Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afbrutna, genom Arcachonviken. Halfön v. om Gironde
är Médoc, som i sin östra del är en af Frankrikes
förnämsta vintrakter, men i v. upptages af dyner. Hela
västra kusten från Pointe de Corsen till Bidassoa
är 1,385 km. lång. - Äfven Medelhafskusten är längs
Golfe du Lion låg och garnerad med strandsjöar, hvilka
genom smala landtungor skiljas från hafvet. Det är
Rhônes af en hafsström mot v. förda aflagringar, som
bildat denna kust och som igensandat gamla hamnar och
skilt forna sjöstäder från hafvet. Ö. om Marseille
blir kusten bergig och försedd med öar, af hvilka
Iles d’Hyères äro de viktigaste. - Äfven Corsica hör
politiskt till F., ehuru geologiskt och etnografiskt
till Italien. F:s södra kust, från Cap Cerbère,
vid Pyrenéerna, till Pont S:t Louis, nära Menton,
är 615 km.
Ytbildning. F:s yta erbjuder en rik omväxling
af berg, kullar och slätter. De högsta delarna
ligga i s. och s. ö., så att landet sluttar från
s. ö. mot n. v. Västalperna fylla de sydöstra
departementen. Till F. höra af dessa alpers inre
gnejszon (jfr Alperna, sp. 697): Hafsalperna med
topparna Mont Pelat (3,053 m.) och Mont Tenibres
(3,032 m.), Kottiska alperna med toppen Monte Viso
(3,843 m.), liksom M:t Tenibres alldeles på gränsen
till Italien, samt toppen Mont Chambeyron (3,400 m.),
Grajiska alperna med Mont Sassière (3,759 m.) och
Grands Couloirs (3,862 m.) samt af den yttre (västra)
gnejszonen: Dauphiné-alperna med Mont Pelvoux (4,103
m.) och Savojiska alperna med toppen Mont Blanc (4,810
m.). V. om dessa s. k. hufvudalper utbreda sig ända
fram till Rhônedalen Franska kalkalperna (se Alperna,
sp. 698) med flera toppar på 2,700-3,100 m. N. om
Rhône fylles östra F. af Jurabergen (se Jura),
hvilka brant och otillgängligt stupa ned i Saônedalen
i v. De bestå af en rad parallella ryggar. Deras
högsta toppar, Crêt-de-la-neige (1,723 m.) och
Reculet (1,720 m.), ligga på franskt område. N. om
dessa berg ligger en smal slätt, som skiljer dem från
Vogeserna, den s. k. Burgundiska porten, som leder in
mot Rhendalen och är den lättaste inmarschvägen till
F. samt därför skyddad genom Belfort, Besançon och
andra fästningar. Burgundiska porten öfvergår i v. i
Burgundiska slätten, som med en höjd af 200-250 m. och
en bredd af 40-50 km. utbreder sig v. om Jurabergen
och genomflytes af den trögt rinnande Saône samt
öfvergår längst i s. i den af tusentals små sjöar
uppfyllda platån Pays de Dombes (se Dombes). Äfven
s. om Lyon, där Saône flyter samman med Rhône,
fortsätter dalslätten, hufvudsakligen på flodens östra
sida, men tränges ihop i närheten af Isères inflöde
i Rhône, enär utsprången från Alperna där gå längst
mot v. Något sydligare vidgar sig Rhônedalen åter
och öfvergår i Provences och Languedocs slätt, medan
floden i trakten af Arles delar sig i flera armar,
som omsluta ett sumpigt, föga bebodt land, Camargue
(se d. o.). Rhône-Saône-dalen är en dalsänka, som
fanns redan i miocen tid; dess öfre del var fylld
af sötvattenssjöar, den nedre delen var en vik af
Medelhafvet. Unga sediment af utmärkt fruktbarhet
fylla numera densamma. Genom Languedocslätten står
Rhône-Saône-bäckenet i förbindelse med ett annat
vidsträckt lågland, Garonnebäckenet, som uppstått
genom den tertiära sänkning, som skapade Vizcayaviken
