Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fostbrödralag - Foster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fostbrödralag kallades i Nordens forntid det
vänskapsband, som för hela lifvet på det närmaste
förenade ynglingar, hvilka blifvit uppfostrade
tillsammans. Detta namn tilldelades äfven en
dylik förbindelse mellan män, som utan en sådan
förutsättning lärt känna och högakta hvarandras
egenskaper, och sagorna berätta mer än en gång om
väldiga kämpar, hvilka slutat en oafgjord strid
med att ingå fostbrödralag. Detta afslöts medelst
vissa ceremonier. Man lossade en lång grästorfva så,
att dess ändar hängde fast vid jorden, och torfvans
midt upplyftes af ett spjut. Under denna jordremsa
tillfogade sig fosterbröderna ett litet sår och
läto blodet rinna tillsammans i mullen eller i
en skål. Sedan de sålunda "blandat blod", föllo
de på knä och svuro en ed, att hvardera skulle
hämna den andre som sin broder, och kallade alla
gudar till vittne. Fostbrödraskapet synes ofta ha
varit starkare och innerligare än det naturliga
blodsbandet. Seden att ingå dylika förbindelser
är säkerligen urgammal hos de gemanska folken, och
själfve Oden säges i tidernas början ha blandat blod
med Loke. Herodotos omtalar (bok IV, kap. 70) ett
dylikt bruk bland skyterna, och äfven hos andra folk
finner man liknande plägseder. Efter kristendomens
införande kom fostbrödraskapet med dithörande
blodsblandning ur bruk såsom en heden sedvänja.
Th. W.*
Foster (lat. foetus), fysiol., kallas
människan och däggdjuret under den period af
sin utveckling (fosterperioden), då de ännu
tillhöra moderlifvet. Under den tidigaste delen af
denna period, innan formerna ännu utbildat sig,
benämnes fostret vanligen embryo (se Ägg). Hela
fosterperioden utgör hos människan omkr. 280 dagar
eller 40 veckor (10 månader å 28 dagar). I slutet af
första månaden har ägget storleken af ett dufägg,
embryot är 1 cm. långt (se fig. 1) och liknar
embryot hos däggdjuren. Det är starkt krökt, har
gälbågar (liknande fiskarnas), tydlig svans och
endast antydning till extremiteter. I slutet af
andra månaden blir ägget hönsäggstort; embryot, 3
cm. långt, antager den blifvande fosterkroppens form
med tydliga extremiteter (se fig. 3); i de broskartade
nyckelbenen och underkäksbenen uppträda benkärnor
(ossifikationspunkter). I tredje månaden blir ägget
stort som ett gåsägg, fostret (se fig. 4) uppnår en
längd af 7-9 cm. och en vikt af ända till 35 gr.;
i de flesta benen bilda sig benkärnor, fingrar,
tår och naglar, hvarjämte de yttre könsdelarna
börja utbilda sig. I fjärde månaden blir fostret
10-17 cm. långt (se fig. 5) och väger ända till 41
gr. Könet kan tydligt urskiljas. I femte månaden är
fostret 18-27 cm. och väger i medeltal 250 gr. Hår
uppträder på hufvudet och ullhår (lanugo) öfver
hela kroppen. Musklerna äro så utvecklade, att de
rörelser fostret utför kunna af modern kännas. I
sjätte månaden är fostrets längd 28-34 cm. och
medelvikt 658 gr. I underhudsbindväfven börjar fett
aflagra sig, men ännu ofullständigt, så att huden
är starkt skrynklig. Hufvudet är ännu oformligt
stort. Ett under denna månad framfödt foster kan väl
göra inspirationsrörelser och röra lemmarna, men dör
inom kort. I sjunde månaden är fostret 35-38 cm. långt
och väger 1,343 gr. ögonlocken äro skilda; kroppen är
mager; huden är röd och betäckt med hudsmörja (vernix
