Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfat 2. Landtbr. - Fosfatdiabetes. Se Fosfaturi - Fostfaturi - Fosfen - Fosfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förefintliga basiska ämnen hastigt öfverföras till di-
och trifosfat; äfven difosfat (tvåbasiska fosfat),
som finnas i det som affall vid limberedning
erhållna precipitatet (se d. o.), äro lätt
assimilerbara för växterna, hvaremot trifosfaten
(trebasiska fosfat) äro mindre, ofta i mycket
ringa grad lösliga. Åtskilliga fosfat användas som
konstgödningsmedel. Äldst bland dessa är benmjöl
(se d. o.), och af ben erhålles vid limberedning
äfven precipitat. I långt större utsträckning än
benfosfat användas mineralfosfat till beredande
af konstgödsel. Bland dessa mineralfosfat är
apatit det allmännast förekommande; denna brytes
på ett fåtal ställen (se Apatit), men är oftast så
inblandad i andra mineral, att den icke kan såsom
sådan med fördel tillgodogöras, men då den finnes
inblandad i järnmalm, återvinnes dess fosforsyra
vid basisk bessemerfärskning af järnet i form
af thomas-slagg, som efter målning bildar ett
mycket värdefullt konstgödningsmedel. Ett analogt
fosfat, Viborghfosfat, har tillverkats i Sverige,
men tillverkningen har åter nedlagts såsom icke
lönande. Därjämte finnas i åtskilliga länder,
i synnerhet Carolina och Florida i Nord-Amerikas
förenta stater, Algeriet, Tunisien, Belgien och
Nassau mineralfosfat, hufvudsakligen jordartade
s. k. fosforiter, hvilka i stor utsträckning användas
för beredande af fosfatgödningsmedel. Dylika i
Sverige förekommande mineralfosfat, t. ex. vid
Boda i Dalarna, ha icke visat sig vara ekonomiskt
brytvärda. Fosforsyrerika guanosorter (se
Guano), hvilka förr intogo främsta rummet bland
fosfatgödningsmedlen, äro nu till största delen
förbrukade. Alla dessa i naturen förekommande
fosfat innehålla fosforsyran såsom trebasiskt salt
af hufvudsakligen kalk (trikalciumfosfat). Denna
förening är olöslig i vatten och upplöses blott
småningom i markvätskan. Därför beredas de flesta af
mineralfosfaten, "råfosfaten", genom upplösning
i svafvelsyra, till superfosfat (se d. o.) med
fosforsyran i vattenlöslig form, men en del råfosfat,
som lättare upplösas i jorden, komma efter blott
malning till användning som konstgödsel, företrädesvis
på mossjord och andra mullrika jordslag, hvilkas sura
markvätska verkar starkare upplösande på fosfaten,
så t. ex. Algierfosfat, "agrikulturfosfat" m. m.
2. H.J.Dft.
Fosfatdiabetes. Se Fosfaturi.
