Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fossil - Fossila skogar - Fossilt elfenben. Se Elfenben, sp. 387 - Fossombrone - Fossombroni, Vittorio - Fostat. Se Kairo - FóstbrŽ½ðrasaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock på sin yta visa ärren efter de affallna
bladen. Ofta är stammens ved upplöst och endast
barken i behåll, hvars inre vanligen är fylldt af
en stenmassa, lik den omgifvande. Då stammarna
inbäddats i liggande ställning, ha de vanligen
blifvit hoptryckta; upprättstående stammar ha
däremot bibehållit sin ursprungliga cylindriska
form. I brunkolet ha växtdelarna undergått en mindre
betydlig förändring. Stammarna ha ofta sin inre
struktur tydligt bibehållen. Ännu mer oförändrade
äro växtämnena t. ex. i torrlagren och i de under de
senaste geologiska perioderna bildade lerorna. –
Utom genom förkolning kunna växtämnen bevaras
därigenom, att de småningom genomträngas af främmande,
förstenande ämnen. Det viktigaste bland dessa ämnen är
kiselsyra. På vissa ställen, såsom i Egypten, finnas
hela samlingar af kiselsyredränkta trädstammar (se
Fossila skogar). Under det att kiselsyran undantränger
de organiska ämnena, lämnar den dock ofta strukturen
fullkomligt oskadad, så att celler och cellväggar med
de finaste detaljer, pollenkornen i gymnospermernas
pollenkammare m. m. med största tydlighet kunna
urskiljas i mikroskopiska preparat. Bland andra
förstenande ämnen äro kolsyrad kalk och svafvelkis
de minst sällsynta. – Synnerligen väl bevarade
växtlämningar förekomma i bärnsten. I den träffas ofta
äfven de ömtåligaste delar, såsom blommor, ståndare,
pistiller och frömjöl, fullkomligt väl bibehållna
(jfr Bärnsten, sp. 856 ff.).
I det s. k. urberget, till hvilket t. ex. Sveriges
gnejs- och hälleflintlager höra, ha inga säkert
igenkännliga fossil träffats, men i alla yngre
formationer – som därför också kallas fossilförande –
finnas sådana. I de äldsta aflagringarna ha de till
en stor del former, som mycket afvika från de nu
lefvande växternas och djurens; ju mer man närmar sig
till nutiden, dess mindre blir skillnaden. Fossilen
äro därför de viktigaste hållpunkterna för den
geologiska tidräkningen. Endast med deras tillhjälp
är det i allmänhet möjligt för geologen att bestämma
en aflagrings ålder i förhållande till andra. Af
lika stor betydelse äro fossilen för zoologien
och botaniken. I den nuv. djur- och växtvärlden
finnas stora luckor, och ett system, som uppgöres
med ledning endast af de lefvande formerna, blir
därför mycket ofullständigt. De fossila växterna
och djuren utfylla, i samma mån som de blifva kända,
den ena efter den andra af dessa luckor. Vetenskapen
om de fossila djuren och växterna kallades förr
med ett gemensamt namn paleontologi, men numera
använder man detta namn eller paleozoologi vanligen
enbart för vetenskapen om de fossila djuren,
medan vetenskapen om de fossila växterna kallas
paleobotanik, paleofytologi eller (mindre egentligt)
fytopaleontologi (växtpaleontologi). – Ordet fossil
nyttjades fordom äfven i fråga om mineral. Numera
brukas det blott om föremål af organiskt ursprung. –
Subfossila kallar man stundom växt- och djurlämningar,
hvilka härstamma från de geologiska tiderna närmast
före den nuvarande och i regel tillhöra ännu lefvande
arter. Å vidstående bildsida visas några prof på
fossila djur och växter. Se bl. a. äfven Ammoniter,
Belemnit, Calamites, Cruziana, Cystidea,
Encrinus och Favosites.
