Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om nu ett parti af plåten belyses med homogent,
t. ex. rödt, ljus, uppstå inne i den känsliga hinnan
genom reflexion mot kvicksilfverytan s. k. stående
ljusvågor. Vid amplituderna, där ljusvågorna förstärka
hvarandra, sker en sönderdelning af bromsilfret, i
nodpunkterna däremot, där vågorna upphäfva hvarandra,
sker ingen sönderdelning. I hinnan uppstå alltså
vissa maxima och minima af sönderdelning. Afstånden
från dessa maxima motsvara halfva våglängden af det
ljus, som inverkat. På det ställe, där rödt ljus
inverkat, ligga alltså dessa sönderdelningsmaxima
längre från hvarandra, än där blått ljus inverkat,
emedan det röda ljuset har längre våglängd än det
blåa. När plåten sedan framkallas, fortsättes den af
ljuset påbörjade reduktionen, och i hinnan uppstå
silfverlameller, hvilkas afstånd från hvarandra är
beroende på färgen, d. v. s. våglängden af det ljus,
som inverkat. Sedan det icke reducerade bromsilfret
genom behandling med fixeringsbadet aflägsnats
och gelatinhinnan torkat, så att den återtagit de
dimensioner, som den hade vid belysningen, finner
man, om man i reflekteradt ljus betraktar plåten,
att den återgifver de färger, som förut inverkat på
densamma. Homogena färger, såsom spektrets färger,
återgifvas med denna metod med utmärkt briljans och
naturtrohet; svårare är att återgifva biandfärger (de
färger, som föremålen omkring oss ha); men äfven detta
har lyckats mycket väl. Metoden af emellertid svår
att praktiskt utföra; då därtill, äfven i starkaste
solljus, fordras en exponeringstid af flera minuter
och bilderna ej kunna mångfaldigas, har metoden ej
fått någon praktisk användning. Teoretiskt är den
emellertid utomordentligt intressant. - En annan
metod är urblekningsförfarandet, till sin princip
1895 angifvet af O. Wiener, 1902 Utarbetadt af
K. Worel och R. Neuhauss, sedermera förbättradt af
I. H. Smith och W. Merckens. Detta förfarande grundar
sig på vissa tjärfärgämnens egenskap att blekas i
ljuset. Om ett papper bestrykes med en blandning
af en gul, en blå och en röd, icke ljusäkta färg,
erhålles en svartaktig blandning, som vid belysning
under en färgad glasbild mer eller mindre troget
återger glasbildens färger. Ljuskänsligheten
är emellertid ringa, så att det under de allra
gynnsammaste ljusförhållanden fordras många timmar
för att erhålla en bild i kameran; då därtill
färgåtergifvandet, hvad korrekthet beträffar,
lämnar mycket öfrigt att önska och bilderna ej kunna
fullständigt fixeras, har metoden ringa praktiskt
värde. - Till de direkta metoderna hör äfven den
betydligt äldre silfverklorurmetoden, som grundar sig
därpå, att silfverkloren under vissa omständigheter
antager en färgton, analog med det ljus, med hvilket
den belyses; en iakttagelse, som Seebeck redan
1810 hade gjort. Försök med denna metod gjordes
på 1840- och 1850-talen af E. Becquerel m. fl.;
färgåtergifvandet är emellertid mycket ofullkomligt,
och bilderna kunna ej fixeras. - Betydligt bättre
praktiska resultat har man uppnått med den indirekta
l. trefärgsmetoden. Den grundar sig på det faktum,
att man genom blandning af tre färger kan åstadkomma
alla i naturen förekommande. Dessa tre färger äro,
vid den additiva färgsyntesen, orangerödt, grönt
och blåviolett, vid den subtraktiva syntesen dessas
komplementfärger, blått, rödt och gult (jfr planschen;
se vidare Färg). Det färgade originalet uppdelas i
dessa tre färger på fotografisk väg, i det
man med användande af olika ljusfiltra och
s. k. pankromatiska plåtar (se ofvan) fotograferar
föremålet tre gånger. Man använder ett orangerödt, ett
grönt och ett blåviolett ljusfilter. Hvart och ett af
dessa filtra genomsläpper endast sin färgs strålar,
d. v. s. strålar från alla de partier i föremålet,
i hvilkas färg deras resp. färg ingår ensam eller
som komponent. Man erhåller på detta sätt tre bilder
af föremålet, som visserligen äro ofärgade, men
som hvar och en motsvarar en af de färgkomponenter,
af hvilka alla föremålets färger kunna tänkas vara
sammansatta. Gifves nu åt hvar och en af dessa bilder
dess motsvarande färg och förenas de på lämpligt sätt,
erhålles en bild i naturliga färger. För att förena
delbilderna användes antingen det additiva eller det
subtraktiva förfarandet.
 |
| Fig. 18. Skioptikon för trefärgsprojektion. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