Fosfaturi (af fosfat, se d. o., och grek. urein,
låta sitt vatten), med., en sådan urinbeskaffenhet,
att urinen genast vid låtandet eller strax
därefter är grumlig af utfällda kalk- och
magnesiafosfater. Fällningen löses ej vid uppvärmning,
men lätt vid tillsats af syror, såsom ättik- eller
salpetersyra. En orsak till grumlingens uppkomst är
således en minskning af urinens syregrad; reaktionen
är också vanligen alkalisk eller åtminstone neutral
eller endast svagt sur. En dylik
alkalinuri med däraf beångad fosfatutfällning eger rum hos
äfven fullt friska personer efter förtärandet af
större mängder alkaliskt vatten eller bikarbonat
samt efter rikliga måltider, då blodets och urinens
syregrad temporärt minskas därigenom, att en del
saltsyra afsöndras till ventrikeln (s. k. fysiologisk
fosfaturi). Då fosfaturien uppträder mera ihållande
och utan påvisbara dietfel och digestionsrubbningar,
kallas den patologisk. Den anträffas hos alla åldrar,
vanligen kombinerad med neurasteniens skiftande symtom
och ej sällan såsom svit af någon sjukdom i
urogenitalapparaten. Sendtner visade 1888,
att fosfaturien i dessa fall berodde på en ökad
kalkafsöndring genom njurarna med motsvarande
minskning af kalkafsöndringen till tarmen, under
det fosforsyrehalten i urinen ej var stegrad. Det
ser ut, som om för vissa fall felet låge i en
bristande tarmfunktion, för andra åter i en felaktig
njursekretion. Den för patienten ledsammaste följden
af fosfaturien torde väl vara den, om de utfällda
fosfaterna ej hinna fullständigt utspolas från
njurar och blåsa, utan bli liggande där och bilda
grus och sten. Dessa fosfatstenar äro i Sverige
mycket vanliga och böra helst operativt aflägsnas,
hvarefter dieten ordnas så, att fosfaturien om
möjligt försvinner. - Principerna för den dietiska
behandlingen af den patologiska fosfaturien äro:
kalkfattig föda, inga starka alkaliska vatten. För
att höja urinens syregrad ges saltsyra, salicylsyra,
urotropin m. m. Genom dylika åtgärder kan i flertalet
fall en fosfaturi bringas att försvinna och med
den ej sällan de åtföljande nervösa symtomen. -
Fosfatdiabetes (Diabetes phosphaticus Teissier) är
en mycket sällsynt och i alla fall föga känd sjukdom,
som skall förete törst, stor urinmängd och öfriga
den vanliga sockersjukans symtom, t. o. m. starr,
men ej socker- utan i stället en abnormt stor
fosforsyreafsöndring. Experimentella undersökningar
låta förmoda en rubbad sköldkörtelfunktion
såsom orsak till dylika förändringar i
fosforsyreomsättningen. E. Landergren.
Fosfen (af grek. fos, ljus, och fainein, visa)
kallas en ljusförnimmelse, som framkallas genom
mekanisk eller elektrisk inverkan å synnerven
eller näthinnan. Dylika retningar uppkomma vid
tryck å ögat. Vid hastiga ögonrörelser i mörkret
får man också en del ljusförnimmelser; likaså om man
sluter eller afbryter en elektrisk ström genom ögat.
J. E. J-n.
Fosfor (af grek. fos, ljus, och foros,
bärare). kem., ett i naturen mycket allmänt utbredt
och högst viktigt grundämne, framställdt första gången
1669 af Brand (i Hamburg), hvilken beredde fosfor
af urin. Gahn upptäckte, att fosfor förekommer i
ben, hvarur den bereddes af Scheele 1775. Fosfor
framställes numera nästan uteslutande af ben,
som hvitbrännas, då benaska eller kalciumfosfat
återstår. Genom dess behandling med svafvelsyra
i afpassad mängd fås gips och surt kalciumfosfat,
hvilket senare genom häftig glödgning med kol ger
fosfor, som i den höga temperaturen afskiljes i
gasform. Genom att gasen inledes i vatten förtätas
fosforn. Den renas sedermera genom smältning och
pressning genom sämsk under vatten. I rent tillstånd
är fosforn vaxgul - s. k. gul l. hvit fosfor - vid
vanlig temperatur mjuk, i köld spröd. Fosfor smälter
vid 44° C. och kokar vid 290°. I luften syrsättes
fosforn och utbreder därvid en egendomlig lukt samt
i mörkret ett blåaktigt sken. Till följd af sin
syrsättlighet förvaras fosfor under vatten. Vid 40°
C. tänder sig fosforn i luften och förbrinner under
stark ljusutveckling till fosforsyra, hvilken i
luften sprider sig som en tjock, hvit rök. Fosfor
löses föga i vatten; däremot löses den lätt i
kolsvafla och äfven, fastän mindre lätt, i bensin
och terpentinolja. Fosfor är ett mycket farligt gift
(se därom Fosforförgiftning). Upphettas fosfor utan
lufttillträde till 200°-300°, förvandlas den till
en allotropisk modifikation, kallad röd fosfor,
hvilken har helt andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
