Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fossano, Ambrogio da - Fossesholm - Fossigni. Se Faucigny - Fossil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Borgognone, lombardisk målare, f. omkr. 1440 i
Milano, d. 1523. Hans enkla andaktsbilder, tronande
madonnor med uppvaktande änglar, äro älskvärdt och
känsligt uppfattade och utöfva genom sin mildt bleka
färgskala en säregen tjusning. Tidigast låter sig
hans verksamhet påvisa i Certosa i Pavia, hvarest
många altarbilder och fresker blifvit utförda af
honom 1490-94. Åtskilliga målningar af honom i olja
och fresko finnas i Milanos och Bergamos "kyrkor och
samlingar. F:s arbeten äro ej ovanliga i museer n. om
Alperna. A. L. II.
Fossesholm, sätesgård i Buskeruds amt, i Norge,
vid sjön Ekern, nära Västfossen, namnes i yngre
medeltiden, tillhörde under reformationstidehvarfvet
Peter Litle och senare Hannibal Sehested och tillföll
1651 kronan med dennes öfriga gods. På 1700-talet
egdes det af familjen von Cappelen. O. A. Ö.
Fossigni [-sin]i]. Se Faucigny.
Fossil (af lat. fossilis, uppgräfd),
geol. 1. Tillhörande forntidens djur- eller växtvärld
samt befintlig i berg- eller jordlagren eller
därifrån uppgräfd. – 2. (Plur. fossil eller
fossilier; det förra är numera vanligare.) En i berg-
eller jordlagren förekommande eller därifrån uppgräfd
lämning af ett djur eller en växt från fornvärlden;
äfven ett i dylika lager förekommande spår efter
forntida djur eller växter. – I några ytterst
sällsynta fall ha djurlämningar från förgångna
tider, nästan utan att undergå någon förändring,
bevarats ända till våra dagar. Så har man i Sibirien
funnit utdöda elefant- och noshörningartade djur
infrusna uti is och därigenom konserverade, så att
t. o. m. köttet varit bibehållet. I regel blifva
emellertid djurkroppens mjuka delar efter döden
fullständigt förstörda genom förruttnelseprocessen,
och endast de fasta, mer eller mindre mineraliska
delarna, såsom ryggradsdjurens skelett och fjäll-
eller plåtartade hudbetäckningar, kräftdjurens,
blötdjurens och tagghudingarnas skal samt
korallernas kalkstommar, äro egnade att bevaras. Äfven
ur dessa fasta delar utlösas de organiska ämnena –
brosk och lim m. m. –, och de därigenom uppkomna
tomrummen fyllas vanligen efter hand med småningom
inträngande mineraliska ämnen, hvarigenom en
förstening i egentligaste bemärkelse uppkommer. Det
vanligaste försteningsmedlet är kolsyrad kalk, som
äfven oftast utgör huvudbeståndsdelen i de delar af
djurkroppen, som äro egnade att förstenas. Stundom
tillgår försteningen så, att det ämne, som
bildade djurkroppens fasta delar, helt och hållet
undantränges och genom en pseudomorfos ersättes
med något annat. Så finner man i Skånes alunskiffer
trilobiternas kalkskal ersatta af svafvelkis, och
i kritlagren äro sjöborrarnas kalkskal ej sällan
förvandlade till flinta. Däremot kunna djurkroppens
mjuka delar under inga förhållanden förstenas,
ehuru det bland allmänheten är en ganska utbredd
föreställning att så kan ske, och man ofta får höra
talas om fynd af hela djur, hvilka skulle blifvit
fullständigt förvandlade till sten. Någon gång kunna
dock, under gynnsamma omständigheter, lämningar
äfven af dem bevaras tämligen länge under form af
likvax (adipocire). Kitinartade djurämnen, såsom
insekternas och vissa hydrozoers kroppsbetäckning,
kunna, liksom växtämnen, blifva bevarade genom ett
slags förkolning. – Ej sällan blir ett föremål,
