Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franko, två medeltida musiklärde. Se Franco - Frankofrihet, postv. Se Franko - Frankokuvert, postv. Se Franko - Frankolinsläktet - Frankoman - Frankopan - Franko-provensalska dialektgruppen - Frankopulos. Se Frangopulos - Frankosedel, postv. Se Frankera - Frankostämpel, postv. Se Franko 1 - Frankotecken, postv. Se Franko 1 - Frankotvång, postv. Se franko 1 - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Franko, två medeltida musiklärde. Se Franco.
Frankofrihet, postv. Se Franko.
Frankokuvert, postv. Se Franko.
Frankolinsläktet, Francolinus, zool., hör till fam.
Phasianidæ och ordn. Galliformes bland fåglarna.
Hithörande fåglar stå rapphönsen nära och
utmärkas genom tämligen lång näbb, kort, af 14
pennor bestående stjärt, som fullständigt öfverlagras
af täckfjädrarna, genom förekomsten af en sporre
hos hannen m. m. Öfver 40 arter i Afrika, Mindre
Asien, Persien, Indien och södra Kina; en art
(F. vulgaris) lefde förr på flera ställen i södra
Europa, men är numera därstädes utrotad. Fåglarna
af frankolinsläktet lefva familjevis i buskrika trakter,
ofta nära vatten, och äro allätare. De springa
synnerligen snabbt, och flera arter flyga aldrig upp
i träden. På grund af sitt mycket smakliga kött
jagas de ifrigt.
L–e.
Frankoman (af lat. fra′ncus, fransk, och grek.
mani′a, galenskap, vurm) l. Galloman,
öfverdrifven beundrare af Frankrike och franska
förhållanden. – Frankomani l. Gallomani,
öfverdrifven förkärlek för allt franskt.
Frankopan, en gammal berömd kroatisk släkt,
hvars namn ofta förekommer i kroaternas äldre
litteratur- och politiska historia och som sättes i
förbindelse med den italienska släkten Frangipani (se
d. o.). Ivan F. upphöjdes af kejsar Sigismund omkr.
1390 till ban af Kroatien, Slavonien och Dalmatien.
Krsto F. understödde efter slaget vid Mohács
(1526) Johan Zapolya i hans planer på Ungerns
krona. Franjo F. (d. 1572), grefve af Szluin,
gjorde sig ryktbar genom bragder i kriget mot
turkarna 1566. Franjo Krsto F. inlät sig 1667
med sin systers make, ban Petar Zrinjski (Zrinyi), i
en sammansvärjning mot kejsar Leopold I, men båda
fängslades och afrättades i Wiener Neustadt 1671.
I fängelset skref F. Gartlic za čas kratiti (Den
underhållande örtagården), en samling 1871 utgifna
dikter af växlande innehåll, dels original, dels
öfversättningar från italienskan, men äfven några
folkvisor. Se Rackis i Agram 1883 utgifna skildring af
sammansvärjningen och ”Acta conjurationem Petri
à Zrinio et Francisci de Frankopan illustrantia”
(Agram 1891).
A–d J.
Franko-provensalska dialektgruppen, romansk
dialektgrupp, som uppvisades först af Ascoli (se
denne) och sedan af H. Suchier i ”Grundriss der
romanischen philologie”, I, närmare preciserats och
begränsats, utgöres af dialekterna i franska Schweiz,
i franska dep. Ain, Rhône, Loire, Savoie,
Haute-Savoie och Isère samt i de närgränsande italienska
alpdalarna Val d’Aosta och Val Soana. Det för
dem gemensamt karakteriserande, hvarigenom de
skiljas från andra romanska dialekter, består däri,
att det latinska betonade, s. k. fria a bibehållits
oförändradt, såsom fallet är i provensalskan; dock
att det, likasom i fornfranskan, skrider till ie, då
det föregås af palatalljud. Exempel från Isère:
Pra, fr. pré, för lat. pratum, men chauchier, fr.
chaucher, för lat. calcare. Latinskt finalt obetonadt
o kvarstår inom en stor del af området. Latinskt
intervokalt t eller d elideras likasom i franskan.
