Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 997-998 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af ett antal lösa akroniatiska, resp. anastigmatiska,
linser, som kunna kombineras så, att objektiv af olika
brännvidd erhållas, hvarigenom från samma ståndpunkt
olika stora bilder kunna tagas.

Den negativa bildens framställning sker därigenom,
att den känsliga plåten exponeras i kameran och
framkallas. Exponeringstidens längd bestämmes af
ljusets styrka och färg, objektivets ljusstyrka och
plåtens känslighet samt af sammansättningen och
temperaturen hos framkallaren. Vid exponeringen
uppstår en osynlig s. k. latent ljusbild, som
först efter behandling med en framkallare blir
synlig och hvars kemiska natur ännu ej är fullt
utredd. Framkallaren består af ett reducerande
ämne, hvars reducerande förmåga är så anpassad,
att den reducerar endast det af ljuset påverkade
bromsilfret till metalliskt silfver. Emedan
den vanliga bromsilfverplåten är ytterst ringa
känslig för rödt ljus, kan framkallningen ske vid en
mörkrumsbelysning af denna färg.

Fig. 15. Negativ bild.

Efter framkallningen afspolas plåten med
vatten och fixeras i en lösning af undersvafvelsyrligt
natron, hvarigenom det icke reducerade bromsilfret
aflägsnas och plåten blir ljusbeständig (se
Fixering). Man erhåller sålunda en negativ bild (se
fig. 15), som består af silfver i form af ytterst
fina svarta korn inbäddade i gelatinhinnan. Rester
af fixeringslösningen och de vid fixeringen bildade
salterna måste omsorgsfullt aflägsnas, hvilket
sker genom 1-2 timmars tvättning med vatten. Har
negativet ej den riktiga intensiteten, får det
undergå förstärkning eller försvagning. Förstärkning
användes, om negativets mörkare partier äro för
genomskinliga. (Ett sådant negativ kallas "tunt"
och lämnar kontrastlösa positiva aftryck.) Till
förstärkning användes vanligast en lösning af
kvicksilfverklorid (sublimat), hvari den negativa
bilden, till följd af bildad kvicksilfverklorur
och silfverklorid, blir hvit; genom behandling
med t. ex. natriumsulfitlösning reduceras dessa
ämnen till metalliskt kvicksilfver och silfver. Det
tillskott af kvicksilfver, som sålunda tillkommer,
gör negativet "tätare". Försvagning användes, om
negativet är för ogenomskinligt eller är "hårdt",
d. v. s. visar för stora kontraster med afseende på
skuggor och dagrar. Negativet behandlas då med något
ämne, som förmår upplösa silfret. Åstundas en allmän
försvagning, användes vanligen Farmers försvagare,
som består af rödt blodlutsalt
(ferricyankalium) och undersvafvelsyrligt natron i
vattenlösning. Ferricyankaliet bildar med silfret
ferrocyansilfver, som, i den mån det bildas, löses
i det närvarande undersvafvelsyrliga natronet. Är
det fråga om att minska kontrasterna, behandlas
negativet med ammoniumpersulfatförsvagaren,
som har egenskapen att företrädesvis angripa
och upplösa silfret i de silfverrika partierna af
negativet. Efter förstärkningen, resp. försvagningen,
tvättas negativet ånyo, torkas och underkastas
eventuell retusch.

Retuscheringen har till ändamål
att afhjälpa felaktigheter, såsom prickar o. d.,
som finnas i plåtens hinna, och att mildra eller
utjämna sådana fel, som uppstått till följd af den
vanliga plåtens oförmåga att återgifva föremålets
färger i de tonvärden, i hvilka de te sig för ögat. I
porträttfotografien afses därmed stundom äfven en
försköning. Retuscheringen sker med blyertspenna
eller med färg och pensel.

Till framställning af de positiva bilderna (se
fig. 16) användes mest med klorsilfver försedt
papper, s. k. kopieringspapper (fotografiskt
papper), Kopieringspapper framställes exempelvis
därigenom, att man låter ett med stärkelse och
koksalt förprepareradt papper, s. k. saltpapper
(användt under 1850-talet), flyta på en lösning
af silfvernitrat.

Fig. 16. Positiv bild.

Därigenom bildas klorsilfver i
papperet, som vid belysningen genom ljusets inverkan
reduceras till metalliskt silfver, hvarvid papperet
småningom mörknar och till sist antager en
intensivt brun eller violettbrun färg. I slutet
af 1850-talet ersattes stärkelsen med ägghvita
(albumin). Albuminpapperet har sedan början af
1890-talet alltmer utträngts af emulsionspapperen,
företrädesvis klorsilfverkollodiumemulsionspapper
(kollodiumpapper, celloidinpapper) och
klorsilfvergelatinpapper l. aristopapper. Utom
ägghvita, kollodium, gelatin användas såsom
bindemedel för klorsilfret äfven andra ämnen,
t. ex. protalbin, kasein, harts (protalbinpapper,
kaseinpapper etc.). Emulsionspapperen prepareras
vanligen på ett med bariumsulfat förprepareradt
papper, barytpapper. Mycket stor utbredning ha på
senaste åren de s. k. matta celloidinpapperen
fått; de framställas på matt barytpapper, och
till emulsionen användes ett kollodium med mindre
pyroxylinhalt än vanligt. Kopieringen sker därigenom,
att det ljuskänsliga papperet i en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>