G. L.*
Fossila skogar l. Förstenade skogar,
geol., kallas ofta större samlingar af fossila träd,
ehuru benämningen borde inskränkas till ännu på
rot stående stammar och stubbar, hvilka befinna
sig i sitt ursprungliga läge. Horisontalt liggande
stammar, i synnerhet rotlösa, kunna ofta vara förda
till stället från långt håll såsom drifved. Lager
af stubbar äro ej sällsynta i och under torfmossar
och angifva en forntida skog på mossens forna yta
eller underlag. Analoga stubblager, med stubbarna
omvandlade till brun- eller stenkol, finnas i alla
geologiska system ända ned till stenkolssystemet,
men utgöras i de äldre af dessa icke af löfträd,
utan af barrträd, cykadofyter, pteridospermer eller
kärlkryptogamer. Särskild uppmärksamhet har en fossil
tertiär skog, som 1894 uppdagats i brunkolsgrufvorna
vid Gross-Räschen i Niederlausitz (Brandenburg),
tilldragit sig, enär stubbarna så godt som uteslutande
tillhöra den numera till Nord-Amerika inskränkta
sumpcypressen. – Vid geisirerna i Yellowstone-parken i
Nord-Amerika har man konstaterat, att de ännu lefvande
träden småningom i sina nedre delar förkislas och
bortdö därigenom, att det i stammarna uppstigande
kiselsyrehaltiga vattnet i cellväfnaden aflagrar
kiselsyra. Schweinfurth antager, att äfven den
till kritperioden hörande s. k. "Stora förstenade
skogen" i Mokattambergen strax ö. om Kairo i
Egypten stenvandlats genom förmedling af varma,
kiselsyrehaltiga källor. Denna förstenade skog
utgöres af en stor massa kiselvandlade trädstammar
– dock inga rotstubbar – och stamfragment, hvilka
ligga kringspridda i öknen. Äfven Arizona, Kalifornien
(jfr Calistoga), Chile m. fl. länder äro bekanta för
sina förkislade trädmassor. I många fall torde dock
förkislingen ha inträdt, först sedan trädet dött och
inbäddats i de omgifvande lagren. Jfr
Psaronius. A. G. N.
Fossilt elfenben. Se Elfenben, sp. 387.
Fossombrone [-bråne], stad i italienska prov. Pesaro
e Urbino (Romerska Markerna), vid floden Metauro och
Via flaminia. 4,397 inv. (1901; som kommun 10,428
inv.). Biskopssäte. Silkesodling och sidenväfverier
(det silke, som där produceras, anses vara det
bästa uti Italien). I närheten låg det forna Forum
Sempronii, i hvars närhet Hasdrubal blef slagen af
romarna (207 f. Kr.).
Fossombroni [-bråni], Vittorio, italiensk statsman
och matematiker, f. 1754, d. 1844, var 1796-1801
utrikesminister i storhertigdömet Toscana och från
1814 till sin död stats- och utrikesminister. Han
gjorde sig högt förtjänt genom Chiana-dalens och
Pontinska träskens uttorkande och förvärfvade sig
äfven ett namn som vetenskaplig författare i matematik
och mekanik.
Fostat. Se Kairo.
Fóstbrœðrasaga (Fosterbrödrasagan), en isländsk
saga om Tormod Kolbrunsskald och Torgeir Havarsson,
deras gemensamma öden, Torgeirs lif som fredlös,
hans död för en grönländsk höfdings hand och Tormods
däraf föranledda resa till Grönland för att utkräfva
hämnd, vidare om dennes färd till Norge, där han
blef Olof den heliges hirdskald, och om hans död i
slaget vid Stiklastad. Sagan torde förskrifva sig från
senare delen af 1100-talet, men föreligger endast i
handskrifter från senare tid; den bästa redaktionen
är den i "Hauksbók" (utg. 1892–96). F. är
som fristående bok utg. 1852 af K. Gíslason.
R. N-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
