Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänstra Rhenstranden samt erkänna den af Bonaparte
bildade Cisalpinska republiken (se d. o.). F. tillegnade
sig därjämte Joniska öarna. Kort före freden hade
Direktorium med biträde af Augereau, en af Bonapartes
generaler, utfört en statskupp
(revolutionen af 18 fructidor år V = 4 sept. 1797),
som hejdade den ifriga rojalistiska reaktionen.
För att stärka det republikanska elementet omgaf
Direktorium F. med en rad af republiker. Utom
Cisalpinska skapades i Italien Liguriska, Romerska
(febr. 1798) och Partenopeiska (jan. 1799) och
af Schweiz Helvetiska republiken (mars 1798). För
att rikta ett slag emot den återstående fiendens,
Englands, levantiska handel och makt i Asien
uppgjorde Bonaparte i förening med Talleyrand redan
aug. 1797 planen till ett franskt anfall på Egypten,
som sattes i verket maj 1798. (Se art. Egypten,
sp. 1488–89.) Under Bonapartes frånvaro bildade
England, Neapel, Österrike, Ryssland och Turkiet
en ny koalition (andra koalitionen 1798–1802) mot
F. Fransmännens motgångar i detta krig (ryssar
och österrikare ryckte från dem Italien) samt
Direktoriets svaghet och oförmåga att upprätthålla
den inre ordningen eggade rojalisterna till
stämplingar och framkallade förvirring i F. Detta
föranledde Bonaparte att återvända till F., där han
landsteg i okt. 1799. För att återföra ordningen
och tillfredsställa sin maktlystnad företog han en
statskupp (revolutionen af 18–19 brumaire år VIII =
9–10 nov. 1799). Med truppernas bistånd sprängde
han De femhundras råd och lät sedan utarbeta en ny
författning, som promulgerades 22 frimaire år VIII
(13 dec. 1799). Enligt denna lades regeringen i en
Förste konsuls hand. Till biträden fick han en Andre
och en Tredje konsul, hvilka dock voro endast hans
rådgifvare. Vid konsulernas sida stodo ett statsråd
(Conseil d’état), hvars medlemmar utsågos af Förste
konsuln, och en sig själf kompletterande senat (Sénat
conservateur) af 80 personer. Senaten egde att, med
stöd af de ur medelbara val framgångna listorna på
kandidater, utse representationen, som fördelades
på två kamrar, tribunatet (le Tribunat), med 100
medlemmar, och lagstiftande kåren (Corps législatif),
med 300. Förste konsul för tio år blef Bonaparte,
Andre Cambacérès och Tredje Lebrun.
Konsulatet (le Consulat; 25 dec. 1799–20 maj 1804). Då
Bonapartes fredsanbud förkastades, gick han i maj
1800 öfver Alperna, slog österrikarna vid Marengo
(14 juni 1800) och tvang dem till ny fred i Lunéville
(9 febr. 1801), som för F. bekräftade freden i
Campo Formio. Snart därpå slöto Neapel, Portugal och
Ryssland (okt. 1801) samt slutligen äfven England,
i Amiens (27 mars 1802), fred. I sammanhang med denna
fred blef Bonaparte, efter allmän folkomröstning,
2 aug. 1802, af senaten proklamerad för konsul på
lifstid, hvarjämte hans myndighet ökades genom
åtskilliga förändringar i konstitutionen. På
grund af Lunévillefreden företog Bonaparte en
fullständig omgestaltning af västra Tyskland (1803),
väsentligen utmärkt af de kyrkliga riksståndens
nästan fullständiga sekularisering. Samtidigt gaf
han Schweiz en ny författning, som gjorde honom
själf till republikens "medlare" (Médiateur), och
förenade Holland närmare med F. Hans inrikes politik
bidrog kraftigt till ordningens och det allmänna
förtroendets återställande samt näringarnas raska