caseosa). Foster, som födas under 24:e-28:e veckan,
kunna röra
lemmarna rätt lifligt, men skrika svagt och
dö nästan alltid under de första timmarna eller
dagarna, oaktadt den sorgfälligaste vård. I åttonde
månaden är fostrets längd 39-41 cm. och dess
medelvikt 1,609 gr. Den hinna, som förut varit utspänd
i ögonens pupillaröppning ("pupillarmembranen"),
försvinner. Foster födda vid denna tid (28:e-32:a
veckan) kunna under gynnsamma omständigheter hållas
vid lif, men duka ofta under. I nionde månaden
är längden 42-44 cm., medelvikten 1,970 gr. Genom
rikligare fettbildning äro kroppsformerna rundare,
ansiktet mindre skrynkligt. De under 32:a-36:e
veckan födda barnen visa väl en vida betydligare
dödlighet än fullgångna, men kunna dock genom god vård
bevaras vid lif. I tionde månadens första veckor är
fostret 45-47 cm. långt och väger 2,450 gr. Ullhåret
börjar gå bort, men är dock ännu tydligt öfverallt,
i synnerhet på skuldrorna. Naglarna räcka icke ut till
fingerspetsarna. Under de sista två veckorna antager
fostret alla karaktärer af ett fullgånget
eller moget foster. Tecknen på fostrets fullgångenhet
äro följande: medellängd 50 cm., medelvikt 3 1/4
kg.; huden hvit, fint ullhår endast på skuldrorna;
fostret mer eller mindre betäckt med hudsmörja,
sammansatt af epitelier, ullhår och sekret från
talgkörtlar; hufvudhåret vanligen flera cm. långt;
näsans och öronens brosk hårda; äfven naglarna hårda,
hornartade och nående, åtminstone på fingrarna,
öfver fingerblomman; nafvelsträngen fäst nästan midt
emellan hjässan och foten; hufvudskålsbenen hårda,
liggande tätt intill hvarandra; benkärnan i lårbenets
nedre epifys 1/2 cm. i största genomsnittet. Barnet
skriker strax efter födelsen med kraftig stämma,
rör raskt lemmarna, uttömmer urin och ur stolgången
svart eller brungrönt barnbeck (meconium), bestående
af slem, galla, tarmepitel, epidermisceller
och ullhår samt kristaller af cholestearin och
hæmatoidin. Omogna eller ofullgångna foster äro
antingen så litet utvecklade, att de efter födelsen
icke kunna bibehållas vid lif, eller så långt komna,
att lifvet genom omsorgsfull vård kan bevaras. Ehuru
undantag finnas, förhåller det sig i regel så, att
ett foster, som födes, innan det uppnått 28-30 veckors
ålder, icke kan behållas vid lif. Ett sådant fosters
framfödande kallas missfall (abortus). Ett foster vid
30-40 veckors ålder kan genom tjänlig vård bevaras
vid lif och kallas lifsdugligt (viabelt);
dess framfödande kallas förtidig börd l. förtidsbörd
(partus præmaturus). Förtidsbörden kan, liksom
missfallet, inträda spontant, d. v. s. genom naturens
egen åtgärd, eller framkallas med konst (partus
arte præmaturus). (Jfr Befruktning, Förlossning,
Hafvandeskap och Ägg.)
Fostrets tillväxt i moderlifvet är mycket
hastig. Under tiden från 5:e veckan till födelsen
5-faldigas dess längd, och dess vikt är vid födelsen
800 gånger större än i 9:e veckan. Den första tiden
erhåller det befruktade ägget sin näring direkt
från lifmoderslemhinnan, i hvilken det ligger
inbäddadt. Därpå följer en kort period, då embryot
lefver på den s. k. gulblåsan, en del af själfva
ägget. Längre fram förmedlas näringstillförseln
till fostret genom ett särskildt organ, moderkakan
(placenta; se d. o.). I detta organ strömmar moderns
blod och fostrets inom skilda kärlsystem, men bredvid
hvarandra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