och som äfven en gång utgjorde en del af denna vik. Det är
därför täckt af tertiära och yngre bildningar; endast
i dess utkanter mot n. och s. träffas mesozoiska
lager (jura och krita). Vattendelaren mellan
Medelhafvet och Atlantiska hafvet når ej större höjd
än 189 m., och där har sedan urminnes tider den stora
stråkvägen mellan hafven gått fram. På 1600-talet
anlades Canal-du-midi mellan Garonne och Medelhafvet
(se Languedoc-kanalen), och i våra dagar ämnar man
genom en kanal i större proportioner möjliggöra direkt
sjöfart mellan de båda vattensystemen. Kustområdet
mot Vizcayaviken är les Landes (se sp. 1104), hvars
dyner nu äro skogklädda och hvars stränder, nästan
omöjliga för sjöfart, lämpa sig synnerligen väl för
hafsbad (Arcachon, Biarritz). Bakom strandområdet
utbreda sig vidsträckta hedar, hvilka mot ö. öfvergå
i ett fruktbart åkerbruksland, där vindrufvan är
den viktigaste kulturväxten. S. om Garonnebäckenet
resa sig de väldiga Pyrenéerna (se d. o.) såsom
en skiljemur mellan F. och Spanien. I motsats till
Alperna äro de mycket fattiga på pass; än i dag söker
trafiken sig helst väg utefter hafskusten ö. och v. om
bergen, där också de två enda järnvägar, som förena
länderna, gå fram. De norra delarna af bergen ligga
inom F., och en otalig mängd små floder (gaves) flyter
från dem ned till Adour och Garonne, som också själfva
upprinna i bergen. Af Pyrenéernas högsta toppar ligga
många inom F. eller alldeles på gränsen, såsom Pic de
Perdighera (3,220 m.), Marboré (3,257 m.), Vignemale
(3,298 m.), Pic des Posets (3,367 m.) och Mont Perdu
(3,352 m.). Pyrenéerna stupa v. om Garonne nästan utan
öfvergång ned i Gascognes lågland. Däremot finnes ett
stycke n. om deras fot ett af kullar uppfylldt område,
Lannemezanplatån (670 m.), och än nordligare Les
collines d’Armagnac, hvilka delvis äro bildningar
af Central-Pyrenéernas istidsfloder. Området
mellan Garonnebäckenet i s., Rhône-Saône-bäckenet
i ö. och Seinebäckenet i n. kan betraktas såsom
F:s orografiska kärna. Det upptages till största
delen af "den centrala platån", Le massif central
(omkr. 80,000 kvkm., nära en sjundedel af hela F.),
som helt eller delvis uppfyller de gamla landskapen
Auvergne, Lyonnais, Bourbonnais, Marche, Limousin,
Guienne och Languedoc. Till allra största delen är
detta en urbergsbildning, i de inre delarna täckt af
yngre eruptiv från den mängd nu slocknade vulkaner,
som där finnas. Dess östra kant utgöres af Cevennerna
(se d. o.), som från sänkan vid Castelnaudary, där
Canal-du-midi går fram, sträcka sig till sänkan vid
Longpendu, som är genomdragen af Canal-du-centre. På
västra sluttningen af de södra Cevennerna upprinner
Loire, hvars dal skiljer Cevennerna från de
västligare Velay- och Forezbergen (1.640 m.),
hvilka i v. begränsas af Alliers dal. Först v. om
denna dal vidtager den egentliga platån. Längst i
s. ligga de kristalliniska Montagnes de la Margeride
(med Mont Randon 1,554 m.) och västligare Montagnes
d’Aubrac (1,471 m.), alltigenom vulkaniska. Detta
gäller äfven om det nordligare Auvergnes högland,
där väldiga lavaströmmar betäcka stora områden och
en rad vulkantoppar (puys) ännu finnes kvar. I södra
delen ligger Montagne du Cantal, med Plomb du Cantal
(1,858 m.), i midten M. du Luguet (1,555 m.), i norra
delen gruppen Mont Dore, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