som redan undergått
försteningsprocessen och blifvit inbäddadt i ett stenlager,
bortfördt genom lösande ämnen. Så är det ganska
vanligt, att i vissa bergarter, i synnerhet
sandstenar, hvilka lätt genomsläppa vatten, men
själfva äro nästan olösliga, snäckors, sjöborrars och
andra djurs kalkskal äro upplösta och bortförda. Om
den omgifvande stenmassan dessförinnan ernått en
tillräcklig fasthet, kvarlämna de emellertid
dels ett aftryck af sin utsida, dels en
s. k. stenkärna. Genom att taga en afgjutning,
t. ex. i guttaperka, af det tomrum, som skiljer
stenkärnan och det yttre aftrycket, kan man skaffa
sig en trogen bild af det upplösta skalet. – Slutligen
kunna djur, utan att några delar af dem undergå någon
försteningsprocess, lämna minnesmärken efter sig
genom intryck eller spår. Djur, som röra sig i det
lösa lerslammet på hafsbottnen, lämna spår efter
sig i detta; och blifva de efter döden liggande i
slammet, kvarlämna de ett intryck, sedan själfva
djurkroppen blifvit upplöst. Blifva dessa spår eller
intryck fyllda med ett annat ämne, t. ex. sand, så
tjänstgöra de som ett slags gjutformar. Afgjutningen
lämnar ett bevis på djurets tillvaro, ehuru alla
dess delar äro försvunna. Sådana afgjutningar,
hvilka äfven äro att räkna till fossil, äro vanliga,
där lager af sandsten och lera eller lerskiffer växla
med hvarandra. Lerlagren visa i sin yta intryck och
spår, sandstenslagren på sin undre sida afgjutningar
af dessa. Så är t. ex. fallet i Västergötlands
eophytonsandsten, hvilken innehåller bland de äldsta
hittills kända säkra lämningarna och spår af forntida
organismer. På det här skildrade sättet ha äfven djur,
som helt och hållet sakna fasta, försteningsbara
delar (t. ex. de lösa geléartade maneterna), kunnat
lämna efter sig vitsord om sin tillvaro under länge
sedan svunna tidsåldrar.
De flesta växter försvinna spårlöst genom den
förmultning, som inträffar efter deras död. Då denna
förmultning, såsom oftast är fallet, sker under
luftens tillträde, öfvergå nämligen de organiska
väfnaderna, genom förening med luftens beståndsdelar,
till vatten och gaser. Är däremot luften afstängd
(t. ex. då växtdelarna, innan förmultningen egt rum,
blifvit inbäddade i ett skyddande lager af lera),
sker förmultningen ytterst långsamt, i det att
växtens beståndsdelar med hvarandra bilda vatten och
gaser. Därvid får kolet öfverhand. Vätet och syret,
som jämte detta utgöra växtens hufvudbeståndsdelar,
försvinna småningom till större delen, och återstoden
blir alltmer rent kolartad samt öfvergår slutligen
till brunkol, stenkol eller antracit. De flesta till
vår tid bevarade lämningarna af forntida växter äro på
detta sätt mer eller mindre förkolade. Ytterst sällan
finner man hela växter; vanligen påträffas blott
spridda delar, såsom lösa blad, frukter, frön, grenar,
bark och stycken af stammar. Själfva stenkolslagren
äro bildade af växtämnen, men dessa ha undergått
en sådan förvandling, att man endast sällan kan
urskilja några spår af den ursprungliga byggnaden. I
de lager af lera, skiffer och sandsten, som bruka
ligga öfver, under eller emellan stenkolshvarfven,
finner man däremot växtdelarnas form väl bevarad. De
förkolade bladen af t. ex. ormbunkar, som ligga mellan
lerskifvorna, visa ännu med den största tydlighet de
finaste detaljer af sin byggnad. Stammarna äro däremot
vanligen förvandlade till en mera formlös kolmassa,
men kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
