Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foscolo, Niccolò Ugo - Fosen - Fosfat 1. Kem. - Fosfat 2. Landtbr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själfmordstanken behärskar honom redan från bokens första
sida. För honom blir också kärleken till Teresa blott
en sista illusion, med hvilken han söker hålla sig
kvar vid lifvet. Detta arbete, som enligt F:s bref
till Alfieri tillkommit under tre år af sorger och
landsflykt, besjälas af en glödande frihets- och
fosterlandskärlek, och det eger med all sin skepsis
och förtviflan en rikedom på poetiska drag, som väl
förklarar dess stora och snabba spridning. Namnet
på hjälten är lånadt från en ung student, Girolamo
Ortis, som i Pavia, af okänd anledning, beröfvade sig
lifvet 1796. - Bland F:s arbeten i bunden form märkas,
förutom öfversättningar från klassiska författare,
de i Alfieris stil hållna tragedierna Tieste
(uppf. i Venezia 1797), hvari F. med hänsyftning på
Italien fördömer brödrastriden, Ajace (1811 spelad
i Milano), där de mot Agamemnon (akt 2, scen 1 och
10) riktade orden syfta på Napoleons hållning mot
Italien, samt den till Italiens medeltid förlagda,
i Bologna 1813 uppförda Ricciarda, där en fader dödar
sin dotter hellre än han ger henne till maka åt sin
hatade halfbroders och besegrares son. Äfven här
får förf. tillfälle att (akt 2, scen 3) ge uttryck
åt sin harm och sorg öfver sitt lands splittring. -
Som lyriker står F. bland de främste i Italien såväl
genom några af sina sonetter som genom de båda odena
A Luigia Pallavicini, skrifvet i det belägrade Genua
1800, samt All’ amica risanata (1802), hvilka erinra
om Pannis odediktning, hvilken de dock öfverträffa
genom stilens klassiska fulländning. I den i tre
sånger afdelade, blott i fragment befintliga dikten
Le grazie, inspirerad af Canovas Venus, ville skalden
genom en serie bilder ur den mänskliga odlingens och
konstens utveckling med anknytning till Grekland,
Rom och Florens förhärliga skönheten som en förädlande
och lyckobringande kulturmakt. I hans yppersta dikt,
I sepolcri (1806-07), tillegnad Ippolito Pindemonte
och skrifven likasom "Le grazie" på elfvastafvig
blankvers, paras lyriken med målningar af episk
grandezza. Skaldens vän och mästare Parini hade
dött i fattigdom i Milano, och hans stoft hade
utan hedersbetygelser jordats i en af de stora
gemensamhetsgrafvar, i hvilka namnlöst om hvarandra
hopades liken af dem, som ej efterlämnat medel till
en grafvård. F. protesterar mot ett bruk, som kunde
låta en Parini hvila vid sidan af en gemen förbrytare,
och han visar i denna sång, under frammanande af det
heroiska Greklands och det moderna Italiens stora
minnen, hur pieteten för de döde är samhörig med
känslan för familj, fosterland, ära, odödlighet, och
huru de store hädangångnes grafvar mana till storsinta
handlingar och ge väckelse till odödliga sånger.
