Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 993-994 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

borttages denna, kassetten insättes, hvarigenom den
känsliga plåten kommer att intaga samma läge,
som mattskifvan hade, och plåten exponeras för
ljuset. Kameran konstrueras olika alltefter
det arbete, för hvilket den är afsedd. Fig. 3
visar en ateljékamera med stativ, afsedd för
porträttfotografering och andra arbeten i ateljén. Är
kameran afsedd för resor, göres den hopfällbar, så att
den lätt kan transporteras, reskamera (fig. 4).

Fig. 4. Reskamera med stativ.

Mycket stor användning
ha på senare tiden handkamerorna fått. De förekomma
af mycket växlande konstruktioner. Vanligen äro de
afsedda för films; stundom äro de så konstruerade,
att såväl films som plåtar kunna användas. Fig. 5
visar en mycket vanlig handkameratyp, s. k. kodaktyp,
afsedd för rullfilms; fig. 6 visar en handkamera för
plåtar. För att obemärkt kunna fotografera använder
man detektivkamera (se d. o.). Inställningen sker
vid handkamerorna i regel med tillhjälp af en skala
och en s. k. sökare. Inom den fotomekaniska
reproduktionstekniken användas kameror af särskild
konstruktion, reproduktionskamera (fig. 7).

En mycket viktig del af den fotografiska apparaten
är objektivet; på detta beror i hög grad den
fotografiska bildens godhet. – Vid konstruktionen
af fotografiska objektiv eftersträfvar man, att,
i förening

med korrekt och skarp teckning, stor ljusstyrka och
stor bildvinkel, i ett möjligast plant bildfält,
så fullständigt som möjligt åter förena de från de
olika punkterna hos ett mycket aflägset föremål
utgående strålarna till motsvarande punkter i
bildfältet. Dessa betingelser uppfyllas närmast af
de moderna anastigmaterna. Ett objektivs ljusstyrka
är beroende af förhållandet mellan den använda
linsöppningen och brännvidden; ju större linsens
diameter är i förhållande till brännvidden, desto
ljusstarkare är objektivet. Relativa ljusstyrkan
hos två objektiv med linsdiametrarna D och d och med
brännvidderna F och f förhålla sig
som (D/F)²/(d/f)².
Vid de ljusstarkaste porträttobjektiven
är förhållandet d/f 1/2,3–1/4, vid
vidvinkelobjektiven 1/12–1/18. Bildvinkeln, som hos de
ljusstarka porträttobjektiven är helt liten, kan vid
vidvinkelobjektiven uppgå till 100–110°. Bildens
storlek är beroende på objektivets brännvidd och
föremålets afstånd, så att ju längre brännvidd
objektivet har och ju närmare föremålet är, desto
större blir bilden. (Undantag göra teleobjektiven. Se
nedan.) Djupteckningen, d. v. s. förmågan att
samtidigt tillräckligt skarpt återgifva närmare och
mera aflägsna föremål, är beroende endast på
brännviddens förhållande till linsöppningen. Ju mindre
denna senare är i förhållande till brännvidden,
d. v. s. ju ljussvagare objektivet är, desto
djupare skarpt tecknar objektivet. Genom att
insätta bländare (se Diafragma), så att endast den
centrala delen af linsen blir använd, erhåller man
större djupskärpa. Därigenom erhålles äfven bättre
allmän skärpa, men samtidigt blir naturligtvis
objektivet ljussvagare. Jämsides med den fotografiska
teknikens utveckling gjordes stora förbättringar
af de fotografiska objektiven. Daguerre använde
1839 ett af Chevalier beräknadt och framställdt
akromatiskt objektiv, som bestod af kron- och
flintglas. Detta tecknade emellertid ej korrekt och
var synnerligen ljussvagt. Objektiv af denna typ,
s. k. landskapslins l. landskapsobjektiv (fig. 8),
användas ännu på grund af sin prisbillighet. Redan
1840 beräknade Petzval och fabricerade Voigtländer
det första ljusstarka porträttdubbelobjektivet
(fig. 9); det tecknade mera korrekt och har,
hvad ljusstyrka beträffar, först under de senaste
årtiondena blifvit öfverträffadt. 1866 beräknade
A. Steinheil aplanaten (se d. o. samt fig. 10
o. 11) och 1881 antiplaneten (se under
Aplanat). Aplanatiska objektiv förekomma under olika
namn: euryskop (se d. o.), rektilinear, lynkeioskop
etc. Med tillhjälp af de af Schott i Jena uppfunna nya
glassorterna lyckades det 1887 A. Miethe att beräkna
det första anastigmatiska objektivet, anastigmat
(se d. o. samt fig. 12). Äfven anastigmaterna
förekomma under flera olika namn. En från de nämnda,
med afseende på sin konstruktion tämligen afvikande
objektivtyp är triplet-objektivet (Dallmeyers
tripletlins 1861; Zeiss’ triplet-apokromat 1890;
Voigtländers triplet-anastigmat 1901, se fig. 13,
etc.). För att vid tagning af aflägsna föremål erhålla
en tämligen stor bild använder man teleobjektiv
(konstrueradt af A. Miethe 1890, utfördt af Zeiss
m. fl.; se fig. 14). Rätt stor användning ha de
s. k. sats-objektiven och sats-anastigmaterna
fått. De bestå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>