Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 1073-1074 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franck, Johann - Franck, Maria Kristina, skådespelerska. Se Ruckman, M. K. - Franck, Adolphe - Franck, César Auguste - Francke, August Hermann

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Franck, Johann, tysk psalmdiktare, f. 1618,
blef 1661 borgmästare i Guben och dog 1677 såsom
"landes-ältester" i Niederlausitz. I sina bästa sånger
(i Geistliches Sion, 1674) visar han frändskap med
P. Gerhardt, men är mindre innerlig och folkligt enkel
än denne. Psalmerna 112, 137, 216 och 268 i svenska
psalmboken af 1819 (af hvilka de båda senare: "Jesus
är min hägnad" samt "Hela världen fröjdes Herran"
höra till de mera allmänt kända och begagnade) äro
författade af F. Se biogr. öfver F. af Jentsch (1877).

Franck, Maria Kristina, skådespelerska. Se Ruckman, M. K.

Franck [frãk], Adolphe, fransk filosof, f. 1809
i Liocourt (dep. Meurthe) af israelitiska föräldrar,
d. 1893 i Paris, blef 1840 anställd vid Collège
Charlemagne i Paris. 1854 förordnades han att föreläsa
natur- och folkrätt vid Collège de France, och 1856–91
var han ord. professor vid denna högskola. Från 1844
var han medlem af Institutet. F. var länge medredaktör
i "Journal des débats" och uppsatte 1888 tidskriften
"La paix sociale". Såsom tänkare tillhör F. de
franske spiritualisterna. Han erkänner en personlig
Gud och själens odödlighet, tillerkänner förnuftet
förmågan att bevisa Guds tillvaro, men betonar,
att människan endast genom känslan kan komma i en
innerligare gemenskap med honom. Han ställer sig
lika mycket i motsats till mysticismen, hvilken
"uppoffrar förnuftet för känslan, människan för
Gud", som till panteismen, hvilken "frånkänner
Gud t. o. m. människans fullkomligheter". Bland
F:s skrifter må nämnas
De la certitude (1847) och
Philosophie et religion (1867–69);
men sin egentliga betydelse har han genom sina
åt filosofiens historia egnade arbeten,
La Kabbale, ou la philosophie religieuse des hébreux (1843; 9:e uppl. 1892),
La philosophie mystique en France à la fin du XVIII:e siècle (1866),
Réformateurs et publicistes de l’Europé (3 bd, 1863–93),
Philosophie du droit pénal (1863),
Ph. du droit ecclésiastique (1864) och
Ph. du droit civil (1886) samt
Moralistes et philosophes (1871).
Med biträde af flera andra vetenskapsmän utgaf han
"Dictionnaire des sciences philosophiques"
(1844–52; 2:a uppl. 1875).

^S–e.


Franck [frãk], César Auguste, belgisk-fransk
tonsättare, f. 10 dec. 1822 i Liège, d. 8
nov. 1890 i Paris, studerade från sitt femtonde
år vid Pariskonservatoriet och lefde sedan ett
tillbakadraget, åt konsten helgadt lif i Paris,
såsom musiklärare från 1843, organist vid kyrkan
S:te Clotilde från 1859 samt orgelprofessor
vid konservatoriet från 1872. Han blef 1873
naturaliserad fransman. Ehuru uppburen af
en hängifven lärjungeflock och beundrad som
improvisatör på orgeln, förblef F. i det längsta
okänd, förbisedd eller motarbetad i de ledande
musikkretsarna, men i synnerhet efter sin död har
han framstått som en af den nyare franska

tonkonstens märkesmän och andlig höfding för en ungfransk
skola (Vincent d’Indy m. fl.), som verksamt odlar
den rena instrumentalmusiken. I F:s musikaliska
alstring mötas på ett egendomligt sätt germanskt
och romanskt skaplynne. Från det förra härröra hans
djupsinne och själfullhet, som ofta får ett drag af
öfversinnlig mystik. Men på samma gång har hans form
romansk klarhet och linjefasthet. I sina mognare
verk fortsätter han i viss mån Beethoven. Han har
f. ö. lärt grundligt af de store tyske harmonikerna
alltifrån Seb. Bach, eger på detta område mycken
dristighet, behandlar öfverlägset kontrapunktiken
samt är fängslande äfven genom ädel melodik, och om
än ingifvelsen icke alltid står honom bi, afspegla
sig dock hans renhjärtenhet och varma idealism
tydligt nog i hans arbeten. – F:s första opus voro 4
pianotrior. Oratoriet Ruth (1846) utfördes ånyo 1871
och lade då grunden till hans rykte. Äfven oratoriet
Rédemption (1872), med serafiskt vackra partier,
satte sitt märke, och genom hans största verk, det
i mycket sublima oratoriet Les béatitudes (med ämne
från bergspredikan, 1879; utfördt i Stockholm 1897)
blef F:s konstnärspersonlighet småningom känd i
utlandet. Andra oratorier af hans hand äro
Rébecca (1881),
i likhet med "Ruth" en biblisk idyll, och
ett otryckt "Babels torn". Han komponerade vidare
en mässa (1860),
psalmen 150 (1888),
de symfoniska dikterna Les éolides (1876),
Le chasseur maudit (1882) och
Les djinns (1884; för piano och orkester),
Psyché (1888, för kör och orkester),
Variations symphoniques (1885; för piano och orkester),
en symfoni i D moll (1888),
på kammarmusikens område vidare
en pianokvintett (1879),
en stråkkvartett (1889),
en i Sverige mycket spelad violinsonat (1886),
flera ansenliga orgelverk, hvari man finner flera af
hans innerligaste själsutgjutelser, samt dessutom
pianostycken (bl. a. det storvulna
Prélude, choral et fugue),
sånger med orgel och andra instrument, motetter,
offertorier, hymner för manskör a cappella äfvensom
operorna Hulda (1885; efter Björnsons drama) och
Ghisèle (1890),
hvilka först uppfördes i Monte Carlo. Ett monument
öfver F., modelleradt af A. Lenoir, aftäcktes 1904 i
Paris. Monografier af
Coquard (1891),
Derepas (1897),
Baldensperger (1901) och
V. d’Indy (3:e uppl. 1907).

^{E. F–t.}


Francke, August Hermann, tysk teolog och pedagog,
f. 22 mars 1663 i Lybeck, d. 8 juni 1727 i Halle,
studerade vid universiteten i Erfurt, Kiel och Leipzig
samt grundade 1686 i sistnämnda stad ett "Collegium
philobiblicum" för öfning i bibelns filologiska
och praktiska tolkning. Det religiösa intrycket var
hos F. tidigt det förhärskande; men först året 1687
betecknade han själf såsom tiden för sin omvändelse
till en lefvande kristendom. 1690–91 var han diakon
vid Augustinkyrkan i Erfurt. Hans mera uppbyggande
än dogmatiska predikningar därstädes väckte mycken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>