- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
1159-1160

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

konungens förtroende och understöddes föga
af de liberale. Han föll därför i aug. 1829,
då den reaktionäre Polignac bildade nytt
kabinett. Deputeradekammaren, i hvilken de liberale
hade öfvervikten, upplöstes. För att vinna allmänheten
för sig vid de nya valen, utsände regeringen, under
Bourmonts befäl, i maj 1830 en expedition till
Algeriet. Utgången var väl lycklig (redan i juli
s. å. eröfrades den gamla sjöröfvarstaten), men på de
nya valen inverkade den ej. Då beslöt sig konungen för
en statskupp. Han utfärdade några mot författningen
stridande förordningar, de s. k. Juliordonnanserna
(Ordonnances de juillet), genom hvilka tryckfriheten
inskränktes, den ännu ej samlade kammaren
upplöstes, och en ny vallag infördes. Dagen
efter ordonnansernas publicerande utbröt i Paris
Julirevolutionen (27 juli 1830). Efter tre dagars
blodiga strider (27-29 juli) var Bourbonernas tron
åter kullkastad. Åt en deras frände, Ludvig Filip,
hertig af Orléans, erbjödo revolutionens ledare,
Thiers, Laffitte, La Fayette m. fl., att blifva
rikets generalståthållare (lieutenant général
du royaume
), hvilket han emottog. En ny, friare
författning utarbetades (Charte constitutionnelle
af 7 aug. 1830). Då Ludvig Filip lofvade att antaga
densamma och revolutionens trefärgade fana, blef han
(9 aug.) af pärskammaren och deputeradekammaren vald
till "fransmännens konung". Litt.: Viel-Castel,
"Histoire de la restauration" (20 bd, 1860-78),
Vaulabelle, "Histoire des deux restaurations" (6 bd,
1844), Hamel, "Histoire de la restauration" (2 bd,
1887), och Hallendorff, "De franska bourbonernas fall"
(1905); memoarer af bl. a. Vitrolies (1883), Villèle
(1890), Hyde de Neuville (1889), Pasquier (1893),
Barante (1890) och de Broglie (1886).

Ludvig Filip (1830-48). Den förmögna medelklassen hade
gjort honom till konung "af Guds nåde och folkviljan",
och på denna klass stödde han väsentligen sin
regering. Under ministern Périer antogs en ny vallag,
som betydligt nedsatte census både för valbarhet och
för valrätt. Regeringen vann en viss popularitet och
kunde framgångsrikt uppträda i Europas angelägenheter
genom intervention i Portugal och Belgien. Men efter
Périers död (1832) ändrades förhållandena. Både
republikaner och legitimister (bourbonska partiet)
anställde upprorsförsök, hvilka förmådde konungen
att närma sig de konservative och reaktionäre, och
äfven bonapartisterna började röra på sig. Efter
Fieschis mordförsök på konungen (1835) inskränktes
tryckfriheten, och den borgerliga friheten kringskars
betydligt. Detta alstrade missnöje, som ökades genom
konungens tydligt framträdande snikenhet (förhöjning
i civillistan, deltagande i penningspekulationer)
och hans tjänares tillgänglighet för mutor. Ett par
ministrar blefvo öfverbevisade om försnillningar,
och ännu flera misstänktes därför. Samtidigt
uppträdde F. i sin utländska politik stolt och
befallande mot små stater, men eftergifvande för
de stora, hvilket gjorde, att F:s inflytande i
Europas angelägenheter betydligt minskades och att
oppositionen i landet sökte för sina syften utnyttja
den klena utrikespolitiken. De mest framstående bland
de följande ministrarna voro Thiers och Guizot. Den
förres kraftiga uppträdande (1840) mot de andra
stormakterna till förmån för F:s
skyddsling Muhammed Ali i Egypten medförde hans fall. I den
följande, under Soult stående ministären var Guizot
den ledande. Han stödde sig på deputeradekammaren och
var ända till februarirevolutionen landets ledare. Men
hans motstånd mot alla reformkraf, i synnerhet
i fråga om vallagen, gjorde honom och konungen
synnerligen impopulära. Oppositionen, som leddes af
Thiers, Lamartine, Odilon Barrot m. fl., gjorde allt
flera framsteg i landet, samtidigt med att de lägre
klasserna bragtes i harnesk mot hela den bestående
samfundsordningen genom Louis Blancs, Fouriers,
Saint-Simons m. fl:s skrifter af kommunistisk
eller socialistisk läggning. Slutligen anordnade
oppositionen en serie s. k. reformbanketter öfverallt
i landet för att ge uttryck för den allmänna önskan om
vallagens demokratisering. Och då en dylik i Paris af
regeringen förbjöds, utbröt där Februarirevolutionen
22 febr. 1848. Ursprungligen en blott demonstration
mot den impopuläre Guizot, som afgick, blef
oppositionsrörelsen på grund af de styrandes lika
förvånande som oerhörda slapphet inom kort ett
parisiskt folkupplopp. Efter en obetydlig fäktning
mellan folket och soldaterna utanför konungens bostad,
Tuilerierna, förmåddes konungen, trots sin manhaftiga
gemåls råd, att abdikera till förmån för sin sonson,
grefven af Paris (24 febr. 1848) och lämna F. Dennes
moders, änkehertiginnans af Orléans, fordran, att
sonen skulle erkännas som konung, omintetgjordes genom
en i deputeradekammaren inträngande väpnad folkhop,
som ropade på republiken. Denna proklamerades (24
febr.) af en efter kamrarnas upplösning tillsatt
provisorisk regering, bestående af Arago, Crémieux,
Marie, Garnier-Pagès, Lamartine och Flocon, Louis
Blanc, Marrast, Albert samt Ledru-Rollin. Litt.:
Thureau-Dangin, "Histoire de la monarchie de juillet"
(7 bd, 1884-92), Hillebrand, "Geschichte Frankreichs,
1830-1848" (2 bd, 1877-79), och de Carné, "Histoire du
gouvernement représentatif en France de 1789 à 1848"
(1855).

Den andra franska republiken (1848-52) var ett verk
af arbetarna, för hvilkas uppehälle staten anordnade
arbetsföretag, s. k. nationalverkstäder (ateliers
nationaux
). Inemot 100,000 arbetare inskrefvo
sig till arbetes erhållande, men "verkstäderna"
visade sig vara farliga upprorshärdar. Då den nya
nationalförsamlingen uppdrog verkställande makten
åt ett femmanna-utskott (commission exécutive),
i hvilket Louis Blanc och Albert ej fingo plats,
utbröt ett våldsamt uppror ("attentatet af 15
maj"), som likväl kufvades, hvarefter beslöts,
att nationalverkstäderna skulle upphöra (21 juni
1848). Detta påbud framkallade Juniupproret,
hvilket efter ett förfärligt blodbad nedslogs
af den med diktatorisk makt (24-28 juni) beklädde
general Cavaignac. Därefter antogs 4 nov. 1848 en ny
författning, hvars hufvudinnehåll var: en för fyra
år genom allmän folkomröstning utsedd president;
en nationalförsamling (assemblée nationale),
bestående af en kammare, vald för tre år, med hela
lagstiftningsmakten i sin hand. - Till president
valdes 10 dec. s. å. prins Louis Napoleon,
Napoleon I:s brorson. Maj 1849 sammanträdde en
nyvald nationalförsamling, där den statliga och
samhälleliga ordningens vänner utgjorde flertalet,
men socialisterna visade genom ett uppror, 13 juni
1849, att de behärskade Paris. Till följd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free