Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
däraf fattades en del reaktionära beslut, som gjorde
församlingen impopulär, men höjde förtroendet till
presidenten, hvilken icke kom väl öfverens med
denna. Genom resor inom landet, under hvilka han
stundom hälsades med ropet "lefve kejsaren!",
vann han sinnena och beklädde sina förtrogne
med inflytelserika ämbeten. 2 dec. 1851 företog
han en statskupp: motpartiens ledare fängslades,
nationalförsamlingen upplöstes, och en ny författning
underställdes folkets afgörande. Dess viktigaste
punkt var, att presidenten skulle väljas för tio
år och erhålla en fastare ställning. Ett obetydligt
revolutionsförsök i Paris stillades med lätthet, och
den nya ordningen gillades med kolossal majoritet
vid företagen omröstning af folket. Thiers, Victor
Hugo m. fl. framstående män landsförvisades; andra
deporterades till Cayenne. Napoleon gick med raska
steg mot kejsardömets återupprättande. Nov. 1852
beslöt senaten dess återställande, och sedan en
allmän folkomröstning sanktionerat beslutet, antog
Napoleon 2 dec. 1852, Bonaparternas högtidsdag, titeln
"fransmännens kejsare".
Andra kejsardömet (1852-70). Napoleon III
(1852-70), som vunnit sin farbroders tron genom
det löfte om ordning och stabilitet inom landet,
som hans trontillträde innebar, sökte genom en
nationell utveckling af näringarna i tidens
anda och genom storartade allmänna företag,
ombyggnad af städerna, framför allt Paris, och
järnvägarnas utveckling m. m., skaffa det lägre
folket rikliga arbetsförtjänster. Samtidigt sökte
han i utrikespolitiken omintetgöra Wienkongressens
och de båda Parisfredernas beslut, i hvad de
afsågo F:s förödmjukelse. Han lyckades till en
del. Industrien utvecklades och täflade framgångsrikt
vid världsutställningarna i Paris, 1855 och 1867,
med utlandets. En mängd handelsfördrag, hvilande
på frihandelns grundval, ingingos (bl. a. med
Sverige-Norge af 14 febr. 1865). Den andliga
odlingen blef på allt sätt omhuldad. Men den allmänna
lifaktigheten i handelsvärlden framkallade svindleri
och njutningslystnad, som angrepo alla samhällsklasser
och hade sin medelpunkt i hofvet. Statsutgifterna
stego oerhördt, och bristen betäcktes genom lån, som
gåfvo penningvärlden ett förr okändt inflytande på
staten. Landets författning var nästan despotisk,
ehuru Napoleon sökte till skenet bevara de
konstitutionella formerna. Folkrepresentationen,
delad på lagstiftande kåren (Corps législatif)
och senaten (Sénat), hade föga inflytande. Senaten
utsågs af kejsaren och bestod af hans högsta
förtroendeämbetsmän, och lagstiftande kårens
rättigheter voro starkt kringskurna. All opposition
hindrades genom tryck- och församlingsfrihetens
tillintetgörande samt en talrik och väl organiserad
polis. Napoleon vann dock till en början sina största
triumfer i utrikespolitiken. Genom sitt deltagande i
Krimkriget (1853-56) förödmjukade han Ryssland och
dikterade i själfva verket freden i Paris (30 mars
1856). Då Sardinien 1859 började krig för Italiens
lösryckande från Österrike och för dess nationella
enhet, uppträdde han som Sardiniens bundsförvant och
tvang efter flera segrar Österrike till frederna i
Villa Franca och Zürich (11 juli och 10 nov. 1859)
samt fick i ersättning af Italien (1860) Savojen och
Nizza. Utom Europa fullbordades Algeriets eröfring,
lyckliga fälttåg företogos mot Kina (1858 och 1860),
Syrien (1860) och Kochinkina
(1862). Men Napoleons dåraktiga försök att göra Mexico
till kejsardöme under den österrikiske ärkehertigen
Maximilian misslyckades fullständigt (1867) och
var början till hans senare, i ej ringa mån af hans
nationalitetssträfvanden föranledda motgångar. Hans
alltför sena ingripande i kriget mellan Preussen
och Österrike ledde till, att han måste vika för
Bismarck i sin plan att som soulagement för Preussens
maktutvidgning vinna Luxemburg (1867). Dessa motgångar
förmådde honom att mildra sitt regeringssystem. 1867
utvidgades tryck- och församlingsfriheten. Genast
uppblomstrade en oppositionspress, som ursinnigt
anföll regeringen och predikade revolution. I slutet
af 1869 togs ett nytt steg till den konstitutionella
monarkien, då E. Ollivier fick i uppdrag att bilda
ministär, och ett förslag till ny författning
framlades, hvilket äfven godkändes genom allmän
folkomröstning (maj 1870). Napoleons ställning
var dock rubbad, och hans sjuklighet gaf fritt
spelrum åt ett krigiskt och reaktionärt hofparti med
kejsarinnan och hertig de Gramont i spetsen. Valet
af en hohenzollernsk prins till konung af Spanien
gaf en oväntad anledning till ett af detta parti
länge önskadt krig med Preussen, och franska
regeringen påstod sig i detta val se ett hot från
det af huset Hohenzollern regerade Preussen. 19
juli 1870 förklarade därför Napoleon Preussen krig
(se art. Fransk-tyska kriget). 2 sept. nödgades
kejsaren kapitulera vid Sedan och fördes fången
till Tyskland. Litt.: Dan. Stern, "Histoire de la
révolution de 1848" (3 bd, 1850), V. Pierre, "Histoire
de la république de 1848" (2 bd, 1873-78), L. Stein,
"Geschichte der sozialen bewegung in Frankreich"
(1850), de la Gorce, "Histoire de la 2:me république
française" (2 bd, 1887) och "Histoire du second
empire" (6 bd, 1894-1903), E. Wallis, "Napoleon III
och hans omgifning" (1882), och T. Säve, "Napoleon
III och det andra franska kejsardömet" (1901; med
rikliga litteraturhänvisningar). ..
J. F. N. (E. A-t.)
Septemberrevolutionen 1870. Tredje
franska republiken (4 sept. 1870-). Då underrättelse
om Napoleons motgångar kom till Paris, störtades
genom ett folkupplopp där kejsardömet, och republiken
utropades. En nationalförsvarsregering (Gouvernement
de la défense nationale) af nio personer tillsattes,
hvars förnämsta medlemmar voro Jules Favre, Léon
Gambetta, Jules Simon, general Trochu och
Jules Ferry. Redan 19 sept. var Paris inneslutet af
segrarna. Fåfängt sökte nationalförsvarsregeringen
och i synnerhet Gambetta, som i ballong lämnade Paris
och med diktatorisk myndighet öfvertog styrelsen af
F. utanför Paris, att uppbjuda alla krafter för att
tillbakatränga fienden. De trupper, som uppsattes,
blefvo ett lätt byte för denne. 27 okt. kapitulerade
Bazaine vid Metz, och Strassburg hade redan en månad
förut fallit. De nya oerfarna arméerna sprängdes, och
slutligen måste man vädja till underhandlingarna. 28
jan. 1871 afslöts en vapenhvila, som skulle räcka till
19 febr., på villkor att Paris kapitulerade. Den stora
staden hade då under Trochus befäl i fyra månader
manligt försvarat sig, mera utsatt för hunger och
sjukdomar än för fiendernas kulor. Under vapenhvilan
sammanträdde 12 febr. en nationalförsamling i Bordeaux
för att bestämma om fred eller krig. Den verkställande
makten uppdrogs åt Thiers som chef du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