Ingenstädes har F. så som i denna dikt med dess
hymniskt högtidliga och vemodigt gripande stämning
inspirerats på en gång af sin fosterlandskärlek och
sin kärlek till den grekiska antiken, med hvars
lifsåskådning hans egen var så befryndad, om än
inflytandet af modern, både inhemsk och utländsk,
diktning här äfven gjort sig gällande. "I sepolcri" är
"den enda i ordets stora pindariska betydelse lyriska
dikt Italien eger" (Carducci, "Bozzetti critici e
discorsi letterari", 1876, sid. 315), och den har
alltid haft en särskild tjusning för Italiens ädlaste
söner - Garibaldi kunde den utantill. - F:s litterära
betydelse ligger, i stort sedt, i hans sträfvan
att från akademiernas frasmakeri och tomma
glosstrider höja sitt lands litteratur till en
verksamt ingripande faktor i det medborgerliga och
politiska lifvet, till ett medel för den nationella
pånyttfödelsen. I detta hänseende fullföljer han
traditionerna från Alfieri och Parini, till hvilka
han äfven i fråga om den poetiska formen i mycket
anslöt sig, på samma gång han genom vissa drag och
stämningar i sin yppersta dikt varslar om den snart
inbrytande romantiken, liksom hans "Jacopo Ortis"
förebådar Byron och Leopardi. Som kritiker var F. i
Italien den förste, som gjorde det psykologiska
betraktelsesättet gällande. - F. var af en på samma
gång skeptisk och lidelsefull, lätt hänförd och
lätt misströstande natur, snar till kärlek och hat,
och af en stolt rättframhet, som förskaffade honom
flera fiender än vänner. Mycket tyder på, att han
med hela sin ideella läggning, med sin känsla för
familjebanden, ådagalagd i hans ömhet för moder och
syskon, uppvuxen under andra samhällsförhållanden
än det frivola Venezias, skulle blifvit en annan,
än den han nu blef med sin ostadighet i vänskap
och kärlek, med sin obenägenhet eller oförmåga att
i den senare söka en varaktig lycka, en hjälp och
ett stöd under sitt irrande, oroliga, af fattigdom
och många oförtjänta sorger hemsökta lif. Men med
all sin ombytlighet var han orubblig i sin kärlek
till fosterlandet, som han ville se fritt och stort,
och som en den italienska pånyttfödelsens apostel har
han blifvit ställd i rad med Dante, Machiavelli och
Alfieri. - Jfr "Opere edite e postume di U. F." (11
bd, 1850-62), hvartill kommer "Appendice", utg. af
G. Chiarini" (1890), biografier öfver U. F. af
Pecchio (1830), Carrer (1842), De Winckels (1885),
Chiarini, "Gli amori di U. F. nelle sue lettere"
(1892), Carducci, "Adolescenza e gioventù poetica
del F." (i "Conversazioni critiche", 1884),
De Sanctis, "U. F." (i "Nuovi saggi critici",
1872). För den omfattande Foscololitteraturen
i öfrigt se Gori, "Saggio bibliografico" (i
"Opere poetiche di U. F.", 1886), samt A. Ned,
"Per la bibliografia foscoliana" (i "Rassegna
bibliografica della letteratura italiana", X).
Hj. Sdg.
Fosen, förut ett fögderi i Söndre Trondhjems amt
i Norge, bestående hufvudsakligen af västra delen
af halfön mellan Trondhjems-fjorden och Atlantiska
hafvet. På dess kust, som är omgärdad af en vidsträckt
skärgård, drifves ett viktigt fiske. - Distriktet har
namn efter gården Fosen, i medeltiden kallad Fólskn.
Fosfat (fr. och eng. phosphate). 1. Kem., gemensamt
namn för fosforsyrans salter.
2. Landtbr. Fosforsyra är ett af växternas
viktigaste näringsämnen, som kommer till användning
i synnerhet vid bildning af fröna, hvilka innehålla
jämförelsevis mycket däraf. Jorden innehåller i
allmänhet alltför litet af fosforsyra, för att
ekonomiskt lönande skördar skola kunna erhållas,
och äfven kreatursgödseln innehåller jämförelsevis
litet af detta ämne. Därför tillföras vid rationellt
jordbruk fosfathaltiga konstgödningsmedel till åker-
och ängsjorden. Fosforsyran bindes i jorden i sådan
form, att den ej kan utlösas af vatten, men upplöses
småningom mer eller mindre lätt af växternas rötter
och af den sura markvätskan. Lättast tillgängliga
äro för växterna monofosfat (enbasiskt sura fosfat),
som förekomma i superfosfat, men af i jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
