Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eider i n., Elbe, Saale och Kaab i ö., Ebro,
Medelhafvet och Garigliano i s. Sedan han juldagen
800 af påfven Leo III blifvit krönt till romersk
kejsare, betraktades han i Västerlandet som hela
kristenhetens öfverhufvud och blef grundläggaren af
"det heliga romerska riket", som upplöstes först
1806. Karls inre styrelse var lika kraftfull. Han
införde grefskapsindelningen i de nyförvärfvade
områdena, upprättade markgrefskap vid gränserna
och kontrollerade de lokale ämbetsmännen genom
kringresande ombud, s. k. missi dominici, såsom bruket
varit under romerska kejsartiden. Centralförvaltningen
koncentrerades till hofvet (palatium), där ett
talrikt kansli fanns. Folkförsamlingarnas betydelse
försvann alltmer, och folket drabbades hårdt af de
ständiga krigen, där de uppbådade måste underhålla sig
själfva. Stormansväldet utvidgades i synnerhet genom
behofvet af rytteri för krigen. Det blef vanligt,
att stormännen fingo förläningar af de karolingiska
familjegodsen samt blefvo konungens vassi (jfr ofvan),
och på deras sammankomster utfärdade Karl sina lagar
och påbud (capitularia). Han bidrog också i hög
grad till den andliga odlingens främjande (se vidare
Karl, romerska kejsare). Hans son, Ludvig den fromme
(814-840), iörmådde ej fullfölja hans verk. 817 delade
han riket mellan sina söner, men behöll själf högsta
makten som kejsare. Tvister uppstodo, som ledde iill
krig, hvarvid sönerna vid Kolmar 833 tillfångatogo
Ludvig, som afsattes. Genom sönernas oenighet återfick
han snart kronan, och vid hans död utbröt inbördes
krig, som slutade först genom fördraget i Verdun
(843). Där tredelades riket, och västra delen, v. om
Schelde, Maas, Saône och Rhône, tillföll Ludvigs
son, Karl den skallige (843-877), som alltså blef
det egentliga F:s förste konung. Under hans svaga
regering ökades stormännens makt, och landet begynte
svårt härjas af nordiska vikingar. Svaga voro ock hans
son, Ludvig II den stammande (d. 879), och sonsöner,
Ludvig III (d. 882) och Karlman (d. 884). Dennes
efterträdare Karl den tjocke (d. 888), tillika
kejsare och Tysklands konung, måste, trots grefve
Eudos lysande försvar af Paris, dit de nordiske
vikingarna ostördt kunnat framtränga, friköpa sig
från dessas härjningar och tillåta dem öfvervintra
i Burgund. (Om det karolingiska rikets delning vid
hans död se kartong till kartan "Frankrike från XV:e
årh. till freden i Lunéville 1801".) Samme Eudo
(888-898), grefve öfver "landet mellan Seine och
Loire" (sedermera kalladt Francien), var den förste
mer betydande kapetingern och blef af stormännen vald
till konung, men nödgades under hela sin regering
kämpa mot karolingern Karl den enfaldige (893-929),
Ludvig II:s son, som allmänt erkändes efter Eudos
död. En broder till denne, Robert I, gjorde sig
till konung i F., men föll i en drabbning mot Karl
(923), hvars trupper dock besegrades. Kort därefter
blef han genom svek fången och dog i fångenskapen
929. Under hans regering hämmades vikingarnas
härjningar i F. genom upplåtandet af Normandie (se
d. o.) åt nordmannahöfdingen Rolf genom fördraget i
Saint-Clair-sur-Epte (911) och eröfrades Lothringen
åt F. Efter Karls tillfångatagande valde stormännen
till konung Raoul (923-936), hertig af Bourgogne,
som förlorade Lothringen till Henrik I
af Tyskland och måste gifva normanderna nya
områden. Vid Raouls död blef Karls son Ludvig IV
d’Outre-Mer (936-954) konung under beskydd af Robert
I:s son Hugo den store (dux Francorum). Häftiga
partistrider utbröto snart, och Ludvig togs till
fånga af Hugo (945), men vann med tillhjälp af Otto
den store af Tyskland, hans svåger, snart öfverhand
och fick Hugo exkommunicerad. Sonen Lothar
(954-986) och sonsonen Ludvig V (986-987)
hade att kämpa en hopplös strid med stormännen,
framför allt Hugo Capet, Hugo den stores son. Litt.:
Warnkönig och Gérard, "Histoire des carolingiens"
(2 bd, 1864), Mühlbacher, "Deutsche geschichte unter
den karolingern" (1895), Richter och Kohl, "Annalen
des fränkischen reichs im zeitalter der karolinger"
(1885), och Kleinclausz, "L’empire carolingien,
ses origines et ses transformations" (1902).
Kapetingerna (987-1792). Hugo Capet (987-996) var
den förste som konung allmänt erkände medlemmen
af ätten Capet på F:s tron, där den bibehöll sig
i mer än 8 sekel. Hans son Robert II den helige
(996-1031), sonson Henrik I (1031-60) och dennes
son Filip I (1060-1108) lågo i ständiga fejder
med vasallerna. Regenternas makt var, trots deras
stora familjebesittningar såsom hertigar af Francien,
grefvar af Orléans, Paris m. m., mycket inskränkt. De
vid pass 50 storvasallerna, af hvilka de förnämste
voro hertigarna af Normandie, Bretagne, Guienne
och Bourgogne samt grefvarna af Poitou, Champagne
och Toulouse (se kartong till nyssnämnda karta),
voro nästan fullkomligt själfständiga, riksenheten
var så godt som alldeles upplöst, ingen gemensam
rikslagstiftning existerade längre, och alla
statsämbeten blefvo faktiskt ärftliga. Under
stormännen stodo som vasaller landets öfriga
godsegare, hvilkas omedelbara förhållande till
kronan alltså upplöstes. De fria egendomarna
(allodier) försvunno nästan helt och hållet, och
all jord betraktades faktiskt som län (beneficium)
af innehafvarens närmaste öfverordnade (fr. nulle
terre sans seigneur), framför allt i norra F. Landet
öfversållades med starkt befästa borgar, till
en början som skydd mot nordmännens plundringar,
men sedermera på grund af de inbördes striderna,
och feodalismen (se Länsväsen) gjorde sitt
intåg. Kraftigare än de föregående regenterna
var Filips son, Ludvig VI den tjocke (1108-37),
som understödde de nu uppblomstrande städerna i
deras strid mot länsherrarna. För att undgå dessas
plundringar sträfvade nämligen städerna att skaffa
sig frihetsbref (chartes), hvilkas anseende de sökte
stärka genom att utverka kunglig bekräftelse på dem
(se Borgare, sp. 1169-70). På detta sätt blefvo
de konungens bundsförvanter emot storvasallerna. -
På kyrkomötet i Reims (1119) ordnades förhållandet
mellan stat och kyrka på det sätt, att biskoparna
skulle gifva konungen vasalled. Ludvigs son, Ludvig
VII den unge (1137-80), hade genom sitt giftermål med
Eleonora af Akvitanien förvärfvat Guienne, Poitou
och Gascogne. Men då han skilde sig från henne och
hon gifte sig med Henrik Plantagenet, tillföllo dessa
provinser denne, som förut hade Normandie och Anjou
samt 1154 blef Englands konung. Men Ludvigs son, Filip
August (1180-1223), lyckades återvinna alltsammans
utom Normandie, och hans framgångar gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
