Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotfolk - Fothergills ansiktssmärta. Se Ansiktssmärta - Fotheringhay l. Fotheringay - Fotij, ett i den ryska kyrkans historia ej sällsynt namn - Fotij 1. Metropolit av Kiev - Fotij 2. Petr Nikititj Spasskij - Fotios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ytterligare framåt och öfvergår slutligen till
bajonettanfall. Bajonettstrid kommer dock sällan i
fråga annanstädes än i bebyggda orter, i skansar
o. d., som envist försvaras. De i anfallet icke
egentligen deltagande trupperna följa efter såsom
reserver för att vara till hands, om deras biträde
erfordras, eller ock användas de till omfattande
företag e. d. Den försvarande besätter sin ställning,
ofta i tätare formering än den anfallande och
med kortare afstånd mellan linjerna, och söker
medelst sin eld hålla den anfallande från lifvet
och förmå honom att tidigt utveckla sig. Därigenom
förlorar nämligen denne tid, och hans anfall mister
en del af sin kraft. Det passiva motståndet kan,
där det lämpligen låter sig göra, utfyllas med
anfallsstötar, hvarjämte den försvarande, om fiendens
kraft brytes, kan med hufvuddelen af sina krafter
öfvergå till anfall. Sådan är den vanliga gången af
en fotfolksstrid. Den utvecklar sig dock stundom
ganska långsamt och kan ofta länge bölja oafgjord
fram och tillbaka eller ock läsa fast sig på samma
plats. Artilleriets medverkan utöfvar stort inflytande
på densamma. Kavallerianfall afvisas med lugn och med
icke för tidigt öppnad eld. C. O. N.
Fothergills ansiktssmärta [få^thagils]. Se
Ansiktssmärta.
Fotheringhay l. Fotheringay [få^herisgei], by
i engelska grefsk. Northampton, 15 km. s. v. om
Peterborough, vid floden Nen. Ruiner af slottet F.,
i hvilket Rikard III föddes, 2 okt. 1452, och Maria
Stuart hölls fången från 1584 och där hon afrättades,
8 febr. 1587. Jakob I lät rifva detsamma.
Fotij (grek. Fotios), ett i den ryska kyrkans historia
ej sällsynt namn. Dess märkligaste bärare äro:
1. Fotij, metropolit af Kiev, bördig från
Peloponnesos, d. 1431. Hans vistelse i
Konstantinopel samtidigt med ryska sändebuds
därvaro gjorde, att han 1409 kallades till Kiev
och sedan till Moskva såsom metropolit efter att ha
ordnat de kyrkliga förhållandena i Litauen. Af F:s
religiösa skrifter finnas i behåll några sändebref
och predikningar (slova), som till största delen äro
rena öfversättningar eller efterbildningar af äldre
bysantinsk litteratur.
2. Petr Nikititj Spasskij F., f. 1792, d. 1838,
väckte såsom präst mycket uppseende genom sin
skarpa opposition mot den mystiska strömningen inom
Petersburgs högre samhällskretsar och aflägsnades 1820
från hufvudstaden, men återkallades genom grefvinnan
Orlova-Tjesmenskajas kraftiga bemödanden två år senare
från Skovorodska klostret i guv. Novgorod. Han vann
nu ett ofantligt inflytande, äfven hos kejsaren, och
lyckades genom hänsynslösa ränker förmå Alexander
I att afsätta furst A. N. Golitsyn från posten som
undervisningsminister. Under Nikolaus I förlorade
han dock betydligt af sin forna maktställning och
hemföll åt asketiska excesser. Han begrofs i
Jurjevska klostret, hvars föreståndare han en tid
varit. F:s personliga förhållande till kejsaren,
hans asketism och stora välgörenhet (med grefvinnan
Orlovas pengar!) gjorde honom mycket populär bland
den lägre befolkningen och nästan legendarisk efter
hans död. Hans själfbiografiska och religiösa
skrifter, tryckta i olika tidskrifter, utmärka sig
för en stark känsla, men äro ensidiga,
intoleranta och lida af en svulstig oklarhet.
