinna; men 1855 började ett sappörkompani
uppsättas, 1864 ett andra och 1867, då truppen fick
namnet Pontonjärbataljonen, ett tredje, hvarjämte
ett fältsignalkompani började uppsättas 1871 och
en sappörbataljon om 3 kompanier 1873. Då befäl
till dessa trupper skulle lämnas af Ingenjörkåren,
som med 1867 återfått sitt gamla namn
Fortifikationen, hade denna kår småningom ökats
till (1878) 62 officerare och 54 underofficerare,
som nu benämndes fanjunkare och sergeanter,
hvarjämte läkare, intendenter och regementspastor
tillkommit. Vid 1892 års omorganisation af armén
ökades Fortifikationen till 77 officerare och 60
underofficerare, däraf 2 regementstrumpetare; och 1901
års härordning medförde slutligen en ytterligare ej
obetydlig ökning, som till stor del berodde på flera
ingenjörtruppers uppsättande. Vid genomförd
härordning skall Fortifikationen sålunda utgöras af 13
regements- och 115 kompaniofficerare, 42
fanjunkare och 66 sergeanter, 1 regementspastor, 1
sekreterare, 2 auditörer, 5 läkare, 2 veterinärer,
1 fortifikationskassör och redogörare, 10 fortifikationskassörer
och förrådsförvaltare, 9 verkmästare, 15
tyg- och 3 gevärshandtverkare, 15 musikunderofficerare
samt 1 förste och 3 förrådsvaktmästare.
F. n. (1908) är fortifikationspersonalen placerad till
tjänstgöring dels vid fortifikationsstaben och dels vid
ingenjörtrupperna (se d. o.). Fortifikationsstaben är
fördelad å hufvudstationen (Stockholm), vid
arméfördelningarna och å fästningarna. Fortifikationens
hufvudstation är uppdelad i chefens för
Fortifikationen expedition och truppafdelningen,
hvarjämte personal från densamma placeras till
tjänstgöring vid Arméförvaltningens fortifikationsdepartements
militärbyrå, dit fr. o. m. 1908 de
hufvudstationen förut tillhörande fästnings- och
kasernbyggnadsafdelningarna öfverflyttats, och fr. o. m. 1908
äfven vid Marinförvaltningens fortifikationsafdelning.
– För befordran till löjtnant af 2:a kl. vid
Fortifikationen är genomgåendet af Artilleri- och
ingenjörhögskolans lägre fortifikationskurs obligatoriskt;
samma skolas högre kurs är däremot frivillig.
Fortifikationens uniform, som nu blifvit densamma
som arméns i öfrigt, har förut sedan århundraden
tillbaka haft den gamla svenska mellanblå färgen;
dess emblem är en af strålar omgifven femuddig
stjärna.
Chefer efter Meijer, som afgick 1858, ha varit
Johan af Kleen 1858–68, Broder Abraham
Leijonhufvud 1868–91, Hampus
Elliot 1891–1903 och Gustaf Alarik
C:son Bergman. Bland de fästningsarbeten,
som efter 1809 genom Fortifikationens försorg
utförts, märkas dels nybyggnad af Karlsborg 1819–1907,
Enholmen 1853–58, Västra Hästholmen
1863–78, Oskar-Fredriksborg 1868–77,
Oskarsvärnslinjerna 1871–82, Fårösund 1885–86,
Vaberget 1889–97, Älfsborg 1899–1907, Boden från
1900 och Tingstäde från 1904, dels ombyggnad af
Kungsholmen 1822–56, 1871–77 och 1891,
Vaxholm 1828–63 och Fårösund 1899–1901,
hvarjämte på senaste tid förstärkningsarbeten utförts å
Vaxholms och Oskar-Fredriksborgs fästning 1896–1906
och å Karlskrona fästning från 1896. Alla
öfriga befästningar i Sverige ha nu slopats, senast
Karlsten 1882 efter att blott några årtionden
förut ha förstärkts. Slutligen ha genom Fortifikationens
försorg och särskildt under senare år flera
större kasernetablissemang och andra byggnader
uppförts för armén och kustartilleriet. – Se Ludv.
W:son Munthes sedan 1901 under utgifning varande
"Kungl. Fortifikationens historia".
L. W:son M.
Fortifikationsafdelning. Se Marinförvaltningen.
Fortifikationsbefälhafvare, krigsv. 1. Den å
fästning placerade fortifikationsofficer, som förut af
chefen för Fortifikationen, men numera af K.
M:t förordnats att öfvervaka och leda anbefallda
nybyggnads- m. fl. arbeten inom fästningsområdet
samt å Arméförvaltningens fortifikationsdepartements
eller vid sjöfästning å Marinförvaltningens
vägnar ombesörja vården och underhållet af alla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
