Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trosförvanter gaf han dem genom Nantesiska ediktet
(1598) full religionsfrihet, lika borgerliga
rättigheter med katolikerna samt flera fasta
platser, s. k. säkerhetsplatser, till värn för deras
friheter. Vid Henriks tillträde till regeringen
var rikets tillstånd bedröfligt. Redan 1580 hade,
efter en samtidas beräkningar, 800,000 personer
omkommit i kriget, samt 9 städer, 250 byar och
150,000 landthus uppgått i lågor. Finanserna voro i
fullständig oordning; handel och jordbruk hade i det
närmaste afstannat. Henrik grep sig allvarligt an med
att bota dessa skador, därvid skickligt understödd
af sin vän och rådgifvare, hertigen af Sully. De
lyckades äfven snart att åter bringa landet i ett
blomstrande tillstånd, så att Henrik kunde tänka på
att föra en kraftig utrikespolitik, hvars mål skulle
vara den habsburgska öfvermaktens krossande. Han
stod just färdig att i Tyskland börja utföra sina
planer på en fullkomlig omskapning af de europeiska
staternas politiska förhållanden, då han föll för
Ravaillacs dolk, efterlämnande en minderårig son,
Ludvig XIII (1610-43). Denne kom under förmynderskap
af sin moder, Maria af Medici, hvilken h. o. h. leddes
af en italiensk äfventyrare, Concini, upphöjd till
marskalk d’Ancre, och Henriks kraftfulla politik
öfvergafs alldeles. Ställningen förbättrades icke,
sedan konungen själf öfvertagit styrelsen (1617),
ty hans allsmäktige gunstling, Luynes, kunde ej med
kraft sköta statsrodret. Ett nytt hugenottkrig började
(1621), och i detta stupade Luynes, lämnande riket
i den största oreda. Då lades riksstyrelsen i
Richelieus hand (1624-42). F:s återupprättelse
var det mål, som han föresatt sig, och som han äfven
uppnådde. Hugenotterna blefvo kufvade, deras fasta
platser fråntogos dem, men de fingo, genom ediktet i
Alais (1629), behålla sin religionsfrihet. Högadeln,
som ännu intog en för konungamakten farlig ställning,
förstod han att böja; de gamla feodalfästena
nedbrötos, storamirals- och konnetabelsvärdigheterna,
som gåfvo sina innehafvare en nästan kunglig myndighet
öfver flottan och hären, indrogos. En sträng
kontroll öfver ämbetsmännen infördes, och dessa
gjordes fullständigt beroende af konungens nåd. De
förut nästan själfständige provinsguvernörerna miste
all verklig makt, och provinsstyrelsen öfverläts
åt kungl. intendenter. Krigsväsendet sattes i
utmärkt skick; handel och näringar väcktes åter
till lif. Äfven i den utländska politiken ingrep
Richelieu kraftigt. För att hejda kejsarens segrar
i Tyskland understödde han Gustaf II Adolf genom
subsidietraktaten i Bärwalde (1631) samt ingrep efter
slaget vid Nördlingen (1634) aktivt i trettioåriga
kriget. Genom att understödja Portugals uppror mot
Spanien (1640) tvang han detta att draga sina trupper
ur Tyskland samt eröfrade från Spanien Perpignan
och Roussillon. Richelieu förberedde F:s hegemoni
i Europa och det kungliga enväldet. Han beröfvade
folket dess representationsrätt, i det att han aldrig
sammankallade ständerna - ett exempel, som sedan
till F:s olycka vann efterföljd -, samt kufvade också
det förut mäktiga parlamentet i Paris. - Ludvig XIV
(1643-1715) var knappt fem år, då hans fader, Ludvig
XIII, dog. Hans moder, Anna af Österrike, blef hans
förmyndare, och Richelieus plats intogs af kardinal
Mazarin (1643-61), som fortsatte företrädarens
politik. I trettioåriga kriget vunno fransmännen
stora framgångar, och F. erhöll i westfaliska freden (1648)
bekräftelse på besittningen af Metz, Toul och Verdun,
österrikiska Elsass m. m. Med Spanien fortsattes
kriget framgångsrikt till 1659, då F. i den
s. k. Pyreneiska freden fick Roussillon, Artois, flera
platser i Flandern m. m. Under spanska kriget
skakades F. äfven af ett våldsamt uppror, Fronden
(1648-52), tillställdt af Parisparlamentets medlemmar
och högadeln, som därmed gjorde ett sista försök att
återvinna sin forna ställning. Upproret slutade med
konungamaktens fullständiga seger. Efter Mazarins död
(1661) var Ludvig sin egen premiärminister. Den inre
förvaltningen och finansväsendet handhades skickligt
af Colbert och krigsväsendet af den skicklige,
men hänsynslöse Louvois. Understödd af dessa och
andra framstående statsmän och krigare samt själf
ung, ärelysten och i besittning af envåldsmakt,
blef Ludvig högst farlig för Europas lugn. Genom
köp vann han Dunkerque från Englands konung Karl II
(1662). Från Spanien sökte han rycka de nederländska
besittningarna, genom "devolutionskriget" (1667-68),
men den af England, Holland och Sverige bildade
"trippelalliansen" tvang honom att i freden i Aachen
(1668) nöja sig med elfva fasta platser vid F:s norra
gräns. För att hämnas på Holland, som egentligen
stiftat trippelalliansen, angrep han detta (1672),
som, styrdt af Vilhelm af Oranien och understödt
af flera af Europas makter, försvarade sig med
framgång. Ludvig måste i freden i Nijmegen (1678)
lämna det i okränkt besittning af dess område,
men tvang dess bundsförvant Spanien (s. å.) att
afträda tretton fasta platser i Nederländerna och
hela Franche-Comté. Föga mindre betydande voro
Ludvigs fredliga landvinningar. Stödd på utslag af
de 1679 inrättade reunionskamrarna (chambres de
réunion), domstolar, som skulle undersöka, hvilka
orter i forna dagar tillhört de i sista frederna af
trädda områdena, lät han midt under freden besätta
en mängd viktiga platser i Flandern och Tyskland,
bland dem Strassburg (1681), af hvilka han lyckades
behålla detta och en del andra genom stilleståndet i
Regensburg 1684. Samtidigt utvidgade Ludvig sin makt
på det kyrkliga området: genom de fyra "Gallikanska
artiklarna" (1682) inskränktes påfvens makt öfver
den franska kyrkan, och 1685 upphäfdes Nantesiska
ediktet. De reformerte, till stor del flitiga och
skickliga arbetare, förföljdes och utvandrade
i tusental till andra länder. Pfalziska kriget
(1688-97), som Ludvig framkallade för att till förmån
för sin svägerska, den siste pfalziske kurfurstens
syster, göra anspråk på en del af dennes land, och i
hvilket han fick kämpa mot kejsaren, Holland, Spanien
och Savojen samt England, slöts under svensk medling
genom freden i Rijswijk (1697) utan landvinning för
F. Ludvig hade påskyndat denna fred för att ostördt
få egna sig åt frågan om tronföljden i Spanien, där
det habsburgska huset var nära att utslockna. Ludvig
förmådde sin svåger, spanske konungen Karl II, att
testamentera alla sina länder till Ludvigs sonson,
Filip af Anjou, hvilken efter Karls död (1700)
också tog dem i besittning. Men emot ett sådant
sakernas skick uppträdde England, Holland, kejsaren
m. fl. makter med vapen i hand, och efter en rad af
motgångar mot dem i det s. k. spanska tronföljdskriget
(se d. o.) 1701-13 tvangs Ludvig att söka fred,
till en början på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