A-d J.
Fotios (grek. <i>$O>TIOS</i>), bysantinsk patriark,
politiker, vetenskapsman och skriftställare,
f. omkr. 820 i Konstantinopel, d. 891, är en af den
grekiska medeltidens väldigaste gestalter och öfver
hufvud en af den grekiska litteraturhistoriens
märkligaste personligheter. Han tillhörde en
förnäm familj. Hans uppfostran fick den i Bysans
vanliga, starkt filologiska läggningen, och redan
som mycket ung uppträdde F. själf som filologisk
läromästare. Befryndad jämväl med kejsarhuset,
hade F. vägen jämnad för sig upp till rikets högsta
värdigheter. När patriarken Ignatios 858 på grund af
sin frimodighet mot kejsargunstlingen Bardas blef
afsatt, utsågs F. till hans efterträdare. På sex
dagar vigdes F. till det ena andliga ämbetet efter det
andra hela den hierarkiska befordringsskalan igenom
och installerades juldagen 858 som patriark. Med
äkta bysantinsk hämndlystnad förgrep sig F. därvid
grymt mot den afsatte patriarkens släktingar
och vänner, en fläck på F:s minne, som hela hans
öfriga glänsande verksamhet icke kan utplåna. F:s
patriarkat blef af världshistorisk betydelse
genom det faktiska fullbordandet af schismen
med den romerska kyrkan, som kan betecknas såsom
F:s verk. I detta söndringsverks genomförande kan
F. betraktas såsom en bärare af sin nations innersta
önskningar och känslor; grekernas frigörande från
hvarje beroende af det föraktade Västerlandet var
djupast hvarje bysantinares politiska och kyrkliga
mål. Visserligen lyckades Ignatios’ anhängare, när
Basileios I 867 banat sig väg till tronen, att få
F. afsatt och Ignatios åter insatt som patriark, men
den försoning med Rom, som åstadkoms på synoden 869,
fick motsatt verkan mot den åsyftade. Påfvens och
romarnas fordrande uppträdande väckte den nationella
stoltheten äfven hos de greker, som in i det sista
sökt uppehålla den kyrkliga unionen. Och när F.,
som snart lyckats vinna kejsarens gunst, 877 för
andra gången insattes som patriark, kunde han utan
vidare faktiskt genomföra den slutliga brytningen
med Rom, äfven om påfven skenbart lyckades att ånyo
vinna öfvertaget öfver F. och t. o. m. förmådde
Basileios’ son och efterträdare, Leon VI, att 886 på
nytt afsätta F. samt sända honom i ett kloster att
sluta sina dagar. En kommande generation inom den
grekiska kyrkan uppskattade bättre än samtiden hans
förtjänster och erkände honom som helgon. Under sitt
växlingsdigra lif hann F. utveckla en verksamhet på
det filologiska och teologiska området, som söker sin
like i litteraturhistorien. Äfven under utöfningen
af kyrkans högsta ämbete släppte F. aldrig sitt
lärarkall. Inför den krets af lärjungar, som han
samlade omkring sig, lät han föreläsa den antika
och tidigare bysantinska litteraturens förnämsta
alster och förband hvarje sådan föreläsning med
en karakteristik och kritik af det lästa verket,
utförd med den nästan obegränsade lärdom och
mångsidighet, som förskaffat F. namn af "bysantinarnas
Aristoteles". Ur denna lärarverksamhet framgick
också F:s utan all jämförelse betydelsefullaste
arbete, jätteverket Myriobiblon, vanligen kort
och godt Bibliotheke benämndt. Hvart och ett af
dess 280 kapitel innehåller referat eller utdrag af
något litterärt arbete samt kritik af dess form och
innehåll. Historiska och medicinska, teologiska och
naturvetenskapliga, antika och kristna verk gömmas
där i brokig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