Äldre eller yngre dialektal litteratur från detta
område är ytterst knapphändig.
P. A. G.
Frankopulos. Se Frangopulos.
Frankosedel, postv. Se Frankera.
Frankostämpel, postv. Se Franko 1.
Frankotecken, postv. Se Franko 1.
Frankotvång, postv. Se Franko 1.
Frankrike (fr. La France), republik i västra
Europa och en af denna världsdels stormakter.
Läge, storlek, gränser. F. omfattar
västligaste delen af Europas fastlandskärna, smalaste
delen af kontinenten mellan Atlantiska hafvet och
Medelhafvet. Dess nordligaste punkt, byn Zuyd-coote,
är belägen under 51° 5′ 27″ n. br., dess
sydligaste, Serre de la Bague de Bordeillat, under
42° 20′ n. br., den västligaste, Pointe de Corsen,
under 4° 47′ 47″ v. lgd och den östligaste, i
Liguriska alperna, under 7° 39′ ö. lgd. Hela arealen
utgör 536,464 kvkm. Dess landmassa har
grundformen af en sexsiding med spetsarna i Dunkerque,
Donon, Menton, Cap Cerbère, Bidassoas mynning
och S:t Mathieu. Största längden i n. och s. (efter
Parismeridianen) är 973 km., största bredden, från
S:t Mathieu till östligaste punkten i Vogeserna,
888 km. I n. ö. gränsar F. till Belgien och Luxemburg,
i ö. till Tyskland (Elsass-Lothringen), Schweiz
och Italien, i s. till Medelhafvet och Spanien, i v.
till Atlantiska hafvet och i n. v. till Kanalen, Pas
de Calais och Nordsjön. Gränserna ha en längd af
5,290 km., hvaraf 3,120 km. äro kust- och 2,170
km. landgräns.
Kuster. Nordvästra kusten (1,120 km.) tillhör,
på sträckan n. ö. om Calais, Nordsjöns låga, af
dyner skyddade strand. Vid Cap Gris-Nez får den
en sydlig riktning till Sommes æstuarium och är
n. om Boulogne klippig, s. om denna stad till Somme
låg med dyner och träskbildningar här och där.
Men 20 km. s. om Somme blir den till v. om
Fécamp en omkr. 100 m. hög och brant samt
otillgänglig kalkstenskust (Les falaises du pays de Caux).
Mellan Cap de la Hève, en 105 m. hög klippa, och
Pointe de Barfleur gör Seinebukten en stor inskärning
i Normandie, hvilken i sin östra del är
fullständig sandkust med många badorter (Trouville),
men i v. fylld af små, men farliga klippor (Les
roches de Calvados). Västligare springer den
Normandiska halfön (Cotentin) ut i Kanalen, slutande
med udden Cap de la Hague. Väster om denna
halfö går en stor hafsvik in mellan Normandie och
Bretagne; i den ligga de till England hörande
Normandiska öarna, kvarlefvor af en gammal kust,
som sönderslitits af vågorna och det här mycket
våldsamma tidvattnet, som i vikens innersta del,
S:t Michelviken, visar en skillnad af ända till 15 m.
mellan ebb och flod. Äfven Bretagnes sönderslitna
kuster äro bevis på hafvets våldsamma framfart.
Bland vikar på denna kust märkas i n. S:t Brieuc-viken,
på västra sidan Rade de Brest och Baie de
Douarnenez, på södra kusten Quiberon- och La
Vilaine-vikarna; bland öarna: Ouessant, utanför
landets västligaste uddar Corsen och S:t Mathieu,
samt Belle-île. Söder om Loires mynning blir
kusten låg, sandig och ofta sumpig; utanför den
ligga några öar, kvarlefvor af den gamla kusten,
såsom Noirmoutier, Yeu samt, sydligare, Ré och
Oléron, båda skilda från fastlandet genom sund
(pertuis). En ännu mer typisk sandkust, les
Landes, vidtager s. om æstuariet Gironde, raklinig
och garnerad af dyner, bakom hvilka finnas flera
från hafvet afskurna salthaltiga träsk och strandsjöar
(étangs); blott på ett ställe äro dynerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