uppblomstring. Genom konkordatet med påfven
(15 juli 1801) sökte han försona stat och kyrka och
genom Hederslegionens instiftande (1802) skapa en
ny verklig förtjänst-aristokrati. En ny lagbok (Code
civil l. C. Napoléon, 1804) promulgerades. Bonapartes
hänsynslösa uppträdande mot Holland och Schweiz samt
i Tyskland och hans ostentativa sträfvan att skapa
en stark sjömakt samt ett nytt kolonialvälde förmådde
England att bryta Amiensfreden i maj 1803. Genom att
indirekt understödja en rojalistisk sammansvärjning
sökte det undanröja sin motståndare, men komplotten
misslyckades tack vare Bonapartes utmärkta polis
(mars 1804; jfr Cadoudal). Bonaparte å sin sida lät
fängsla och afrätta en medlem af franska konungahuset,
hertigen af Enghien (mars 1804). Detta brott mot
folkrätten väpnade emot honom halfva Europa. För
att ytterligare befästa sitt välde inom landet lät
då Bonaparte 28 floréal år XII (18 maj 1804) senaten
uppdraga åt honom ärftlig kejsarvärdighet, hvarefter
han två dagar senare utropades till kejsare under
namn af Napoleon I samt kröntes af den till Paris
befallde påfven 2 dec. s. å.
Kejsardömet (20 maj 1804–2 april 1814). Napoleon
förändrade nu omedelbart Cisalpinska republiken
till ett konungarike Italien (1805), hvars konung
han blef och till hvars vicekonung hans styfson,
Eugène Beauharnais, utsågs. Då förenade sig
England, Österrike, Ryssland och Sverige i den
tredje koalitionen (1805). Napoleon vände nu med
utomordentlig snabbhet sina vid Boulogne för ett
planeradt infall i England samlade trupper mot
Österrike, tvang 22,000 af dess soldater under Mack
att kapitulera vid Ulm (17 okt. 1805), besatte Wien
och slog på årsdagen af sin kröning de förenade
österrikarna och ryssarna i "trekejsarslaget" vid
Austerlitz (2 dec. 1805). Därpå slöt Österrike
fred i Pressburg (26 dec. s. å.), i hvilken det
fick göra betydliga landafträdelser dels till
konungariket Italien, dels till det med F. förbundna
Bajern. Napoleon gaf samtidigt sin broder Josef
Neapels krona och sin broder Ludvig Hollands; flera
af hans förnämsta män fingo furstendömen i Tyskland
och Italien (marskalk Bernadotte upphöjdes till
furste af Ponte Corvo). – I Tyskland företog han
på sommaren 1806 en ny omdaning. Sexton väst-tyska
stater förenades till det s. k. Rhenförbundet
(se d. o.), hvars högste beskyddare Napoleon
blef. Detta föranledde kejsar Frans af Österrike att
(6 aug.) nedlägga den tyska kejsarkronan, hvarigenom
"det heliga romerska riket" faktiskt upplöstes. Då
Preussen, som genom Napoleons diplomati afhållits
från koalitionen, opponerade mot hans omstörtningar
i Tyskland, blef det i grund krossadt vid Jena och
Auerstädt (14 okt. 1806), hvarpå dess hufvudstad
intogs. Därifrån utfärdade Napoleon (21 nov. 1806)
sitt beryktade blockaddekret, hvilket afsåg att
spärra kontinentens alla hamnar för engelsmännen
och sålunda gifva en dödsstöt åt deras handel, det
s. k. kontinentalsystemet. Preussen, Ryssland, Sverige
och England bildade då mot F. fjärde koalitionen
(1807). Napoleon kämpade mot preussarna och ryssarna
vid Eylau (7 och 8 febr. 1807) och besegrade ryssarna
vid Friedland (14 juni s. å.), hvarefter fred slöts i
Tilsit (7 och 9 juli s. å.). F. behöll alla preussiska
länder v. om Elbe, af hvilka bildades ett konungarike
Westfalen, som Napoleon gaf åt sin broder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
